Lyckan finns inte i en snygg fasad

Kanske är det inte konstigt att många ungdomar mår så dåligt psykiskt som de gör i dagens samhälle. Vi har ett välfärdsland, de flesta av oss har mer prylar från barnsben än vi har nytta av. Vi klarar inte av att uppskatta dem ens. De allra flesta av oss har ett bra boende, chans till utbildning, behöver inte svälta – ja, du vet nog vad jag menar med att vi har det primära för att leva ett gott liv. Trots detta så är inte psykiska hälsoläget så himla gott i vårt land.

Tonårstiden är jobbig, har kanske alltid varit. Dagens fokus tycks ligga på att det viktigaste är att vi ska se snygga, coola, häftiga ut och attrahera andra människor! Ligger fokus på det samtidigt som var och en ser sina egna brister, ja, då är det lätt att tappa greppet om vad som är viktigt i livet.

Under de senaste dagarna har jag fått ögonen på texter som belyser detta. Jag länkar till ett par krönikor. Det började med att jag läste Frida Boisens krönika ”Varför? Det finns ju inga bröst att hålla.” Den krönikan tycker jag är väldigt bra, hur barn inte får vara barn, eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Endast någon dag senare så fastnade jag för Mia Skäringers krönika ”Lyckofasaden tar död på oss” – jag tycker att även den är värd att fundera över.

Till sist, det som fick mig att skriva ett inlägg om vårt liv var en sponsrad länk som dök upp på min Fb-sida, med texten:

”Flickor, detta har ändrat mitt liv. Efter att min skilsmässa vid 45 års ålder var jag ensam för första gången på väldigt länge. Kråkfötter, påsar, skrattrynkor, ja, allt… Jag insåg att jag inte längre såg så ung ut nu som jag en gång gjort. För ungefär 3 veckor sedan stötte jag på en kvinna som avslöjade en STOR hemlighet och jag kunde inte tro mina ögon. Hon såg ut att vara i 30-årsåldern men hon var 54! Det var då jag bestämde mig för att dags för en förändring och provade de råd hon gav. OJ-OJ, jag överraskades av den skada jag tidigare, omedvetet, hade utsatt min hud för. Inom en vecka upptäckte jag en skillnad som gav mig tårar i ögonen. Jag har lämnat länken här, så dela den med dem dy tycker om – de kommer att tacka dig för att du har förändrat deras liv!”

Allvarligt talat – varför skulle en 54-årig kvinna se ut som en 30-årig kvinna? Skulle hon bli lyckligare?

Jag tycker vi har hamnat hel fel om allt handlar om våra utseenden – om hur vi ser ut. Minst sagt självcentrerat, vem blir lycklig av att tro att man själv står i universums centrum och ska se ”perfekt” ut. Vad är ”perfekt” när det gäller utseende!?

Hur ska vi lyckas lära våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn att ”lyckan” finns inombords och går inte att finna genom en snygg fasad!?