Olga Tokarczuk

Styr din plog över de dödas ben är titeln på en av förra årets nobelpristagares (i litteratur) böcker. Själva titeln drog min uppmärksamhet till sig, jag undrade vad som kunde dölja sig bakom en sådan titel. Ställde mig i kö för den. Ett val jag inte ångrar!

En helt fantastisk historia! Trots det så är inte romanen spännande eller intressant i sig, det är själva språket och berättarstilen som jag fastnade för. Att kunna skriva en bok på drygt 280 sidor så fascinerande då måste man ha en säregen berättarförmåga, tänker jag. Jag har faktiskt redan ställt mig i kö för ytterligar en bok av henne. Alla hennes böcker är utlånade på mitt bibliotek så det är köande som gäller. Den som väntar på något gott…. ja, ni vet! 🙂

Då jag har svårt att berätta något om innehållet på ett intressant sätt så väljer jag att att citera baksidestexten:

I ett avsides hörn av den polska landsbygden, nära den tjeckiska gränsen, lever Janina Duszejko, en gång broingenjör och lärarinna. Nu ägnar hon sin tid åt att se om grannarnas vintertomma hus, att tillsammans med rådjur och vildsvin ströva genom markerna, att översätta Blake – och att ställa horoskop. Så påträffas en av de bofasta grannarna död, och plötsligt är det excentrikern Janina som befinner sig i händelsernas centrum. Det som för myndigherna ter sig oförklarligt bildar under hennes tränade blick ett tydligt mönster. Det enda hon behöver göra är att lära sin omgivning att läsa spåren rätt.

Tur det finns bra böcker, det gör att det varit lättare att stå ut med novembermörkret 🙂 Nu är det dags att göra ett nytt besök på biblioteket, problemet är att jag har inte några bra tips på böcker jag vill läsa! Har jag tur finner jag fler intressanta böcker, trots brist på tips.

Tunn luft

Jag såg ett lästips här i bloggvärlden som jag fastnade för. Vid bibliotekbesöket lånade jag hem den och nu efter endast tre dagar/nätter är den utläst. Det är Jon Krakauers bok ”Tunn luft” som fascinerade mig så den låg inte orörd långa stunder.

Den amerikanske journalisten och bergsklättraren fick en förfrågan av tidskriften Outside om han kunde tänka sig att skriva ett reportage om att bestiga Mount Everest som har världens högsta (kända) bergstopp. Efter att ha tränat sig i form och samrått med sin familj så anmälde han sig till en guidad grupp som skulle ge sig upp till Mount Everest topp med start i april (tror jag det var, ev, mars) 1996.

I den 335 sidor tjocka boken får vi läsa om hela ”resan” från förfrågan från tidskriften tills Krakauers var hemma i USA igen efter att deltagit i en guidad expedition till toppen av berget och hans privata reflektioner vad som hade hänt, skuldkänslor o.dyl.

Vi får ta del av bergsklättringens vedermödor avsats för avsats, hur den tunna luften påverkar kroppen, kämpaglöden hos vandrarna, möte med andra expeditioner. Hur andra expeditioner korsade deras väg och påverkade dem osv. Författaren var en av de som nådde toppen och hann komma ned en bit innan en oväntad snöstorm drog in över berget. När det hände var gruppen splittrad. Ovädret orsakade totalt tolv människors död och läsaren får ta del av författarens utsatthet, oro för övriga i gruppen, ovissheten och hur tragiken gick upp för honom. Den expedition han ingick i bestod av 12 eller om det var 13 deltagare och endast sex av dem kunde återvända hem levande.

En ruggig historia och väldigt intressant läsning.

Jag rekommenderar boken!

Geocaching

Vad gör ni när det är så här varmt? Ligger ni på stranden? Aktiva inomhus, eller inaktiva inomhus?

Vi har haft några dagar då det har varit litet svalare här i norra Småland, men idag är det riktigt varmt igen, snudd på 30 grader idag (i skuggan). Hörde av en granne att hennes termometer visade 44 plusgrader… men det var förstås i solen.

Trot eller ej, jag har geocachat! Igår åkte jag till ett samhälle några mil härifrån och promenerade mellan några cacher i stekande sol, men trots allt överkomligt. Någon dag dessförinnan for jag iväg på ett annat håll och gick en lång runda i skogen för att leta cacher. Ja, har man inget att lägga händerna på så kan man ju leka. Skämt åsido, periodvis är det en väldigt trevlig hobby. Den tar mig till platser jag aldrig skulle upplevt annars. I år har jag inte upptäckt någon jättefin plats, vad jag minns, men andra år har jag gjort det.

