Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för kategorin ‘Vård’

Mot Sverige

trondheim3

I morgon styr jag kosan mot Sverige och det ska bli underbart skönt. Jag har kanske aldrig längtat hem som jag gjort senaste veckan. Aldrig mer arbeta så här sommartid, i varje fall inte natt. Nätterna går bra att sova – i alla fall innan skostarten för studenterna skedde, därefter har de varit ett störande element, minst sagt. De har firat i över en vecka mer eller mindre högljutt. Med tanke på det vackra vädret breder de ut sig i parkerna. Jag bor alldeles intill både högskoleparken och en annan park jag inte vet namnet på. Där har de suttit. Liv och rörelse och mycket glädje vilket jag unnar dem. Men…. jag unnar dem inte skrikandet och gapandet under nattimmarna. Folk sover med fönstren öppna och ibland har det varit olidligt. Dessutom ser parkerna inte trevliga ut när jag traskar hem efter nattjobb. Massa skräp med vid soptunna, alltså både i och bredvid, men även kastat runt om i grönområde och gångstigar, trottoarer. Det är inte anständigt vuxna ungdomar! Städning sker varje dag, vardag som helgdag, men ändå ser det likadant ut dagen efter!

Ja, när jag haft lediga nätter har jag sovit gott när det varit tyst. Legat med öppen balkongdörr, svalt och behagligt. När jag arbetat nätterna så har jag sluppit ifrån oljudet från studenterna… men haft fruktansvärt varmt i rummet från cirka 12-tiden. Då kan jag inte sova…. inte bra i alla fall. Med andra ord längtar jag hem till egen säng…. Då ska det sovas, banne mig… 😉

Förutom det jag skrivit ovan, gillar jag verkligen Trondheim. En vacker by och här finns mycket mer att upptäcka för mig om jag återvänder… Trevliga människor också jag råkat i kontakt med… Just nu känns det inte så lockande att återvända, men vem vet när jag vilat upp mig. Det finns ju andra årstider än högsommar!

Minst sagt ett gnällmail… men tröttheten lockar fram gnäll-mia… 😉 Bättre tider utlovas, redan om en vecka… Nämligen ledighet med möte med barn, barnbarn och andra släktingar och vänner.  Avkoppling, samvaro och säkert litet nöje också… Nu ska jag strax iväg till sista nattpasset för den här omgången och jag hör att studenterna kör igång igen. Om en månad eller två tror jag de är tystare, våndas över allt de ska lära sig, tentor och allt vad skolarbetet för med sig…;-)

Ambulans i glesbygd kontra tätort

stugor

Jag hör via nyheterna på TV:n ikväll om hur människor som bor i glesbygd missgynnas av samhällsservice.

Det aktuella nu är att det uppmärksammas att människor som bor i orter där det inte finns någon ambulans får vänta betydligt längre på ambulans än i orter där ambulans finns placerad. Ja, är det inte en självklarhet? tänker jag. Stora delar av norra Sverige är glesbygd och inte kan ambulanser finnas nära varenda en av invånarna. Det handlar ju inte bara om ambulanser, det måste ju till personal också.

Även om närhet till ambulansens placering är viktig så är det ingen garanti att få snabb transport. Det vet jag av egen erfarenhet. När min ena son var 1o år blev han påkörd av en bil högst 2-3 minuter från den plats ambulans har sin placering. Den var dock ute på uppdrag, åtta mil från den plats olyckan med min son skedde.

Jag förstår problematiken med att bo i glesbygd. Men finns det någon lösning på det? Ska vi ha samma service oavsett var vi bor? Hur ska det lösas, kompetent personal vill de ”bara” finnas tillgängliga för att kanske åka på en utryckning någon gång per månad eller ännu mer sällan? Var går gränsen i så fall, sjukhus finns där många människor bor osv.

Jag ställer mig bakom att man ska satsa på landsbygden, att hela Sverige ska ”leva” o.s.v. Trots det förstår jag mig inte riktigt på budskapet bakom sådana här ”självklara nyheter”. Gör du?

