Att finna ord

Det är absolut en fördel att bli äldre, alternativet är som bekant sämre. Men en sak börjar jag irritera mig över – jag hittar inte rätt ord snabbt längre.

Senast var när jag bevarade en kommentar till Paula under inlägget om ”Stenålderskvinnorna”. Jag tänkte på högkulturers ”uppgång” och fall. Ett känt uttryck, men ordet uppgång fann jag inte, jag visste vad jag ville ha fram, men det gick inte. En baggis, kanske, kan ju finna en synonym. Men det här händer gång på gång. Ofta dyker ”ordet” upp en kort stund efter jag behövde det, eller något dygn senare! Det kan variera. Obekvämt och irriterande är det!

Fina du!

Gillar du smicker? Gillar du obefogat smicker?

Smicker, vad är det? Ja, litet knepigt att skilja på det jag ser som positivt = ärlig uppmuntran eller om jag tycker att någon/något är ovanligt snygg. T.ex om en väninna till mig har en ovanligt vacker klänning som klär henne och jag säger att jag tycker den är läcker, då är det en komplimang för mig. En del kallar sådant för smicker också…

Jag känner att jag vecklar in mig litet, men att ge beröm, uppskattning tycker jag är viktigt och sprider glädje, det jag vill komma åt är det här slentrianmässiga ”fina du”, ”fining”, ”snygging” osv som florerar både i talspråk och som jag ser i överflöd i bl.a facebook.

Är det här språkbruket för yngre? Men senast igår fick jag ett mail som började så… Jag vet att den personen menar något positivt i relation till mig. Trots det så hade det känts bättre med ”Hej Mia!” 🙂 Det räcker så gott.

Bottnar det i att de som använder sådana ord vill stärka självförtroendet hos den andre? Eller sitt eget? Eller ställa in sig, jag uppfattar det som litet smetande… smickrande… ställa in sig…

Hur använder du det? Använder du det här språkbruket själv, kanske? Hur reagerar du på smicker? 🙂

Jag misstänker att det är litet åldersrelaterat… jag har nog aldrig skrivit så, kommer nog aldrig att göra det heller…. eller säga…

Horor och häxor i samhällsdebatten

Igår eftermiddag blev det ordning på internetanslutningen igen! Härligt, härligt… Det är förstås inte bara bloggeriet som saknats, tidningsläsning, ev. TV-program, bankinloggning m.m.

Så till något helt annat: Det som inte är så upplyftande med sociala medier är hatet som sprids där. Jag är en ganska passiv medlem i en fb-grupp som diskuterar politik från höger till vänster. Att lyssna på andras argument och fundera, det gillar jag. Men när det finns människor som hela tiden måste kränka andra, då känns det inte kul Jag lämnar gruppen nu. Det jag stör mig mig mest på är det sätt att kalla kvinnor för horor, häxor m.m. Kvinnor som inte har samma åsikt som mannen som uttalar det. Det verkar ha blivit helt legitimt, ingen som ifrågasätter det

Att kalla en flicka eller kvinna för hora verkar ha blivit helt OK! Jag ställer inte upp på det, vad kan vi ”normaltänkande” människor göra för att få stopp på dessa ohyfsade män. Vad är det för män  egentligen? Har de inget bättre sätt att framför sina åsikter, då har i varje fall jag svårt att ta övriga uttalande från dem på allvar. Att förolämpa andra människor väcker inga sympatier hos mig.

Är det månne jag eller dessa opolerade män som ska placeras på flotten på bilden ovan? 🙂

Julmarknad och ”vanvitteaffärer”

Jag och en väninna hade bestämt att ses under söndagen för att besöka julmarknaden på ”Tändsticksomådet” i Jönköping. En  gammal anrik del av sta´n där Tändstiksfabriken en gång i tiden fanns. En liten julmarknad i julmarknaden. Hade haft en del annat för mig under det gångna dygnet dessförinnan, kände mig inte alls sugen på någon julmarknad några timmar innan vi skulle ses. Jag hade haft övernattande barnbarn hos mig och vi var igång hela tiden, än med lek och stoj, än med mat och allt vad det innebär. Hur kul det än är så kräver det sin kvinna… 🙂  Sms:ade kompisen och frågade om hon blev besviken om jag backade från julbasaren… Svaret kom nästan omgående…. Nej, inte alls, hon var på julmarknaden redan med barn och barnbarn och det blåste hej vilt. Det räckte gott och väl med en runda, tyckte hon. Jag andades ut

