Ska år 2024 bli mitt ”författar-år”? Det jag tänker främst på är jag hoppas få boken om mitt eget liv färdig och tryckt.
Det jag har kvar i själva ”råmanus” är redigering, fylla på och skriva material om mitt liv de senaste 20 åren, m.a.o livet efter separationen från mina barns pappa. För att fylla på litet mer om min ursprungsfamilj har jag sänt över råmanus till min äldste bror som har en annan pappa än mina andra syskon. Jag önskar att han skriver om det han minns från sina första år, och sedan som 5-åring tillsammans med vår mamma bilda familj med en pappa, eller styvpappa eller vad han kallas… 😉 Den brodern bor i USA sedan många år och är drygt 80 år nu så ska den delen med i familjehistorien ja, då känner jag det är hög tid nu. Mina syskon ska få varsitt ex så långt av mitt/vårt liv fram tills min separation. Resterande delar jag inte med dem… varför skulle jag göra det? Så nära kontakt, så stort förtroende har vi inte för varandra, tyvärr…. Helheten kommer mina söner och de efterkommande få som gåva. Hur ska mina ungdomar annars förstå både hur samhällets som enskilda människors livsöden och förutsättningar har förändrats endast under en eller två generationer. Ja, egentligen handlar det mest om mitt liv och därmed min generation.
Den boken hoppas jag göra klart i år. Den ska tryckas upp i några få ex till barn och generationerna efter dem. Det handlar inte enbart om familjen, jag berättar om hur vi bodde, den ekonomiska tillväxten i samhället osv. Sådant som jag tycker är viktigt det kommer med… att de ska få en inblick i hur samhället förändrats eller utvecklats både på gott och ont under mina år på jorden.
Sedan har jag börjat på en fiktiv berättelse, den vill jag arbeta vidare med.
Idag har jag fått ett uppslag om ett levnadsöde som känns intressant, funderar på att försöka få mer insikt i det livet och sedan författa en berättelse om det. Det här sista är väldigt lösa funderingar, vet inte om jag får fram den ”fakta” jag skulle behöva för att göra det något så när trovärdigt.
Det gäller sannerligen att jag får leva och ha hälsan länge än för att hinna få allt klart…. 😉
Om jag får några läsare av ev. utgivna böcker, ja, det har jag ingen aning om. Det finns så många människor i stugorna runt om som skriver och ger ut så konkurrensen är stenhård. Kan dock vara kul att testa. Samtidigt så har jag en meningsfylld tillvaro under tiden jag plitar ned…
Miatankar 
Kommentarer till: "Mina tankar för dagen" (14)
Det låter spännande – och kul. När jag gick i pension åkte jag med några klassisar samma skolresa till Bremen som 1962. När en av dem bad mig att skriva om resan, för dem som inte kunde följa med, återupptäckte jag hur kul det är att skriva. Om man slipper tvånget att göra disposition och följa skolans regler, alltså… Och det gör jag ju nu.
Så jag fortsatte: samlade egna och andras minnen från femtiotalets Enskede i ”Enskedebilder”, skrev mina egna spridda minnen med mera i ”Lenaskriverier” och nu samlar jag (och min man) våra Stockholmstexter i StockholmsMix. Sen blev jag ”uppraggad” och skrev i en nättidning också, men den verkar ha dött när de skulle börja ta betalt. Och nu levererar vi texter till en vandringsapp, som (kanske?) kommer till våren.
En kvinna som skickat in sina minnen i Enskedebilder gjorde en utskrift av den delen till sina barn.
Men själv skriver jag bara för att det är så kul: gör ett utkast, som jag kanske struntar i, börjar skriva om något, halkar in på nåt annat – ändrar rubriken. Ingen deadline, ingen press att skriva alls, men känner ändå att jag ”skapar” något. Vilket jag mår väldigt bra av.
Så: Kör på!
Så var det, även du är en skrivande kvinna. Jag har inte varit så aktiv med varken blogg eller annat skrivande på länge! Visst är det kul?
För mig känns det inspirerande och roligt, men biografin suger också. Finns det någon som enbart har ljusa minnen att se tillbaka på?
Jag tycker inte man ska begränsa sig till ljusa minnen. Till Enskedebilder fick jag in även en del mörka minnen också, o dem som frågade om det gick bra svarade jag att det tyckte jag, bara man inte hänger ut någon identifierbar person (även om det är länge sen).
