Testamente

Nina Wähä, född 1979, bosatt i Stockholm, författare, sångerska och skådespelerska. Hon är uppvuxen i en stor syskonskara, pappan invandrad från Bulgarien och mamman kommer från Tornedalen. Nina Wähä har mottagit flera pris för sitt författarskap, bl.a tilldelades hon Sverige Radios romanpris 2020 för just romanen Testamente.

”Det här är inget annt än en mordhistoria. Eller jo, för all del, det är mycket annat än bara det. Men jag vill inte förleda någon eller dölja något så centralt i den här berättelsen.

Någon kommer att dö. Och någon kommer att vara skyldig. Vi måste försöka ta reda på vem. Och vem? Och varför?

Kanske kommer du att stanna upp flera gånger under resans gång och tänka något i stil med ”vad ska nu det här vara bra för”, men hav förtröstan. Lägg ditt liv i mina händer och jag ska leda dig genom mörka tider och ljusa.

Seså. Då börjar vi.”

Utan tvekan är det en mycket mörk berättelse om en minst sagt dysfunktionell tolvbarnsfamilj i Tornedalen. Om jag minns rätt har jag någon gång tidigare läst en bok som utspelade sig i Tornedalen, den var också mycket dyster. Jag läser som hastigast på om Tornedalen på Wikipedia, vill definitivt öka mina kunskaper om dess historia (när jag får tid 😉 ) Jag vill veta mer…

Boken är absolut läsvärd, jag skulle skrivit ”mycket bra” om familjen som berättelsen kretsar runt inte vore så dysfunktionell som den är. Visst finns det familjer med väldigt stora problem, men är det underhållande? DN:s recension skriver ”att Nina Wähä skriver roligt om helvetesmörker”. Jag kan inte se något roligt i allt detta mörka, det är så sant att ”allt sker i betraktarens öga”.

Rolig eller ej, boken är bra, ingen tvekan om det. Det finns väldigt många som växer upp i ”helvetesmörker” idag, har helt säkert alltid gjort.

Betyg: 7 / 10

Sidor: 438

Bok: 35 / 2020

Hon som kom före

Färgerna på boken är missvisande, men dock en bild!

JP Delaney vet jag inte så mycket om. Det som går att få fram är att det är en pseudenym på en författare som har skrivit flera andra romaner under andra namn. De ska vara bästsäljande romaner också, hur man nu vet det när det ska vara så ”anonymt” vem som döljer sig bakom namnet. Just den här romanen har getts ut på 35 olika språk, det säjer en del om kvaliteten på innehållet.

EMMA

För att kunna gå vidare efter ett otäckt inbrott vill Emma flytta. Då hör hon talas om Folgate Street ett. Det högteknologiska huset är ett av stadens mest spektakulära, och det har ett imponerande säkerhetssystem. Men det finns en hake. Man måste följa reglerna. Den unge stjärnarkitekten Edward Monkford kräver full kontroll över husets invånare. Inga böcker, inga mysiga kuddar, inga personliga foton. Ingen olydnad.

JANE

Efter att Jane gått igenom en personlig tragedi behöver hon en paus. När hennes mäklare berättar att Edward Monkford söker en ny hyresgäst känner Jane sig genast dragen till både huset och den excentriske arkitekten. I den avskalade villan ska hon finna ro. Men drömhuset visar sig bli en mardröm. Vem var den unga kvinnan som hyrde huset innan Jane? Finns det inte väl många kusliga likheter mellan Jane och hon som kom före?

Vad tyckte jag om boken? Litet dubbelt. Jag kan inte säga att jag tyckte den var jättebra, trots det så kunde jag inte vara ifrån boken under så långa stunder. Jag ville veta vad som skulle hända härnäst. Med andra ord gillade jag den, trots att jag kanske inte tyckte innehållet var jättespännande! 😉

Varannat kapitel fick vi följa Emmas liv, varannat Janes liv fastän de levde under olika tidsperioder. Innan jag läste boken, försökte jag bli klok på baksidestexten men tyckte den var ganska förvirrande. Nu när jag läst boken och läser samma baksidestext, tycker jag den säger väldigt mycket.

Klockan var ganska mycket över midnatt när jag äntligen läst klart boken och kunde släcka lampan. Nu har jag tre böcker att välja mellan, har inte bestämt vad som står på tur.

Fascinernde bok, trots allt!

Betyg: 7 / 10

Sidor: 392

Bok: 30 / 2020

Ett amerikanskt äktenskap

Vilka böcker det finns! Det här är en väldigt bra roman, jag tror att många, många skulle hålla med mig – men då måste man förstås läsa den. 🙂

Ömsint, helt fantastiskt har Tayari Jones skildrat de tre huvudpersonerna.

