Åldersfixerad?

Hur länge ska jag ha svårt att tycka det är ”naturligt” att det inom penionärslivet väldigt ofta endast är pensionärer runt mig?
För att inte riskera att bli kallad för att vara diskriminerande mot äldre, finner inget bättre ord just nu, så har jag inga problem med att umgås med mina ”privata” pensionärsvänner. Jag umgås mest med folk som är i samma ålder som jag, eller äldre! Dessutom trivs jag med det.
När jag går på pensionärsaktiviteter händer det att jag ser mig runt om på oss som deltar. Inte känner jag mig upplyft av det! Jag snackade med kvinnan som satt bredvid mig igår vid en föreläsning för pensionärer. Jo, jag känner henne sedan tidigare, annars hade jag inte tagit upp det. Hon instämde i mina tankar, sa att även hon får en sådan känsla emellanåt. Vi båda verkar trivas bäst i blandat ålderssällskap, såsom det är i samhället i stort.
Funderar idag över VARFÖR jag får en sådan känsla. Jag har arbetat både tillsammans med äldre som ”mina patienter” ofta var äldre, har aldrig känt att ”de är fel” 🙂 En grupp med endast förskolebarn är gulligt att se, en grupp med skolbarn kan ibland verka stökiga, högljudda men inte tycker jag de känns deprimerande. Varför får jag en sådan känsla när jag ser ett gäng pensionärer samlas? Beror det på att kroppens förfall och livets slut knackar på mer än i blandade grupper? Nja, jag vet inte, tillhör absolut inte de som bekymrar mig över min kropps synliga förfall, mer över att jag känner att orken inte är som den varit, stelhet o.dyl. Känner jag mig yngre när jag umgås med yngre? Tror inte det, det är något annat som stör mig. Jag kanske har svårt att acceptera att jag tillhör gruppen äldre? Att vara pensionär och styra min egen tid älskar jag, men det är något där som ligger och lurar!
Ni läsare som känner igen er i mina tankar, eller för all del inte känner igen er, dela gärna med er av era tankar