Här är ”första kapitlet” till ”mina memoarer” – om min morforäldrar i Pite på tjugotalet, det lilla jag vet om hur det var att leva där och då, ha ont om pengar och gott om (överlevande) barn… Ingen idyll där, även om det finns ljusa minnen också.
Tack för länken, Lena! Jag har läst med stort intresse och slås av likheten HUR vi skriver. Enligt någon som leder skrivkurs har uttryckt att man inte bör göra det, det blir inte så levande då. Jag funderade på mitt egna skrivande, men kom fram till att jag berättar hur jag tror det var. Tyckte då den här stilen passar bättre. Om jag skriver fiktiva berättelser kanske jag mer låter personerna ”prata själva”!
Nej jag har inte hoppat över det tråkiga, livet är en blandning, vi människor är dessutom och upplever saker och ting olika… Det jag inte gjort lika som du det är ta bort om någon var elak eller på annat sätt varit otrevlig. I min berättelse anser jag att det säger en del om en tiden. Å andra sidan – elaka, taskiga, bedrövliga människor har det säkert funnits i alla tider och även idag 🙂
Jag menar att jag inte har behov av att kunna identifiera exakt vilken person det rör sig om, däremot är jag fascinerad av hur vi människor funkar. I plugget tappade jag skrivlusten när vi fick regler att hålla oss till, så nu gör jag precis som jag har lust, (även om det är kul om nån vill läsa). 😁Just nu läser jag på om sånt jag blir nyfiken på i Stockholms historia och skriver om det. Börjar från scratch, för jag är helt okunnig i historia.
Det är så sant det gamla ordspråket ”vi lär så länge vi lever”… 😉
Det låter kul att försöka få till en bok om ens liv. Så känner jag, sedan vet jag inte om mina söner är så värst intresserade av det. Tänker på alla bilder jag har tagit hand om från min svärfar och min far och alla egna under decennier tillbaka, ingen är särskilt intresserade av dem så jag vet inte vad jag skall göra med alla dem.
Frugan pratade lite för många år sedan om att ”intervjua” sin far och mor för att få med röst och deras sätt att beskriva sitt liv. Nu blev det inget med det men tanken var lite intressant tycker jag.
Jag önskar dig inspiration och att det flyter på bra med dina böcker!
Visst är det både klokt och roligt att lämna ett sådant minne efter sig!? Tänk om mina förfäder hade gjort det? Det är via släktforskningen som födde sådana tankar hos mig, tankar som jag ser slutet på. Långt ifrån klart, men ändå kommit så långt med projektet så jag vet att jag kommer i mål. Bäst att lägga till OM jag inte dör i närtid! 😉
Låter fantastiskt. Vilken grej!
Har böcker liggande, som ska fyllas i till barnbarnen, om mormor och morfars barndom och ungdom. Har inte börjat. Kommer ihåg så mycket som inte var bra…. det som var bra( det mesta) har jag glömt…
Skrev en bok om min mor, efter hennes bortgång. Finns nog på diskett. Samt utskriven i ett ex. Min bror har också fått. Kanske han sparat.
Kanske jag ändå skulle kolla på de böcker som döttrarna gav mig, då deras barn var bebisar.
God måndag!
Ja, det är ett sätt, men jag kör en annan stil… Som jag skrivit är det släktforskningen som drog igång de tankarna. Tänk om mina föräldrar eller släktingar i ännu tidigare generationer lämnat sådant. Det hade varit en guldgruva. Nåja, nu börjar jag… tror inte mina söner skriver sin, de har så mycket annat i sina hjärnor att lägga energin på. Men vem vet, i deras ålder tänkte inte jag heller sådana tankar.
Vilken fin gåva till i första hand dina barn men även till dina syskon. Du lägger ner massor av arbete på ditt skrivande men jag fastnade för sista meningen och där framgår det att det är ett arbete som ger dig mycket. Så måste det nog vara för att slutresultatet ska bli bra och det tror jag nog att det här blir 😀
Ojoj, har jag inte varit inloggad senaste dygnet… Jo, jag tror/vet det blir en uppskattad gåva. Visst är det litet av egenterapi också, har fått fundera både en och två gånger över vissa saker… 😉
Stenhård konkurrens i den branschen men man skriver ju för sin egen skull också kan jag ana.
Kul sysselsättning tycker jag och givande förstår jag.
Ha nu en fin avslutning av denna kväll.
Boken om mitt liv ska inte ges ut. Min tanke är at den ska tryckas i några få ex till barn, barnbarn och kommande generationer… Så konkurrensen kan jag strunta i… 😉