Ser i Znogges blogg att hon tar upp begreppet ”spenderar” så jag tänkte berätta om vad jag spenderat några, ja flera, hundralappar på. En kniv!  Jag har en ganska bra köttkniv, för övrigt så är mina knivar inte så mycket att ”hänga i julgranen”. Någon borde förpassas till soptipp, vet inte ens var man lämnar sådant, får kolla på sortergården. Hur som helst, efter moget övervägande kom jag fram till att jag skulle unna mig en riktigt bra kniv – och inköpte en sådan. Vass som tusan, blir säkert bra att ha, gäller bara att inte skära sig… 🙂 Jag tänker framförallt på diskningen. Det gäller att hantera den rätt och riktigt.

Jag skickade efter den, känns litet lyxigt när det ringer på dörren och utanför står en kille med ett paket hemburet till mig! Överlämnar paketet varsamt och vill ha en namnteckning av mig…

Vanvitteaffär kan jag tycka. Har levt så många år utan knivar av knivvass kvalitet… men den här ska väl hålla min tid om jag inte slarvar för mycket med den. Å andra sidan när jag lever pensionärsliv så lagar jag mycket mat så förmodligen är det nu som är rätt tid att skaffa bra köksredskap.

PS! Ser ni hela inläggets text i kursiv stil? Jag gör det i min webläsare, men finner inte ”problemet”. Jag vill nämligen inte ha det kursiverat. Åtgärdat! Alltså funnit ”felet”, nu har jag fått bort kursiveringen… 

Tantbegreppet

En del bloggande kvinnor skriver om tanter, räknar in sig själva i begreppet, tror jag, jag uppfattar det så i alla fall!

Jag är inte uppvuxen med att kalla kvinnor för ”tant”, det är säkert där mitt ”problem” ligger… Jag har nämligen svårt för tant-begreppet. Uppfattar det negativt. Upphov till idén om dagens inlägg hos mig är Tove. Hon ger tant-ordet en stark uppgradering…. trots det kommer jag aldrig att kalla någon kvinna för tant, inte mig själv heller.  Tror jag inte, bäst att tillägga. Osvuret är bäst, som bekant! Däremot kan jag använda det om jag berättar om något jag sett/upplevt en äldre kvinna gjort… då kan jag för att avpersonifiera henne använda just ordet ”tant”! Knepigt!

Någonstans djupt där inne i mig, när jag tänker på ordet tant så tänker jag på en speciell kvinna. En väldigt speciell kvinna som jag såg så gott som dagligen när jag var i 20-25-årsåldern. Hon hade hatt, böjd rygg och svängde ordentligt med höger arm där det dinglade en handväska fram och tillbaka. Denna kvinna är förstås död sedan många, många år. En mycket udda kvinna även på den tiden – hon dyker hela tiden upp i mina tankar när jag hör ordet ”tant”. Sådana är vi inte, varken Tove eller undertecknad… Ingen heller någon annan som jag känner till i dag.

Hatt… Det är ett ”plagg” jag aldrig haft någon dragning till, men senaste månaderna har jag fått en längtan att köpa en – den dag jag finner en jag faller för! Den ska inte användas i vardagslag utan blir något som jag använder vid speciella tillfällen… 🙂 När jag var yngre (i fjol och tidigare!) har jag aldrig trott jag skulle använda hatt… det var ju tantigt… men nu är det inte bara tänkbart…. det är även efterlängtat!

Än har jag inte stagnerat i tanke och handling.

Nu käre läsare får du chans att uttrycka hur du tänker om tant och om hatt! Jag kommer att läsa med stort intresse.

73/100 

#blogg100, #tant #hatt

 

Tantvarning

För några dagar sedan skrev jag om en utställning i Mölndal som lyfter fram tanten, att jag kände mig tveksam till  begreppet tant.