Så fick jag en kommentar från Paula till ett annat inlägg jag gjort. Hon skrev att hon har sex mil till bad under den tid på året man inte gärna simmar utomhus. Hua, tänkte jag, vad hemskt, så skulle jag inte vilja bo! Å andra sidan finns det säkert andra kvaliteter där Paula bor. Dessutom gör vi egna val som vuxna var vi vill bo…

Här i Jönköpings län tycker en del att 20 minuters väntetid är förfärligt hörde jag på TV;ns lokala nyheter. Ja, det kan jag också tycka om det handlar om minuter. Undrar hur länge folk i de mest glesbebyggda områdena i vårt land kan få vänta?

58/100 blogg100mini

Ommöblering i politiken

badstrand

Den som läser dagstidning eller lyssnar på nyheter via andra medier kan inte ha undgått att höra att kd har fått en ny partiledare idag. Ebba Bush Thor är hennes namn och hon var tydlig med att det var högerpolitik som ska föras i kristdemokraternas namn.

När jag inte är anhängare till det partiet är det lätt att luta sig bakåt och dra på munnen, men sedan läser jag att hon ger signaler om att hon vill arbeta för att vårdpersonal ska kunna vägra vissa arbetsuppgifter! Det gäller förstås vårdpersonal som har som arbetsuppgift att utföra eller delta vid abortingrepp. Inte tror jag att hon kan rucka på det, i så fall är det verkligen dags att hoppas att kd åker ur riksdagen vid näsa val! T.o.m Alf Svensson verkar dra öronen åt sig… 😉 Vart är hans gamla parti på väg, tyckte jag mig tro att han funderade över…

Måtte de högre makterna inte stå Bush Thor bi i detta arbete… 😉

Det har nämnts vid flera tillfällen att hon ”går fram i rutan” och att det ses som ett stort plus. Visst är det bra med en ledare som har karisma, men nog är det viktigare vilket budskap som förs! Jag hoppas aldrig vi blir så utseendefixerade och så fixerade av framställningen att vi glömmer bort budskapet.

56/100 blogg100mini

Kroppsspråk och samspel

knopp

Vi är många som är medvetna om att kroppsspråket säger mycket om oss själva och andra. Jag tycker att jag är ganska bra på att avläsa hur människor mår, kroppshållning, hur någon rör sig, talar och dessutom avslöjar ögonen en hel del.

I Norge däremot har jag mer än en gång funderat över norska folkets kroppsspråk. Är de verkligen så mjuka, behagliga, trevliga, omtänksamma och glada som de verkar. På arbetsplatser försöker jag iaktta hur de talar med varandra, hur de vänder kropparna till varandra i samtal… Men jag har inte många gånger kunnat iaktta att två personer inte tycker om varandra. Alltså, gillar de verkligen varandra så mycket som det ser ut för mitt öga?! Så kan det förstås inte vara…. alla inom vården kan inte gilla varandra!? Dessutom ska man kunna samarbeta… men man brukar se i kroppsspråket att de just samarbetar, inte bjuder till för övrigt.

I natt arbetade jag tillsammans med en norska jag träffat tidigare när jag var här. Varje gång har vi lika intressanta diskussioner.  I natt talade vi om likheter och olikheter mellan Sverige och Norge och jag tog upp det här med kroppsspråket. Berättade vad jag funderat över på arbetsplats efter arbetsplats i Norge. Att jag har mycket lättare att tolka in kroppsspråket i Sverige. Jag har även snackat med andra svenskar som arbetar som jag, flera skrattar igenkännande… och menar att det kanske döljer sig mycket ilska där under den tillmötesgående ytan… 😉 Min arbetskamrats svar blev: O nej, inte gillar alla varandra på arbetsplatserna, vi kanske är bättre på att uppvisa en trevlig fasad mot varandra, fått det genom uppfostran. Men det händer varje dag att när folk går hem är det alltid någon som gruffar om vad någon annan sagt eller gjort.

Precis som jag misstänkt… funderar på om norska folket är än mer konflikträdda än svenskarna. På en annan arbetsplats vet jag att en norsk arbetskamrat påstod det. Hon upplevde att vi svenskar är rakare, går i diskussion om saker och ting, inte håller med bara för att vara trevliga. Ja, det var hennes upplevelse.

Tove som brukar läsa min blogg är kanske proffs på denna fråga, norska som bor i Sverige sedan många år… Har ni andra erfarenheter av norska folket eller tänker ni på sådant här när ni vistas längre tid tillsammans med människor med annan nationalitet?

