Åldersfixerad?

Hur länge ska jag ha svårt att tycka det är ”naturligt” att det inom penionärslivet väldigt ofta endast är pensionärer runt mig?

För att inte riskera att bli kallad för att vara diskriminerande mot äldre, finner inget bättre ord just nu, så har jag inga problem med att umgås med mina ”privata” pensionärsvänner. Jag umgås mest med folk som är i samma ålder som jag, eller äldre! Dessutom trivs jag med det.

När jag går på pensionärsaktiviteter händer det att jag ser mig runt om på oss som deltar. Inte känner jag mig upplyft av det! Jag snackade med kvinnan som satt bredvid mig igår vid en föreläsning för pensionärer. Jo, jag känner henne sedan tidigare, annars hade jag inte tagit upp det. Hon instämde i mina tankar, sa att även hon får en sådan känsla emellanåt. Vi båda verkar trivas bäst i blandat ålderssällskap, såsom det är i samhället i stort.

Funderar idag över VARFÖR jag får en sådan känsla. Jag har arbetat både tillsammans med äldre som ”mina patienter” ofta var äldre, har aldrig känt att ”de är fel” 🙂 En grupp med endast förskolebarn är gulligt att se, en grupp med skolbarn kan ibland verka stökiga, högljudda men inte tycker jag de känns deprimerande. Varför får jag en sådan känsla när jag ser ett gäng pensionärer samlas? Beror det på att kroppens förfall och livets slut knackar på mer än i blandade grupper? Nja, jag vet inte, tillhör absolut inte de som bekymrar mig över min kropps synliga förfall, mer över att jag känner att orken inte är som den varit, stelhet o.dyl. Känner jag mig yngre när jag umgås med yngre? Tror inte det, det är något annat som stör mig. Jag kanske har svårt att acceptera att jag tillhör gruppen äldre? Att vara pensionär och styra min egen tid älskar jag, men det är något där som ligger och lurar!

Ni läsare som känner igen er i mina tankar, eller för all del inte känner igen er, dela gärna med er av era tankar

Onsdagen

Idag blev det brittsommar i namnets rätta bemärkelse. Solsken, varmt, gott sällskap och god mat – inget mer jag önskar för stunden.

Vandrade ned till centrum, drygt en halvtimmes promenad för att äta lunch tillsammans med en väninna. Testade ett nytt ställe och det utföll till belåtenhet.

Planerade både biblioteksbesök och även att handla hem några grönsaker på väg hem. Kom på att jag hade passerat biblioteket, försökte skärpa till mig för att komma ihåg att handla grönsaker, men passerade även butiken jag hade sikte på under tiden jag promenerade. Snacka om tankspridd. Jo, jag gick och funderade på dagens samtal med väninnan, ett mycket trevligt möte och vi hann samtala om en hel del. Kul. Bibliotek och matbutiker finns förstås kvar, det går att promenera en annan dag, eller för all del, ta bussen!

Idag njöt jag av mina tankar men även av naturens skönhet. När solen skiner på färgglada träd är hösten som allra läckrast!

Allt börjar bli som vanligt

Nu börjar allt kännas som vanligt igen, men med en massa fina minnen i bagaget förstås.

Kom på igår att jag såg inte till att få ett enda foto på mig själv eller på storebror till brudgummen. Mitt fokus verkade vara helt på brudparet, ja, så kanske det ska vara. Men litet retar det mig, i alla fall! 🙂

Idag städar jag litet mer ordentligt, det har varit mer dammigt och smutsigt än vanligt i mitt hem. Idag känns det t.o.m roligt att städa, trots att jag tycker att städa är både otacksamt som väldigt tråkigt. Otacksamt är det förstås inte, för det känns inte kul när jag är så medveten om hur smutsigt jag har haft det 🙂

Måndag tisdag har jag sett till att få ihop mitt ”steg-mål” på minst 10.000 steg (10.277 resp 10.168) så det blev inget större plus de dagarna. Men jag fick anstränga mig för att nå dit. 🙂 Tecken på att jag inte är purung längre, två dagars vindrickande, fest och barnbarnsaktivitet gjorde att jag kände mig ganska trött, slö och orkeslös. Idag har livsandarna återvänt. Att äldre blev trötta efter något speciellt har man ju hört i alla tider, nu vet jag hur det känns… 🙂 Man får vara glad när man inte är äldre än att man känner att man kan ladda om igen! Ladda om för nya äventyr! 🙂

Skogsvandring

Idag gjorde jag en skogsvandring och förundrades över hur vacker skog kan vara. Numer ser man ofta många döda träd och det är inte speciellt vackert. Idag var det det vackra som lyste mest. Bilderna får talar för sig själva.

