Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Sista urbefolkningen

Jag kan inte låta bli att dela den här länken om världens sista isolerade urbefolkning.

Märkligt, jag länkade till en artikel i SvD, den artikeln är borttagen och visar länk till GP med samma nyhet! Jag testade faktiskt länken precis som jag brukar när jag sänt ut, då funkade den. Är det fake-nyhet kommer det säkert fram. Hos GP finns artikeln kvar i alla fall 🙂

Har de lyckats leva så isolerat i alla tider kan jag förstå deras rädsla för andra människor. Om någon utifrån stora världen besökte dem, betydde det förmodligen utrotning av den egna gruppen pga att de inte klarar av alla bakterier och virus inkräktarna skulle ha med sig.

Funderar på hur väl utmärkt det är med förbud och information om att beträda området. Den korta artikeln satte igång många tankar i mitt huvud! 🙂 Cirka 150 individer, hur länge kan en sådan grupp överleva? Ingen kan få komma dem till tals, men hur har de utvecklats med tanke på att de hela tiden fortplantat sig inom sin egen grupp. Ja, många tankar far runt där uppe i ”huvudkontoret” 🙂

Det blev tyst från miatankar. Ja det beror inte på de falska sjuksköterskorna! Jag har inte haft den rätta lusten att skriva men livet rullar på. Ska sanningen fram så fordrar jag inte så  himla mycket sysselsättning.

Trots ovanstående har jag hunnit med ännu ett biblioteksbesök, ännu ett Agenda 2030-möte, mammografiundersökning och en ”social samvaro” – med andra ord inte sysslolös.

Jag snubblade för snart två år sedan över en gren som blåst ned en mörk kväll. Det är inte alltid bra att promenera, allra helst inte på mörka trottoarer, blåsiga nätter 🙂 Sedan dess har jag varit mer eller mindre täppt i näsan, inte fullständigt, men ändå så det inte känns bra. Det blir förmodligen värre nu när elementen sprider värme, det känns ganska jobbigt nu. Jo, jag vet, det finns näsdroppar! Men klart att en syrra inte har ”haft förstånd” att fixa det, åtminstone testa för att se om det underlättar!

Så fortsätter livet… 🙂

Falska sjuksköterskor

Det har talats en del om senaste programmet av Uppdrag Granskning som handlade om falska sjuksköterskor och väckt en hel del uppmärksamhet med all rätta. Jag har sett programmet nu i eftermiddag och förundras hur enkelt det kan vara för vissa att fixa en legitimation och hur farligt det kan vara för patienten. Patient blir vi alla förr eller senare i regel. Det är givetvis mycket, mycket allvarligt! Dessutom skadar det förstås förtroendet för sjukvården över huvud taget.

De senaste åren har jag arbetat som sjuksköterska på många kliniker, träffat många kollegor, både i Sverige och i Norge. Min spontana tanke blir ”hur många falska sjuksköterskor arbetar inom bemanningsbranschen”? Jag tror det är lättare att ”gömma sig där med bristande kompetens”.

***

Från det ena till det andra, nu verkar det vara slut på de milda höstdagarna! Det har skrivits om en bister vinter i Sverige, med -20 grader. Det kan jag definitivt vara utan,  men får förstås acceptera läget när de dagarna kommer. 🙂 Mitt på dagen idag gav jag mig ut på en promenad. Hua så kallt det var. +4 grader visade termometern, plus att det var iskall vind som mötte mig. Det blir nog inte så mycket promenerande idag, det får räcka så här. Då är det behagligt att ha litet mysbelysning, kaffe och blåbärspaj runt mig 🙂

Stalins dotter

Bild lånad från Adlibris

Som jag tidigare nämnt har jag läst ”Stalins dotter” av Rosemary Sullivan. Författaren berättar om Svetlanas liv från liten flicka, hennes flykt till Amerika och ända fram till hennes död 2011. En intressant berättelse.

Svetlanas mamma tog livet av sig när flickan var 6 år, det präglade hennes liv och man kan förmoda att de minnen hon har av sin mamma dels är verkliga minnen, men andra är förmodligen fantasier och önsketänkande. Hur som helst, mamman saknades under hela hennes återstående liv. Boken berättar förstås också om tillståndet i landet under Stalin-regimen, hur Svetlanas släktingar på mammans sida försvann en efter en utan någon egentlig förklaring.

Svetlanas förhållande till pappan var bra under de första åren, men han ville ha total kontroll även när det gällde henne. Hon förälskade sig i tonåren i ”fel” man, därefter blev deras förhållande spänt livet ut. Hon flydde så småningom från Sovjetunionen, året var 1967 och flykten blev dramatisk. Även om jag inte var så politiskt intresserad då så minns jag uppmärksamheten runt händelsen i nyhetssändningarna. Till en början att hon var ”borta”, var fanns hon, spekulationer fram och tillbaka tills det stod klart att hon hade fått inrikestillstånd och hade landat i USA. Hon hade lätt för att förälska sig, men lika svårt för att leva i förhållande. Det blev giftermål och skilsmässor gång på gång. 

Barndomen hade förstås präglat henne och det låg förmodligen mycket i den otryggheten som gjorde att hon inte kunde slå sig till ro någonstans, hon flyttade gång på gång, främst inom USA.