Roy och Celestial personifierar den amerikanska drömmen och bilden av det nya svarta Södern. Han är en ung affärsman, hon en lovande konstnär. Men precis när de ska inleda sitt liv tillsammans, händer något som sliter dem isär. Roy blir anklagad för ett brott som Celestial är övertygad om att han inte har begått och han döms till tolv års fängelse. Trots att Celestial alltid varit självständig känner hon sig vilsen och övergiven, och när domen efter fem år upphävs och Roy kan återvända hem, är den kärlek som en gång fanns inte lika självklar. Går det att rädda ett äktenskap som berövats sitt fundament?

Ett amerikanskt äktenskap är berättelsen om en kärlek som aldrig tillåts mogna. En drabbande och insiktsfull roman om ras och klass i dagens USA.

Alla lässugna människor – LÄS DEN, tror inte ni ångrar er. Boken tilldelades ”Women´s Price for fiction 2019”. Om någon funderar över varför jag skriver att det finns tre huvudpersoner i boken så beror det på att Roys barndomskamrat Andre är en viktig person i berättelsen.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 322

Bok: 21 / 2020

Den stora skrivboken

Agota Kristof, är en ungersk författare som flydde landet 1956 som 21-åring och var sedan bosatt i Schweitz fram till sin död 2011.

Hon skrev bl.a ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”, tre böcker som presenteras i en bok. Detta är en roman som fått superbra recensioner i många tidningar, med all rätt kan jag tycka. Det är en bok som är i en klass för sig, liknar ingen annan roman. Samtidigt som jag gillade den mer och mer ju längre fram i böckerna jag kom, så tycker jag det är en ”sjuk” historia 🙂 Mörk, rå berättelse skildrad i krigstid.

Baksidestexten består av flera recensioner, jag återger endast ett par, men samtliga är väldigt positiva:

”närmast genial… sällan har jag läst något så nervigt raffinerat och på djupet originellt.” (Maria Schottenius, DN)

”Triologin är något av det bästa jag läst… Det är en snillrik hyllning till litteraturen. Hur läsande och skrivande – som upphöjts till berättarmagi – håller människan upprätt. Hur tomt och prövande livet än kan vara.” (Anneli Jordahl, Aftonbladet)

Boken är lättläst, flyt i texen. Rekommenderas till läsare som orkar med det mörka. Jag kan nämna att under de första 50-100 sidorna tyckte jag boken, eller berättelsen, enbart var en sjuk historia! Men för den som fortsätter att läsa faller allt på plats så småningom… 🙂 En roman som sannerligen inte är lik något annat jag läst!

Betyg: 8 / 10

Sidor: 426 + 6 sidor efterord

Bok: 18 / 2020

Herrarna satte oss hit

Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna i Sverige är en bok som skildrar samernas utsatthet under en period i Norge och Sverige vid 1900-talets början.

När Norge blev egen nation så ville de inte ha en grupp människor, samer, som vandrade över nationsgränsen med sina renar gång efter gång. 1919 gör Sverige och Norge gemensam sak av det hela, de bestämmer hur många renar som får förflyttas över gränsen. Det leder till tvångsförflyttningar av många renskötarfamiljer.

Författaren Elin Anna Labba är same och berättar om sina förfäders historia. Materialet har hon samlat genom sparade dokument och intervjuer med de som var med.

Boken ger mig många tankar / frågor. Jag var betydligt mer positiv mot minoriteter före jag läste boken än efteråt. Jag tänker som så att många andra människor har också drabbats av myndigheterna, av sin utsatthet, men varit tvungna att ”rätta in sig i ledet”. Ska en minoritetsgrupp behandlas annorlunda?

Hursomhelst, boken är läsvärd, ger oss en inblick i samernas situation under den här perioden.

***

Den här boken väcker så många tankar och funderingar inom mig, därför publicerar jag inlägget och vill gärna höra andras tankar runt minoriteters skyldigheter och rättigheter.

Att tvångsförflytta folk som Sverige gjorde är förstås inte OK. Frågan är dock; hur kunde Sverige löst frågan på bättre sätt när Norge inte godkände att samerna vandrade över den ”nya” landsgränsen varje år med sina renar? Är det självklart att samerna skulle få nyttja den mark de själva ville?

Det här är absolut en svår fråga, desto roligare att höra hur andra tänker. Välkommen med dina tankar! 🙂

Betyg: 7 /10

Sidor: 183

Bok : 15 / 2020

Klubben

”Klubben” av Matilda Gustavsson är ett boktips jag fått via bloggvärlden. Den är efterfrågad så biblioteken i Jönköping har kö till den. I lördags hämtade jag den och idag har jag läst ut den.

Matilda Gustavsson skriver om hur hon arbetade fram det som senare blev ett avslöjande reportage i DN om den s.k kulturprofilen. Boken beskriver hur hon fått fram underlaget till sitt reportage där 18 kvinnor påstod att de blivit sexuellt trakasserade av kulturprofilen. Dessutom skildras spelet inom Svenska Akademien efter avslöjandet som bl.a ledde till att Sara Danius lämnade sin post som den ständige sekreteraren.