Väldigt torrt är det i våra marker, säkert ingen som tvivlar på det! Blåbär åt jag på många ställen under min promenad, men på något ställe var det endast små förtorkade bär, stenhårda. Ja, jag förundras faktiskt över att det finns så många saftig bär som det gör. Lingonen, de är inte riktigt mogna än… men snart om värmen håller i sig.

Att det är torrt det syntes tydligt på många ormbunkar. Nog brukar de vara gröna och prunkande så här års? Jag har varit ute i skog och mark mer än vanligt den senaste tiden, har sett gröna, prunkande ormbunkar också så det skiljer sig förstås litet från ställe till ställe.

Lat, latare, latast

När  man som jag är pensionär och singel kan man göra precis som man vill. De flesta dagar gör jag inte så mycket ”nytta”, känner mig ganska lat och är tillfreds med det  Det stör ingen annan än mig själv – och mig stör det oftast inte.

Idag har jag varit latare än latast. Nej, det går förstås inte . jag har varit latast! 🙂

Var ute på en promenad under förmiddagen, lagade sedan middag, hade tänkt köra upp till ”Blomsterlandet” för att köpa jord till krukväxter och litet annat där. Men jag blev trött och slö, la mig efter maten och ömsom läste, ömsom lyssnade på dagens Sommarvärd som var Stefan, pappa till Ebba Åkerlund som dog i terrorattacken förra året. Sedan stängde jag av radion och fortsatte läsa tills jag blev riktigt ordentligt trött. Sov cirka 1,5 timme, nu ätit kvällsmat….

Hur lat får man bli? Har du några sådana här dagar?

Mina ”latast-dagar” känns lyxiga och sköna, de får dock inte komma för ofta, jag tror man ganska fort kan skämma bort kroppen, så det känns som man måste sova middag jämt osv. Så vill jag inte ha det, inte så länge det finns annat alternativ. Jag vill orka med ett aktivt liv och det har jag inga svårigheter med de flesta dagarna.

Litet bloggtorka

Livet rullar på, något möte/information i Brottsofferjourens regi, gym-besök, kontakter hit o dit, äntligen fått iväg ett brev till styrelsen för Senioruniversitetet i Jönköping angående spanskakursen. Begärde inget svarsmail, men tycker jag borde få någon reaktion. Det tillhör liksom god ton i min värld.

Apropå spanska, vet inte om det ska bli ett stående problem. Fick mail från Folkuniversitetet igår kväll att de fått så många intresseanmälningar just för nybörjarspanska att de funderar på att göra två mindre grupper. De undrade om jag kunde tänka mig byta kursdag. Det är inget problem för mig. Litet oroande är det förstås om det blir grupper med minimalt antal kursdeltagare. Då räcker det med att en slutar för att kursen inte ska kunna fortsätta. Å andra sidan är en liten grupp bra för studieresultatet, tror jag. Väntar nu på besked hur det blir.

Sommartid har börjat diskuteras, ska vi fortsätta med att ändra tiden två gånger om året eller återgå till samma tid året om. I så fall önskar jag ”sommartid” året runt, men tror inte det blir fallet. Tyvärr. Men det blir som det blir – man vänjer sig nog vid det nya också.

Sjuksköterskor verkar det brist på. Sedan nyår har jag fått flera förfrågningar om arbete. Jag har inte helt avslutat kontakter med bemanningsfolk, har tänkt vänta tills sommaren. Ev. tar jag några veckor då. Blir det inte så, så får de plocka bort mig som ledig för uppdrag. Sista chansen för mig, jag är inte ens säker på att jag tar något när det väl närmar sig. Det känns alltmer avlägset och ointressant numer!

Om någon timme ska jag ut och luncha tillsammans med en bekant. Solen skiner så det blir en härlig promenad misstänker jag, god mat i magen följer på det förhoppningsvis. Socialt umgänge är viktigt. När jag sett snuttarna med Ingmar Bergman på TV där han vandrar fram o tillbaka och tänker att han inte har pratat med någon på hela dagen, eller hur det nu var så tänkte jag: Ja, jag har också många sådana dagar då jag inte snackar med någon, men jag tror inte jag ser lika uttråkad och grubblande ut som han gjorde i snuttarna 🙂

Trevlig helg till alla om inte skrivlusten återkommer under helgen!

 

Dygnets timmar

Ska man delta i samhällets rytm så gäller det att anpassa sömn- resp. vakentiden efter det. Under jul och nyårshelgen har jag inte haft några tider att passa, i regel. I vart fall inte under förmiddagstid. Då har klockan hunnit bli mycket innan lampan släckts.