För övrigt läser jag och gör inte så himla mycket mer än jag måste, handla och laga mat. Ja inte ens mat lagar jag idag, jag passade på att äta på en av Asecs restauranger, ingen gourmetmiddag, men det hade jag inte förväntat mig heller. 😉 Jag är t.o.m dålig på att läsa bloggar, känns litet som att dagarna bara går.

Igår var jag inne på Facebook och såg ett inlägg från Jönköpings kommun där de presenterade några killar som städar Vätternstranden varje morgon. De berättade om att papperskorgarna var överfulla och sedan kastas det bredvid. När jag läste det hade några kommenterat inlägget, människor som uttryckte uppskattning till killarna osv, att vi har en fin strand. En kvinna ifrågasatte varför de inte kan ha större sopbehållare så skräpet får plats! Då skrev jag ett svar där jag ställde frågan varför inte folk kan ta skräpet med sig hem när det är fullt osv… Jag ondgjorde mig över hur skräpigt där är vid Vätterstranden, hur folk bara lämnar skräp. Berättade också om mina upplevelser av hur det ser ut där varje nyårsdag! Trodde jag skulle få massor med påhopp! Det brukar inte gå att provocera på Fb utan att man får på pälsen. En kvinna har klickat på gilla-knappen vid min kommentar, det är allt, inga svarskommentarer! Jag är mycket FÖRVÅNAD! Jag var beredd på att bli betraktad som ”missnöjd satkärring” 🙂

Vad är det för fel på folk som inte kan försvara sina handlingar!? 🙂 Så funderar jag också över HUR STORA sopbehållare skulle behövas där för att det inte skulle finnas skräp på stranden eller gångbanan?

 

Kidnappningen

Jag har läst Anna Schulzes bok ”Kidnappningen – en släktberättelse”. Det är en bok med verklighetsskildring, det är dottern till Ragnar och barnbarn till Daisy som skrivit den här berättelsen utifrån dagböcker, brev och muntliga berättelser hon tagit del av. En sorglig historia. Tror det berättades om de här människorna i radion på 60-talet, eller om det var ett liknande fall.

Jag citerar baksidestexten: ”När Ragnar är elva år förs han bort av sin mamma Daisy. Året är nittonhundratrettiosex. Daisy är ekonomiskt utblottad och de flesta av hennes vänner och släktingar har vänt henne ryggen. Med två havererade äktenskap bakom sig ser hon kidnappningen av sin egen son, och flykten utomlands, som ett sista desperat försök att skapa ett förhandlingsutrymme.

I Kidnappningen – En släktberättelse utforskar Anna Schulze en verklig händelse i sin egen familjs historia. Det är en skildring av en vacker, intagande men djupt självcentrerad kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Men det är också en berättelse om Annas pappa Ragnar och hur det formar en människa att som barn bli uppryckt från sitt hem och berövad allt det man känner till – sitt land, sitt språk, sin familj.

Kidnappning är en sorts stöld, stölden av en människa.”

Jag har läst boken med stort intresse, det är levnadsöden som jag förfäras och förundras över.

 

 

Jane Eyre

För knappt två veckor sedan lyssnade jag på en föreläsning om systrarna Brontës liv och författarskap. Samma dag lånade jag Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, en bok på nästan 600 sidor. Så tjocka böcker är inte mina favoriter, nästan varje gång jag läser så långa romaner brukar jag tycka att boken skulle vunnit på att kortats ned cirka 100 sidor. Efter drygt 400 sidor känns det ofta som tugg, medan boken fascinerar mot slutet igen.

Jane Eyre är en kärleksroman ur en helt annan tid. En fin skildring om en fattig, föräldralös flicka som vi får följa från att hon är  ett litet barn och fram tills hon är en mogen kvinna. Hur hon förälskar sig i sin ”husbonde”, ingen bonde, men väl en man med en betydligt högre ekonomisk ställning i samhället. En relation som inte var gångbara i den tidens England. Det visar sig förstås finnas många hinder på vägen för trygg kärlek…

Boken skildrar också den tidens koppling till religionen, hur styrda människorna var av Bibeln och av sin Gud.