Boken är avslöjande, som läsare har jag svårt att förstå att dessa trakasserier mot kvinnor har kunnat pågå år efter år. Samtidigt vet vi som hunnit få några år på nacken att det är ”sådant man inte snackar om”. Kvinnor har förödmjukats, delvis lagt skulden på sig själva, alla inom Akademin verkar ha sett och förstått vad som pågått – och låtit det pågå.

Det pågick ett maktspel utan dess like av Kulturprofilen, till sist sprack bubblan. Slutna grupper är livsfarliga brukar jag säga – och boken befäster det fullt ut. Jean-Claude Arnault, som benämns som kulturprofilen, fick ett fängelsestraff på 2,5 år, flera medlemmar i Akademien lämnade sina ”stolar” och det var inte självklart hur Akademien skulle kunna överleva. Men, som bekant, nya medlemmar har kommit och just nu är det ganska tyst om deras arbete. Författaren har gjort ett stort arbete genom att publicera artikeln i DN och även skrivit boken. Allra mest kanske jag förundras över Arnaults hustru som trots att många trakassarier av unga kvinnor gjordes mitt framför ögonen på henne så försvarade hon sin make hela vägen! Trots att det var hon som vara akademiledamot och hon som var den viktigaste personen av de båda! Hur tänker hon? Det har jag väldigt svårt att förstå.

Läs boken!

Om uppgifterna på Wikipedia är aktuella så är 17 av de 18 ”stolarna” besatta idag. Av dessa är sex kvinnor!

Betyg 10 /10

228 sidor

Bok 8 / 2020

Fidel Castro

Fildel Castro. En biografi av Anne M. Sörensen är en bok som kändes som självklar inför resan till Kuba. Kuba är starkt förknippad med den mannen, som bekant. Jag tycker boken är väldigt intressant, om än litet långdragen under cirka 40-50 sidor.. Nu skulle jag gärna vilja läsa något om utvecklingen av landet åren efter bröderna Castros styre. Vad jag vet redan nu är att det hänt en del, men fortsatt hårt styre. Men först ska jag plöja igenom litet annan litteratur. 🙂

Baksidestext:

Då Fidel Castro i februari 2008 officiellt överlämnade makten till brodern Raul, var det efter nästan femtio år som ledare för Kuba. Trots att han var ledare för en liten stat och att hans politiska makt utanför hemlandet var begränsad, har han utövat ett inflytane som få under 1900-talets andra hälft – vare sig det varit som förebild eller hotbild.

Journalisten Anne M. Sörensen berättar historien om ett av samtidens mest fascinerande levnadsöden. Hon har intervjuat människor i Fidel Castros omgivning, såväl fiender som vänner. Bland de hon har träffat finns flera som står diktatorn nära, däribland hans bror Martin. Hon målar ett porträtt av en man som var oförmögen att släppa ifrån sig makten, en man som inte insåg att hans tid var förbi, trots att Kubas folk törstade efter förändring.

Fidel Castro är en initierat skriven biografi om en man som gäckat lönnmördare och politiska omvälvningar under ett halvt sekel.

338 sidor.

Betyg 8 / 10

Bok 7 / 2020

PS. I och med detta inlägg avslutar jag ”Kuba” här i bloggen. I och för sig har jag fler bilder och fler ställen vi besökte som jag hade tänkt berätta om, bl.a Che Guevaras masoleum, men det känns som jag behöver ändra inriktning nu. 🙂

Sista brevet från din älskade

Det kommer med all sannolikhet att vara ganska tyst ett tag från den här bloggen. Kanske dyker det upp något enstaka inlägg, precis som jag kollar mina bloggvänners inlägg någon gång ibland. Har dock bestämt att jag ska skriva något om alla böcker jag läser klart det här året men lägger det som privata inlägg. Jag har inte tänkt att Miatankar ska bli en bokblogg, i vart fall inte just nu. Författaren Jojo Moyes är dock värd att nämna ifall någon bokslukare ännu inte stiftat bekanskap med hennes böcker. Hon är väl värd att kolla in – i vart fall om du gillar sådana böcker jag gillar. 🙂

Ännu en bok har jag plöjt igenom på kort tid. Det är Jojo Moyes bok ”Sista brevet från din älskade”, en helt fantastisk kärlekshistoria. Finns sådan kärlek på riktigt, måntro!?

”London 1960. När Jennifer Sterling vaknar upp på sjukhus minns hon ingenting – inte den tragiska bilolyckan som gjort att hon hamnat där, inte sin man, inte ens vem hon är. Hon känner sig som en främling i sitt eget liv. Tills hon råkar hitta ett passionerat brev, undertecknat B, som ber henne att lämna sin man.

