Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Inlägg taggade ‘relation’

Egenmäktigt förfarande

egenmaktigt-forfarande-en-roman-om-karlek

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, Lena Anderssons Augustprisade roman är en verklig höjdare!

Ester Nilsson, en ung skribent blir bekant med Hugo Rask, en betydligt äldre manlig konstnär. Erotisk spänning finns hela tiden från Esters sida och Hugo är inte ointresserad. Han verkar vara fångad av deras många och långa diskussioner, av Esters analyser och kritiska tänkande.

Vi får följa Esters känslor, tankar och handlingar. Vad Hugo tänker och tycker får vi gissa oss till genom Esters tolkningar. Spänningen växer mellan dem och efter att alltid ha träffats på neutral mark så bjuds Hugo hem till Ester, bjuds på god mat och fortsätter sedan in till TV-soffan. Den förtroliga känslan som alltid funnits mellan dem, via Esters tolkning, blir litet svajig, det känns inte lika bekvämt att träffas på så här privat mark. De hamnar dock i säng med varandra och det tar Ester som ett erkännande av Hugos starka känslor för henne, något som aldrig uttalats. De  snackar om intellektuella ting, diskuterar, analyserar, men aldrig om sig själva, ”om oss”. Under kort tid träffas de och har samlag med varandra vid tre tillfällen. Sedan blir det tyst från Hugo, dödstyst. Ester ringer honom, men han svarar inte, han är onåbar och han hör inte av sig på något sätt!

Obesvarad kärlek, allt vankande och väntande på att han ska höra av sig, något måste förstås ha hänt som gör att han inte hört av sig. Väntar jag bara så ringer han säkert. Ester vandrar förbi hans bostad för att se att det lyser, alltså är han hemma, vandrar ett varv till för att hoppas få en skymt av honom. Vi får följa hennes inre dialoger och våndor, ska hon sms:a, ska hon ringa… hon ska vänta litet till så att det inte uppfattas alltför angeläget, men så ringer hon i alla fall. Kan inte vänta. Hon hör på röstläget om det tas emot bra eller ej – de gånger han överhuvudtaget svarar.

En magnifik berättelse om den som älskar mest i ett förhållande, dennes våndor, hur förälskelsen tar över hela tillvaron. Så när acceptansen börjar infinna sig att det blir inte mer, då slängs en pinne in i brasan igen, behövs så litet för att hoppet och kärleken åter ska flamma upp i Ester. Sedan börjar den långa bearbetningsprocessen igen. Egenmäktigt förfarande handlar om makten i förhållandet, hur den ene leker med den andres känslor utan att kanske förstå innebörden fullt ut hur ens eget agerande påverkar den svagares känsloliv. Eller vill inte förstå, för det känns så spännande att återta kontrollen av den svagare gång på gång.

Kärlek, relationer, ett intressant ämne. Det här är en annorlunda kärlekshistoria. Lena Andersson är så naken i sin skildring av Esters förhoppningar, tolkningar och agerande, ibland vill man stoppa henne, som läsare ser man hur hon förnedrar sig själv. Vi ser Hugos agerande, hjärtligt, trevligt att ses utan förpliktelser utan att förstå hur det tär på den andre. I den andra stunden undanglidande, har inte tid, arbetar mycket just nu. Varannan helg är dessutom vikt för resor till annan ort. En destruktiv relation som är dödsdömd från start, eller i vart fall från det att de hade sex med varandra. Det är nog fler läsare med mig som känner mer och mer förakt för Hugo. Var hon bara en intressant kvinna bland många andra intressanta kvinnor? För Ester var det så självklart att de hade en allvarligt menad kärleksrelation. I och med att han trängt in i hennes kropp så uppfattar Ester tydligt att de har något stort gemensamt.

Romanen väckte till liv många minnen från min egen ungdom och dess förälskelser, kopplade vissa händelser i romanen till en del romanser jag hade. Relationer där jag varit den svagare parten och även relationer där jag varit den starkare parten. Lena Andersson sätter ord på vissa skeenden som jag inte ens tänkt på! Det här är en bok jag tyckte väldigt mycket om och jag avslutar med citat ur den: ”Hon om någon borde veta att den som lämnar har ingen smärta, den som lämnar behöver inte tala ty den har inget att tala om. Den som lämnar är klar. Detta är den stora smärtan. Det är den som blir lämnad som behöver prata i evighet. Och allt detta pratande är bara försök att berätta för den andra att han misstagit sig. Att om han bara insåg tingens rätta natur skulle han inte välja som han väljer, då skulle han älska henne. Pratandet handlar inte om att få klarhet, vilket den pratande påstår, utan om att övertyga och övertala.”

Betyg 5/5

11/100 blogg100mini

 

Etikettmoln