När jag var barn, 1950-talet, så användes aldrig ordet ”tant” i de trakter jag bodde i. När jag var elva år flyttade vi några mil och då började ordet tant dyka upp, jag vet inte om jag använde det i direkt tilltal till någon kvinna. Både tant och farbror användes i direkta tilltal till ”äldre” personer i mina nya hemtrakter. De ”äldre” behövde inte vara speciellt gamla… 😉 Helt säkert präglades jag av mina första elva år vad gäller ordet ”tant”, det ser jag nu med facit i hand.

Jag är tudelad till ordet tant. Visst var syftet att visa vördnad åt den ”äldre” kvinnan, men varför används ordet idag? Motsvarande manligt ord ”farbror” används inte på det sättet vad jag vet i dagens samhälle. Samma dag jag hörde om tantutställningen hade jag läst en artikel där rubriken var ”Män med pengar som styr” – inte skulle någon få för sig att skriva ”Farbröder med pengar som styr”. Jag är tudelad till ordet ”tant”, varför används det idag? Oftast i litet nedvärderande eller i skämtsamma sammanhang. På fullt allvar vet jag att jag några få gånger tilltalats som tant när jag var 20-30 år – jag gillade det inte. Numer så är det ingen som kallar mig tant, inte i direkta tilltal, jag skulle inte gilla det nu heller. Tycker det är otidsenligt, helt enkelt. Jag måste erkänna att jag irriterar mig på en del i samhället där kvinnor inte tas på allvar på samma sätt som män görs och det är säkert det som ligger bakom min reaktion på ordet tant.  Egentligen är inte ordvalet något att reta sig på… men kanske ändå 😉

Att det är ”Män med pengar som styr” och ”Medan unga, kvinnor utrikesfödda är underrepresenterade” som en undersökning från Statistiska Centralbyrån visar  är mer alarmerande… Ja, så styrde jag bort från ”tant-begreppet”.

Hur tycker du? Uppfattar du tant som gulligt, respektfullt eller tycker du mer som jag att det är litet nedsättande. Eller du kanske t.o.m uppfattar det neutralt precis som ordet kvinna?

39/100 

#blogg100, #tant

 

Litterär streching

Förr, under 1900-talet, så inföll skottdagen den 24 februari. Varför kan man undra, men så var det. 1996 beslutade Namnlängdskommittén i Sverige och Helsingstfors universitet att fr.o.m år 2000 skulle den 29 februari kallas skottdagen. Samarbete mellan grannländerna förekom – allt enligt Wikipedia.

Förr så skämtades det om att kvinnor ”fick” fria under skottdagen! Om det talesättet, eller skämtet, lever kvar i dagens samhälle vet jag inte. Det är i vart fall länge sedan jag hörde det. Enligt uppgift jag finner via internet så är det en brittisk sed att denna dag är öppen för kvinnor att ta saken i egna händer om inte mannen kommer till skott! I dagens samhälle hoppas jag att de unga kvinnorna, eller äldre också för den delen, är så frimodiga att de friar till sin käresta vilken dag som helst – om de vill!

Det här blev inkörsport till starten av blogg100-starten i morgon… Bäst att mjuka upp litet, en ”litterär stretching” kanske man kan kalla det!?

 

Fimbulvinter

Tänk vad man lär sig saker via olika spel. Jag spelar  bl.a Quizkampen via mobilen. Där fick jag frågan ”Vad är ett tecken på att jordens undergång är i antågande, enligt asatron?” Fick fyra olika alternativ att välja mellan och naturligtvis valde jag fel när jag inte visste. Rätt svar är Fimbulvinter.

Vad tusan är fimbulvinter, tänkte jag och sökte via Wikipedia som förklarar begreppet för mig ”Fimbulvintern sades vara en vinter som varade i tre år utan någon sommar.” 

Med tanke på att vi går mot allt varmare klimat så verkar det inte vara någon större risk för jordens undergång än på länge – om man nu skulle lita på asatron…

Hur som helst, jag lärde mig något nytt idag. Kul. Tror inte jag kommer att glömma var det ordet kommer ifrån och kanske inte heller dess betydelse.

Kände du till begreppet fimbulvinter?

Bloggande utvecklar tänkandet!?