Boken skildrar Josef Stalins skräckvälde liksom hur detta präglade dottern som människa. Svetlana bytte bort efternamnet Stalin till sin mammas flicknamn tidigt och ville helst slippa kopplingen till Stalin. Jag uppfattar henne som en stark, humörstark kvinna, ständigt på flykt, men en kvinna som ville sin omvärld väl i motsats till sin pappa.

När jag läst klart boken kom jag över en recension av boken där den uppgavs som ”torr” i jämförelse med Svetlanas egen bok ”Tjugo brev till en vän”. Jag begav mig förstås till biblioteket där de fick leta fram den ur deras ”magasin”. Så nu håller jag på att plöjer även den. Ett kvinnoöde som fascinerar.

Visst förstår jag vad ”torr” syftar på, men jag gillade boken mycket. Informativ bok om ett märkligt livsöde. Trots allt så har ”Stalins dotter” den fördelen att den skildrar hela hennes liv.

Kontantlöst samhälle

Bankerna driver oss mer och mer mot ett kontantlöst samhälle. Swedbank har inte ens kontanter, kunden hänvisas till uttagsautomater. Ja, tur jag inte är äldre än jag är… jag har fortfarande spring i benen – eller åtminstone kan jag gå utan problem 🙂

I butiker ser vi kassor som ej tar emot kontanter osv. Men vad gör vi när inte tekniken fungerar? Jo, då ska vi själva fixa fram kontanter och det går förstås bra än så länge! Men hur gör vi när kontanter är borta, om kontanterna verkligen försvinner?

Att tekniken alltid ska fungera det kan vi glömma. Jag tror det var förra veckan jag var i vårt köpcenter, var tvungen att få tag på A4-kuvert, hade ett dokument jag var tvungen att få iväg snabbt. Jag gick till butiken jag visste skulle ha kuvert, plockade på mig litet annat också. När jag kom till kassan frågade kassörskan om jag hade kontanter, annars kunde de inte ta betalt! Systemet hade lagt av!

Problemet med asecs just nu är att det byggs ut och butikerna flyttar runt. Vissa delar av köpcentrat stängs av vissa tider. Inte så lätt att finna en uttagsautomat… Det gjorde jag till sist, men då kändes det som om jag gått långpromenad! 🙂 Jag tror expediten var imponerad av att jag kom tillbaka! Hon tackade väldigt ödmjukt för mitt besvär i alla fall 🙂

Hur har ”de kloka” tänkt vi ska göra den dag kontanter inte finns? I ett sådant här fall skulle man kunna söka upp annan butik, men det kan bli mer omfattande strul. I värsta fall kan främmande makt slå ut ”systemen” i stora område eller i värsta fall hela landet.

Vi har redan ett sårbart samhälle, utvecklingen går nog mot än högre sårbarhet…

Ålderskriser

Det snackas mycket om utseende och ålderskriser i dagens samhälle. Är det månne ett symptom på välfärdssamhället? Ikväll slog jag på TV:n vid 18.30-tiden. I Gokväll så snackar just nu Mian Lodalen och Anna Lindman om en bok de skrivit om 50-årskrisen.

Livskris har jag gått igenom, men aldrig kopplat det till åldern. I kvällens program sa Anna Lindman att hon minns känslan när män slutade titta efter henne! Så har jag aldrig tänkt/funderat vad jag kan minnas, mer att jag blev glad om någon snygg man kollade in mig 🙂

Vad tror ni om det här med ålderskriser? Ett ämne jag skulle vilja diskutera i ett tjejgäng, jag har inget tjejgäng hos mig ikväll – därför sänder jag ut det här! 🙂

Nog är världen knepig ibland? Ja, man behöver inte ens gå utanför landets gränser. Jag har hört flera gånger att det diskuteras om Frostensson, hustru till den våldtäktsmisstänkte Arnault, ska kallas som vittne till mannens fördel! Att hon ska ”vittna” till hans fördel att det inte ingår i hans beteende att våldta kvinnor!

Jag tycker det är väldigt knepigt, t.o.m oanständigt. Hur ska  hon kunna veta hur han uppträder mot andra kvinnor? Hur han är mot henne säger inget om hur han uppträder mot andra kvinnor?

Har jag fel i den tanken så är jag tacksam om någon kan förklara det hela. Anhöriga ska aldrig behöva vittna mot närstående, tror jag bestämt. Det här är ju till den misstänktes fördel i så fall, för mig känns det inte riktigt juste. Det hade varit mer reko av henne att tacka nej till det uppdraget, tycker jag.

Kanske är det något jag inte förstår. Kan någon förklara för mig vad hennes ”vittnesmål” kan ha för betydelse över huvud taget för rättegången?

Funderar vidare  om den misstänkte vore arbetslös, bilmekaniker eller invandrare – skulle deras ev. hustru då kallas in för vittnesmål? Kan det möjligtvis vara så att förfrågan till Frostensson beror på att det handlar om en akademiledamot? Att det p.g.a den ställningen är svårare att tro att han skulle kunna utföra en ”våldshandling”?

Etikettmoln