28/100 blogg100mini

Greklandsresan

kristiansund5

Jag ligger på soffan i da´håhåjaja och slöar efter fyra nätters arbete. Dagen jag vakar av blir inte så mycket gjort för mig.

Jag hade tänkt leta upp senaste Babben-programmet på svtplay men fick syn på en bild av ett helt annat program som fångade mitt intresse. En dokumentär om äldre människor i Väservik som reste till Grekland på en semesterresa. Det var människor som har behov av kommunala insatser för att klara sitt dagliga liv. Ett helt underbart program, kanske vi som arbetar inom äldreomsorgen uppskattar det litet extra, men nog tror jag att väldigt många människor tycker programmet var fantastiskt fint.

Ömsom blev jag varm om hjärtat, ömsom skrattade jag så tårarna rann över pensionärernas lycka och glädjerop! Så blev jag också imponerad över personalens engagemang. Härligt att se!

Har ni inte sett programmet redan rekommenderar jag det gärna. Programmet heter Greklandsresan. Ett mycket sevärt program, det omöjliga blev möjligt för flera av pensionärerna.

20/100 blogg100mini

Huvudbonad på jobbet?

litet hus

Igår kom det rapporter om att en del kommuner lovar de äldre att slippa vårdare i slöja inom hemtjänsten. Ett kontroversiellt beslut.

Jag har varit chef för hemtjänstgrupper under flera år och fick då önskemål från några äldre kvinnor att slippa män som vårdare! Som alla vet så är vården väldigt kvinnodominerad, jag fick aldrig samtal från män med liknande önskemål, att slippa vårdas av kvinnor!

Var hamnar vi om vi går sådana här önskemål till mötes? Kommer kvinnor med huvudbonad att väljas bort av arbetsgivarna? Eller män? Eller tatuerade? Eller vad det nu kan handla om.

Inom hemtjänsten utförs en del intima tjänster, som hjälp vid duschning. För övrigt så kan det handla om hjälp med att stiga upp, morgonhygien, klä sig, matleveranser, städning m.m. Ja, det mesta som en gammal sjuk person kan behöva hjälp med. Ska inte de äldre få välja vilka de vill ha i sitt hem?

Det vore intressant att lyssna in vad ni som läser detta tycker. Ska människor med hemtjänst få välja bort kvinnor med huvudbonad endast för deras klädsel?

6/100 blogg100mini

 

 

Livsval

Ibland hamnar man i situationer man inte mår bra av. Man vill bara komma loss, men vet inte riktigt hur man ska gøra eller vart man ska gå. Førmodligen drabbar det alla oss mænniskor några gånger under våra liv.

Før fyra år sedan hade jag arbetat på samma arbetsplats i drygt sju år, kørt fast, hade fått en ny chef dær vi nog båda kænde att det inte stæmde mellan oss. Vi kunde inte SAMTALA! Att ha en chef som kænns som ”ett elænde” att samtala med, vad du æn sæger så duger det inte, bæst att hålla kæften, ja, det duger førstås inte heller… Det ær minst sagt destruktivt før sjælvkænsla och sjælvførtroende! Nær jag hamnar i sådana lægen har jag alltid haft førmågan att gå vidare. Før fyra år sedan var jag 61 år och hade nog tænkt stanna kvar dær tills jag gick i pension. Ju længre tiden led, ju mer førstod jag att det inte skulle vara hållbart. Med all sækerhet hade jag blivit sjuk om jag inte tagit mig dærifrån!

Efter moget øvervægande så brøt jag upp från en administravi tjænst och återgick till sjukskøterskeyrket som jag inte arbetat inom på 10 år. Inte i Sverige, alldeles før dålig løn, tyckte jag… dessutom vældigt slitsamt. Jag visste ju att många sjukskøterskor søkte sig till Norge och jag tænkte jag ska prova, trivs jag inte får jag førsøka hitta på något annat.

På den vægen ær det… jag pendlar fortfarande mellan att arbeta som syrra i Norge och att vara helledig på hemmaplan. Klarar mig gott ekonomiskt, ær en betydligt gladare person æn før fyra år sedan då jag fortfarande velade infør vilken væg jag skulle gå.

Det hær inlægget blev till efter att ha læst ett inlægg hos ”I skuggan av Arvid och Lydia”.

Etikettmoln