Efter att ha läst varje sida i boken så tycker jag att alla sidorna har berättigande. Vackert skriven, bra flyt i texten, intressant innehåll och efter cirka 400 sidor så stegras historien och mitt intresse hålls absolut på topp ända till sista sidan. En fantastiskt bra roman även så här cirka 150 år senare då vi lever i ett helt annat samhälle. Visst är det fascinerande!?

Tisdagskvällar går jag i regel på min spanskakurs. Den här tisdagen var läraren i Stockholm och skulle inte hinna hem. Så vi blev lediga, tar igen det kurstillfället senare i vår.

Jag bestämde mig för att gå på s.k författarafton, som i går kväll istället var översättarafton. Det var Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling som berättade om ”Systrarna Brontës värld”. De som berättade var översättarna till ovanstående bok, det var strul med mkrofonerna så jag hörde inte riktigt allt. Berättelsen om familjen Brontë räckte dock till för att intresset i publiken hölls uppe. Bittra levnadsöden, syskonen blev föräldralösa tidigt, ingen av de tre kända författarsystrarna uppnådde 40 års ålder. Det var hårda tider i England under första halvan av 1800-talet, ja, inte endast i England för den dele n.

Jag var på biblioteket i god tid, lämnade tillbaka ett par böcker jag läst ut, skulle låna högst två, tänkte jag. Jag vill ha tid för att prioritera spanskan den här perioden terminen håller på. Fyra tjocka böcker plus boken som finns på bilden ovan fick följa med hem… 🙂

Systrarna Brontë har jag hört talas om flera gånger, men ändå inte vetat speciellt mycket om. Boken ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë har jag tummat på ibland, men aldrig lånat – förrän igår. Den fick följa med hem, en bok på nästan 600 sidor. Jag som helst vill läsa någorlunda tunna böcker! 🙂

Det blev en jättefin kväll. Sådana här berättaraftnar bjuds det på emellanåt, tror jag varit nöjd med alla jag besökt. Känner att jag fått mer kunskap, när jag går därifrån, ofta fått ett spännande levnadsöde med mig hem.

För att kunna leva

Ibland funderar jag över Nord-Korea. Deras ledare vet vi förstås hur han ser ut och hur han och Trump har ordfajtats – men hur lever folket i det som i dag kallas för Nord-Korea? Det vet vi inte så mycket om.

För några år sedan läste jag en bok skriven av en annan avhoppare. Han hade växt upp i något slags arbetsläger under förfärliga förhållanden – lyckades fly som ung efter att hans familj hade avrättats av regimen. När han skrev boken bodde han i USA, hade lång väg till ett harmoniskt liv.

Nu har jag läst ”För att kunna leva” av Yeonmi Park, en ung nordkoreanska som berättar om sin historia. Hon berättar om sin uppväxt, till en början hade hennes familj ganska bra ekonomisk standard, men då fadern sågs med allt mindre blida ögon av makthavarna så blev familjens liv allt mer en kamp för överlevnad. Till sist handlade livet om att fly eller att dö av svält.

När författaren var 13 år tog sig författaren tillsammans med sin mamma över gränsen till Kina med hjälp av människosmugglare. Det blev en hård kamp för överlevnad, utsatthet men med siktet inställt på att ta sig till Syd-Korea där de hoppades kunna samla familjen. Familjen bestod av en make/pappa som var kvar i Nord-Korea och en storasyster till Yeonmi som flytt till Kina några dagar tidigare. Systern hade de inte lyckats få kontakt med. Yeonmi berättar utan omsvep om deras kamp för överlevnad och efter många vedermödor lyckas mamman och hon ta sig till Syd-Korea. Frihet, vad innebär frihet? Ja, det var ingen självklarhet för unga Yeonmi.

Det visar sig att den undernärda Yeonmi Park var en stark, envis, intelligent ung tjej som under andra levnadsförhållanden har enorma krafter att skapa sig ett helt annat liv. Hon blev så känd för sina insatser för att låta världen veta vad som pågår i Nord-Korea att hon ses som ett hot, en farlig individ. Hon fick uppmaning av den Syd-Koreanska polisen att vara försiktig för att hon genom sitt agerande hade fått Nord-Koreas ögon på sig. Skräms hon till tystnad? Nej, hon fortsätter sin kamp, hon vill bli fullständigt fri och inte styras av Kim Jung-Uns skrämselpolitik.

När hon skrev boken var hon 21 år och hade upplevt mer elände än de flesta gör under en hel livstid.

Lättläst, intressant och ett helt otroligt levnadsöde för oss som lever under trygga förhållanden! Mycket läsvärd!