Igår hade jag ett förmiddagspass inplanerat för inskolning i vittnesstödsuppgiften på tingsrätten. 08.30 skulle jag vara på plats! De senaste veckorna har jag sovit till fram emot 09-tiden, försökte komma i säng tidigt, låg och läste och trodde jag skulle bli sömnig. Icke. Somnade framåt morgonen, kom iväg och var på plats i tid. Igår eftermiddag vid 16.00-tiden var det sömnigt, jag gav mig ut på en promenad. Kl 18.30 tänkte jag att nu struntar jag i att kämpa, lägger mig, vaknar säkert mitt i natten, men då får det bli så. Gjorde mig i ordning för natten, somnade gott, vaknade och undrade vad klockan kunde vara – 21.10! Helt sjukt, kroppen trodde det var en middagslur som erbjöds. Var uppe en stund men inte speciellt länge. Jag somnade hyfsat tidigt, väckarklockan ringde 07.30 idag, hade förmiddagsmöte idag. Än så länge känner jag mig pigg, kanske har jag lyckats att återfå ”rätt rytm” för att fungera i samhället.

Hur ska det bli den dag jag skippar frivilligarbete, kurser m.m. Ska jag vara uppe på nätterna och sova på dagarna? Det blir svårt med det sociala livet då. Den dagen, den sorgen. 🙂

Vintertid

Så har vi vintertid igen – jag längtar redan efter att sommartiden kommer åter… 🙂 Idag har jag nyttjat dagen bra, promenad i kylig blåst, inser att det börjar bli dags för mössa igen. Redan! Lagat vegetarisk middag, läst och skrivit litet. Lugn och behaglig dag. Det behövdes efter en vecka som varit ganska fylld av aktiviteter.

Fredag och lördag har jag deltagit i en utbildning som Brottsofferjouren anordnar för att kanske få några nya ansikten som vill delta i deras ideella arbete. Dagarna var fyllda av bra innehåll, bra information. Nu stundar några studiebesök på tingsrätten, häkte samt frivården innan det är dags att ”gå bredvid” redan självgående medlemmar. Brottsofferjouren ger stöd till många som har varit utsatta för ”våld i nära relationer” så vi fick höra en kvinnas berättelse om sitt liv. Ja, hon själv berättade, hon hade varit utsatt under flera år innan hon bröt upp. En mycket stark berättelse!

Idag kollade jag på första avsnittet av årets ”Allt för Sverige”, gillade det 🙂 Av de program jag sett under de år programserien gått var detta det bästa, tror jag. Underbara människor och roligt upplägg också! Jag tänker på Anders Lundins, programledare, litet överdrivna presentation av ”svensken”  🙂

 

Väckarklocka

Under Tjeckien-tiden var det nödvändigt med väckarklocka VARJE DAG! Nu var vi inte där så många dagar… men ändå!

Jag som är bortskämd med att vakna av mig själv, hade väckarklockan på även idag…  Det börjar bli rutin igen… Deltar i en EU-cirkel under hösten som börjar kl 09.00! Något måste vara felplanerat, pensionärer, jag i alla fall, är van att vakna i lugn och ro, starta dagen sakta med lång frukost.

Det blir väckarklocka även fredag och lördag för mig! Ska delta i en tvådagarsubildning, som startar kl 09.00 båda dagarna! Så ska det väl inte vara att vara pensionär? 🙂

Identitetskris

Vi alla genomgår olika faser i livet, tillhör olika grupper, förskolebarn, skolbarn, tonåring, yrkesarbetande osv.

Vid tidigare byten av grupp har jag mest känt nyfikenhet. Nu som nybliven pensionär känner jag inte lika stor nyfikenhet. Det finns många intressanta aktiviteter för pensionärer, t.ex genom Senioruniversitetet som jag brukar skriva om. Jag tittar mig om och förvånas över hur gamla alla ser ut!

Första gången jag reagerade så var när jag var på en föreläsning på biblioteket som bjöd in allmänheten, alltså inte riktat till pensionärer. Men det var förlagt till tidig kvällstid  så det var väldigt många pensionärer där. Jag bara tittade mig omkring och tyckte att alla såg så gamla ut!

Samma sak händer när jag fotograferat mig för nytt körkort eller pass – vad gammal jag ser ut! Tja inte så mycket att göra åt… Litet av identitetskris tycker jag nog det är. Jag tycker inte jag hör till gruppen pensionärer, trots det gör jag det förstås! Samtidigt så tycker jag det är toppen att vara pensionär. Men jag vill inte bli gaggig… Det kanske är nästa steg.

Att delta i kurser, föreläsningar m.m för enbart pensionärer gör jag gärna, kanske vänjer jag mig där med min nya grupptillhörighet!? Däremot att göra resor tillsammans med andra pensionärer, nej, där är jag inte än.

Tidigare gruppbyten har frammanat en känsla av nyfikenhet… men nu, ja, jag vet inte… Ett steg närmare döden, det är bara att konstatera. Men jag traskar på och hoppas jag har mycket kul och många bra år till framför mig.