Bloggandet upplever jag oftast som litet ordbajseri från mig själv, ett sätt att få utlopp för litet skrivklåda, att få litet respons från andra bloggare.

Sedan finns det dagar jag förvånas över bloggandet, jag får liksom en aha-upplevelse i samma stund jag skriver något, känner att mina tankar leder in på ett bredare perspektiv än jag tänkt innan…. Egentligen inte, mer att jag sätter andra ord på det.

Så här var det idag: Maria skrev ett inlägg med rubriken Att bli behandlad som en kvinna vilket jag kommenterade. Jämställdhetsperspektivet man/kvinna. Hon kommenterade min kommentar och först därefter kommenterade jag så här; ”…..Idag handlar det mer om jämställdhet mellan svenskar som är ljusa i hyn med de som är mörkare i hyn, eller nyss kommit till vårt land…” Det är också en jämställdhetsfråga… Människors lika värde är en viktig fråga!”  Visst är det så… alla människors lika värde, humanistiskt tänkande… De allra flesta människor tycker idag att jämställdhet mellan man och kvinna är något självklart idag i många sammanhang. Det har tagit tid och vi är inte i mål när det gäller jämställdhet mellan man och kvinna men vi har kommit en bra bit på vägen. Om tillräckligt många år tror jag det även gäller om våra tankar om människors lika värde oavsett ursprung, utseende osv… Men dit har vi en väldigt, väldigt lång väg…

Hur tror du? Tycker du min framtidsvision är naiv eller tror du att vi når dit?

 

Vad sänder vi för signaler?

Hösten är fortfarande väldigt vacker. Att köra bil i dessa tider kan jämföras med att köra bil på våren när den intensiva grönskan imponerar på oss.  Det är jättetjusigt helt enkelt. Ju äldre jag blir, desto mer fascineras jag nog av det, tror jag. Eller kanske är det så att jag inte riktigt minns HUR vackert jag tycker det är – varje år!

För övrigt så är det dystert att vi snart går in i november, en månad jag inte gillar. Än mer dystert är det som hänt i vårt land under oktober månad, hatbränder och morden i Trollhättan. Egentligen är det kanske en ”naturlig utveckling” efter allt hat och hot som sprids i vissa kretsar. Nog blir folk påverkade av all hatpropaganda. Många som kan mycket om mänskligt beteende säger att det behövs flera positiva budskap för att väga upp ett enda negativt budskap. Jag har hört olika siffror… tror att de flesta brukar säga att det behövs fem positiva budskap för att väga upp ett enda negativt! Och då handlar det inte om hat! Med andra ord så önskar jag att ordvalet skulle dämpas en del  i den politiska debatten. Faktiskt inte bara politiker, jag hör folk runt mig också som uttrycker sig vårdslöst (använder hat-ord) om bl.a flyktingkrisen på ett sådant sätt där de saknar fakta… Självklart påverkar detta människor som upplever sig ”orättvist behandlade” eller av annan anledning ser negativt på sina medmänniskor! Detta handlar inte om kritiskt tänkande… det är väldigt sunt, vi ska inte svälja allt vi hör och ser… det är en helt annan sak!

Hatbränder, ja, det har också hänt flera sådana under de senaste veckorna. Inte är det att vara rädd om Sverige och svenskarna! Det är skattepengar, eller skattebetalarnas gemensamma kapital som eldas upp. Hur kan man göra det och samtidigt tycka att det är en juste handling? Det är ju inte endast själva byggnaden och dess inredning som förstörs. Det kostar massor med att släcka och sanera, utreda brottet och om förövaren eller förövarna avslöjas så kommer fängelsestraffen kosta massor. Hur kan man tycka att det är rätt att elda upp byggnader? Plus en diverse annat som blir kringkostnader. Hur kan man anse sig ha den rätten? Helt sjukt om ni frågar mig…

Sådärja, då var jag igång med bloggandet igen, litet dystra tankar, kan tyckas. På lördag planerar jag att delta i en ”marsch mot rasism” i Jönköping! Det känns bra… även om marschen inte kommer att göra skillnad. Men att göra något tillsammans med andra mot destruktiva krafter känns bra.

#höst #hatbrott #flyktingar #språkbruk