Stress förr och nu

Det ena ger det andra, kommentarer jag fick till mitt inlägg om ”Vad är normalt respektive onormalt” häromdagen leder mina tankar vidare till stress.

Vi lever i informationssamhället. Hur det påverkar oss människor funderar många över i dag. Det är många som mår dåligt i dagens stressade samhälle, det har blivit legitimt att snacka om och att söka vård för psykiskt ohälsa. Är den här stressen värdig vårt moderna samhälle, ja det är en fråga i sig, men det är inte det jag vill ta upp idag.

Mina funderingar kretsar i stället runt; är dagens stress farligare eller mer besvärlig att uthärda mot den stress många, kanske alla, genomlevde för 100 år sedan, eller för 200 år sedan?

Son 1878 – 1934 (Min farfars far)

Dotter 1879 – 1936

Eva Karolina 1881 – 1890

Karl Magnus 1882 – 1889

Jenny Lovisa 1884 – 1889

Ester Martina 1886 – 1889

Dotter 1888 – 1956

Karl August 1889 – 1892

Son 1892 – 1985

Son 1894 – 1983

Son 1896 – 1953

Mina farfars far var äldst i ovanstående syskonskara, han var född 1878, hur påverkade det honom att förlora så många syskon på så kort tid? Hur klarade föräldrarna av att se sina barn bli sjuka och dö, den ene efter den andre, hur orkade de att gå vidare? Blev de bittra och förgrämda? Hur de mådde, hur de hade det, ja, det kan jag endast fantisera om. Jag hoppas att jag en dag ska lyckas finna mer uppgifter om deras liv, men så långt har jag inte kommit i min släktforskning, jag är i nybörjarfasen. De hade inga terapeuter de kunde gå till och få hjälp att ta sig igenom sina problem. Hade de ett gott förhållande till varandra, kunde de snacka om sina döda barn och sin sorg, eller gick var och en av föräldrarna och ältade sin sorg för sig själv?

Jag trodde det var spanska sjukan som härjade, men enligt Wikipedia, kom den senare. Pandemin Ryska snuvan härjade från 1889-1892, lätt att tro att det var det dessa ungar drabbades av, två av barnen som avled 1889 dog i januari och i Wikipedia står att första fallet av Ryska snuvan skördade sitt första offer i vårt land i december 1889. Nåja, vad de dog av är mindre intressant, mina tankar har fokuserat på hur människorna förr kunde bearbeta sina sorger och stressen över att få mat för dagen. För vid den här tiden var Sverige ett mycket fattigt land, så mycket vet jag.

Min slutsats blir att var tid har sin form av stress. Att leva innebär absolut både glädje, oro som sorg och elände.

 2/100 

Släktforskning

När jag gick med gipsad underarm för några år sedan så började jag släktforska. Blev litet biten, insåg att det var väldigt tidskrävande, man bara sugs in i de gamla arkivböckerna och timmarna går snabbt, det blir natt…. innan man till sist lämnar datorn.

När gipset försvann så rullade livet på i litet andra banor, men hela tiden har jag tänkt att jag ska ta upp släktforskningen. Vet inte riktigt vad som är så intressant med det, egentligen. Får fram den ene släktingen efter (före) den andre, namn och födelsedag – vad är det som är så spännande med det? Jag vet inte, men just nu är det det min forskning går ut på. Senare hoppas jag att jag ska kunna gräva litet djupare och få veta litet om hur de levde, yrken osv. Ja, jag har funnit en mjölnare, någon hemmansägare… någon som haft dräng o pigor och till och med inhysehjon tror jag. Ja, litet spännande börjar det bli! Det finns mer att finna i de olika längderna, men jag har inte kunskap att tolka om de var läskunniga, kunde sin katekes osv. Jag ska nog gå någon form av kurs, antingen läsa en bok i ämnet eller börja umgås med andra släktforskare. De har massor att lära ut i ämnet. Jag har en vän som är väldigt aktiv inom släktforskning och deras förening, så henne kan jag rådfråga vid behov. Tur jag har sådana kontakter nu när jag börjar dra igång med näsan djupt nere i husförhörslängder, födelse- o dopböcker m.m.

Hur mycket kan du om din egen släkthistoria? Tycker du det är intressant över huvud taget?