Många år senare, 2003, hittar journalisten Ellie samma gåtfulla brev i arkivet på tidningen där hon arbetar. Hon blir besatt av historien bakom, mycket på grund av parallellerna med hennes eget liv, där hon brottas med rollen som älskarinna åt en framgångsrik – och mycket gift – författare. Men om B och hans älskade fick ett lyckligt slut, kanske det finns hopp också för Ellie?”

För flera år sedan läste jag ”Livet efter dig” av samma författare och tyckte den var fantastisk, rakt igenom hela berättelsen. Den här fångade mig inte på samma sätt från första sidan. Jag funderade till och från om jag skulle fortsätta läsa den eller inte inte läsa klart den. Men sedan hände något, jag fångades av berättelsen och läste sida efter sida som jag gör när det är en berättelse som fångar mitt intresse riktigt mycket.

Som sagt; finns sådan passionerad kärlek på riktigt så har jag missat något här i livet. 🙂

Har stiftat bekantskap med flera ”nya” författare för mig senaste tiden. Böcker jag verkligen gillat, lycka! Ännu mer lycka med tanke på att dessa författare skrivit fler böcker…

Betyg 9 /10

Bok 5 / 2020

Litet av varje

Utan tvekan är jag inne i en intensiv läsperiod nu. I natt läste jag ut ”Inkräktare” av Tana French, en deckare där författaren benämns som ”En av världens bästa deckarförfattare”. Efter en längre period då jag läst historiska böcker, eller i vart fall böcker med verklighetsbakgrund är jag åter inne i att läsa deckare eller romaner över huvud taget.

Jag gillade berättelsen, förstod ganska snart vem som låg bakom mordet, ville dock veta hur sanningen skulle komma fram och accepteras av omgivningen. Ja, det behövdes plöjas igenom drygt 570 sidor för att få veta det. En angenäm läsning även om den kunde kortats ned något, tycker jag som egentligen inte är så mycket för långa, långa romaner. Hur som helst, en författare som ger mig mersmak.

Igår em var jag hos mina barnbarn ett par timmar då föräldrarnas arbeten behövde dem längre än vanligt. Ett par angenäma timmar hade vi tillsammans, barnen och jag. Jag fick bl.a veta att tomten är bara ”fake”, men trots allt så verkar det vara ”tomten” som fixar julklapparna. Detta med tanke på att barnen gör önskelistor som skickas till tomten! Ja, inte helt lätt att förstå allt här i världen. 🙂 Vincent som går i första klass hade under dagen fått lära sig att Jesus mamma och pappa hette Maria och Josef. Han berättade också för mig att han (Jesus) föddes för länge, länge sedan, det är så länge sedan så inte ens gammelmormor fanns berättade han med glittrande ögon! Behöver jag säga att jag älskar dessa upplysningar/reflektioner om livet och världen ur barnaögon! 🙂

Olga Tokarczuk

Styr din plog över de dödas ben är titeln på en av förra årets nobelpristagares (i litteratur) böcker. Själva titeln drog min uppmärksamhet till sig, jag undrade vad som kunde dölja sig bakom en sådan titel. Ställde mig i kö för den. Ett val jag inte ångrar!

En helt fantastisk historia! Trots det så är inte romanen spännande eller intressant i sig, det är själva språket och berättarstilen som jag fastnade för. Att kunna skriva en bok på drygt 280 sidor så fascinerande då måste man ha en säregen berättarförmåga, tänker jag. Jag har faktiskt redan ställt mig i kö för ytterligar en bok av henne. Alla hennes böcker är utlånade på mitt bibliotek så det är köande som gäller. Den som väntar på något gott…. ja, ni vet! 🙂

Då jag har svårt att berätta något om innehållet på ett intressant sätt så väljer jag att att citera baksidestexten:

I ett avsides hörn av den polska landsbygden, nära den tjeckiska gränsen, lever Janina Duszejko, en gång broingenjör och lärarinna. Nu ägnar hon sin tid åt att se om grannarnas vintertomma hus, att tillsammans med rådjur och vildsvin ströva genom markerna, att översätta Blake – och att ställa horoskop. Så påträffas en av de bofasta grannarna död, och plötsligt är det excentrikern Janina som befinner sig i händelsernas centrum. Det som för myndigherna ter sig oförklarligt bildar under hennes tränade blick ett tydligt mönster. Det enda hon behöver göra är att lära sin omgivning att läsa spåren rätt.

Tur det finns bra böcker, det gör att det varit lättare att stå ut med novembermörkret 🙂 Nu är det dags att göra ett nytt besök på biblioteket, problemet är att jag har inte några bra tips på böcker jag vill läsa! Har jag tur finner jag fler intressanta böcker, trots brist på tips.