När jag är sjuk med feber så sover jag nästan dygnet runt. När jag är ”halvsjuk”, inte så hög feber, blir det böcker. Jag känner mig för svag för att göra något. Men läsa kan jag, läser en stund, sover, läser några sidor, sover igen. Kanske inte så effektivt men mysigt. Inte ska man vara effektiv när man är sjuk! Precis så glider dagarna fram just nu.
Hur som helst, innan jag åkte hemifrån var jag på biblioteket och lånade en del litteratur för att ha med mig här. Ofta blir det inte så mycket läst under mina Norge-vistelser. Ofta får jag arbeta jättemycket och då behöver jag annat än böcker när jag är ledig. Den bok jag nu läst klar är Jussi Adler-Olsens bok ”Journal 64”, en för mig ny författarbekantskap. Tipset fick jag från gunnardeckare-bloggen, vad ska en blogg med ett sådant namn tipsa om, om inte deckarförfattare och deras alster.
Litet svamligt inlägg… men nu till mitt omdöme om boken. Lättläst, bra flyt i språket, en väldigt genomtänkt och sofistikerad historia. En otäck och rafflande berättelse, men… något gjorde att jag inte blev helt trollbunden av berättelsen. Till en början hade jag svårt att hålla ordning på den ”onde” och den ”gode” och det störde mig. Den onde hette Curt, den gode hette Carl, litet för lika namn, men det var snabbt avhjälpt då jag väl förstod problemet.
Boken har fått mycket bra kritik och även fina pris. Jag har litet svårt att sätta fingret på vad som gjorde att jag inte blev mer uppslukad av romanen. Förmodligen hade den vunnit mer favoritpoäng hos mig om den förkortats.
Så till baksidestexten: ”Fram till för bara 40 år sedan skickades ”missanpassade” kvinnor till Kvinnohemmet på ön Sprogö för att glömmas bort. Grymhet, tvång och förnedring tillhörde vardagen på den lilla isolerade ön utanför Danmarks kust. För vissa innebar livet på ön oinskränkt makt, men för de flesta en fruktansvärd misär. Dit kom Nete Hermansen, och hon lyckades även ta sig därifrån. Trodde hon.
En dag hinner hennes förflutna ikapp henne och det blir inledningen på en av Avdelning Q:s hittills svåraste utredningar. Vad döljer hennes förflutna? Vad hände egentligen med henne? Vart försvann människorna runt henne?
Manad av sina envisa assistenter, Assad och Rose, börjar Carl Mörk att arbeta med det gamla fallet. Snart går det upp för den lilla gruppen att fallet blott är en liten del av någon mycket större. Det handlar om övergrepp av det värsta slaget och det pågår fortfarande. Samtidigt har Carl egna problem på det privata planet. Ett annat fall har nämligen blivit aktuellt, en gammal mordutredning från 1978 där Carls farbror drunknade under mystiska omständigheter. Utredningen lades ner i brist på bevis, men det fanns två huvudmisstänkta: kusinerna Ronny och Carl Mörk.”
Hur som helst, jag tänker läsa någon bok till av Jussin Adler-Olsen innan jag ratar honom. Intresse för hans författarskap väcktes även om mitt omdöme på den här boken inte blev så väldigt bra.
Betyg 3,5/5
10/100 
Miatankar 