Fjärilsvägen

Patrik Lundberg, född 1983 i Syd-Korea, adopterad till en familj i Sverige, var nominerad till Stora Journalistpriset 1983. Idag arbetar han som journalist jämsides med sitt författarskap.

”Det här är berättelsen om Ingrid Birgitta Lundberg.

Din generations kvinnorörelse menade att det personliga var politiskt, men för dig fanns ytterligare en dimension: allt som drabbade lågutbildade kvinnor drabbade dig, det politiska var för dig personligt.”

En berättelse om ett kvinnoliv, om en kvinna som inte föddes till ”livets ljusa sida”.

När hon och hennes make inte fick några biologiska barn bestämde de sig för att adoptera, de godkändes som föräldrar och fick så småningom två barn, båda från Sydkorea. Birgittas liv skildras från sonen Patriks sida, samtidigt som han berättar om sitt liv, sin skoltid, ungdomstid jämsides med föräldrarnas. För Patrik flöt livet på, han klättrade på samhällsstegen, samtidigt som Birgittas liv blev alltmer dystert och ascoialt. Vid sidan om familjemedlemmarnas liv får vi följa den politiska utvecklingen i Sverige.

En liten, tunn bok, men ack så viktig. Vi lever i ett välfärdssamhälle för de flesta, men för de som inte hann med ”alla-ska-med-tåget” halkar efter alltmer. Författaren hänvisar till Statistiska Centralbyråns rapport från 2018 ”Skilda världar? Det demografiskt delade Sverige”. I rapporten framgår det att ”lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. I alla andra grupper ökar livslängden. Mellan lågutbildade och högutbildade kvinnor skiljer det över fem år. Om man dessutom adderar antal återstående år med respektive utan långvarig ohälsa ökar skillnaderna ytterligare”. (Citat ur boken Fjärilsvägen, sid 176).

Ingrid Birgitta Lundberg var född 1950 och blev 67 år.

Betyg: 9 / 10

Sidor: 176

Bok: 9 / 2021

Berätta aldrig det här

Frida Boisen är journalist och författare, kanske mest känd från TV-programmet Trolljägarna.

DU BRUKAR SKRIVA OM ALLT.

MEN INTE DET HÄR, FRIDA.

BERÄTTA ALDRIG DET HÄR

Mors dag 2007. Frida glömmer att ringa och att skicka blommor till sin mamma Rosita. När hon även missar moderns telefonsamtal har hon ingen aning om att katastrofen är ett faktum. Dagen efter kommer beskedet att Rosita har hittats död. Men det är när Frida upptäcker hennes sista hälsning som världen fullkomligt rämnar.

Berätta aldrig det här är en gripande självbiografisk roman om en skavande mot-dotter-relation som utmynnar i en tragedi. På ett lika litterärt som lättillgängligt språk navigerar författaren genom då- och nutid, och kombinerar bottenlöst mörker med rak humor och oförställd öppenhet i sin strävan att bryta rådande tabun.

En bok som berörde mig djupt. Jag har ingen nära som begått självmord, men något i boken trycker på en öm punkt. När det tragiska händer har Frida man och ett barn, lever i en stark och ömsint relation som hjälper henne att kunna bearbeta det som skett till viss del. Men hennes egen rädsla, skam och ångest över det som hänt tär på henne…

En stark berättelse.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 375

Bok: 8 / 2021

Barbariskt

Jag bryter endast bloggstoppet tillfälligt. Det beror helt på att jag läst Dick Harrisons bok om ”Henrik VIII” och behöver lufta mina tankar ;-). I den berättas det förstås om hans kvinnor men även om hur lätt det var att utfärda diverse dödsdomar. Det var en himla tur att jag inte var kvinna i England då när det begav sig.

Ett straff som jag strax ska citera har jag funderat över, ja, inte själva straffet men hur människorna då tänkte. Hade de det vi idag kallar för empati? Jag vill tro att människan i sig är sig ganska lik över tid, att det mer handlar om vad som ansågs normalt, accepterat av samhället. Att känslor som empati har funnits i människan under århundraden.

År det som jag antar, hur kunde man då acceptera tortyr? I och för sig så behöver vi inte se bakåt, tortyr finns även idag i många länder… Den ena tanken leder till den andra.. även i vårt samhälle skjuts det, oprovocerat våld förekommer, män anser att de har rätt att aga sina kvinnor – skillnaden är att det inte är acceptera av vårt samhälle eller sker i varje hem…. Ja, jag ska inte krångla mig vidare i mina tankegångar inför öppen ridå… 😉

Nu till citat i Harrisons bok:

”Både Francis Dereham och Thomas Culpeper ställdes inför rätta den 1 december, anklagade för högförräderi. Utfallet i rättegången var inte svårt att räkna ut, och de avrättades nio dagar senare. Däremot var det stor skillnad i procedur. Culpeper kom undan med halshuggning, ett jämförelsevis milt straff, medan Dereham blev hängd, dragen och fyrdelad. Hanging, drawing and quartering, som straffet heter på engelska är känt sedan 1200-talet och blev standardstraff för manliga förrädare i England år 1351. Det var sedvanligt grymt: först drogs den dömde till avrättningsplatsen, sedan hängdes han genom långsam strypning, men utan att döden tilläts inträda, varefter han togs ned till marken. Könsdelarna skars bort, kroppen sprättades upp och inälvorna drogs ut för att brännas i den dödsdömdes åsyn. Slutligen dödades personen genom halshuggning och kroppen styckades i fyra delar, vilka skulle sättas upp till allmänt beskådande i olika landsändar. Huvudet utgjorde en femte del, som placerades på en påle, i regel mitt i London. I Derehams fall hamnade huvudet på London Bridge, där även Culpepers huvud spikades upp.”

(Ur ”Henrik VIII” av Dick Harrison, sid 126)

Det straffet är så grymt så jag tror att fler än jag har svårt för att tänka tanken ut…. Hur kunde man tillåta att något så barbariskt kunde vara vedertaget av samhället?

Tur att mänskligheten har utvecklats en del i alla fall…

Glöm mig

Alex Schylman, född 1976, är känd för de flesta med några år på nacken, tror jag. Han har varit programledare i TV, bloggat och skrivit krönikor i Aftonbladet m.m.

Alex är på väg till barndomstorpet i Värmland för att hämta hem sin mamma, som stängt in sig på ett rum och druckit flera dagar i sträck. I hemlighet har han redan kontaktat ett behandlingshem för alkoholister. Han när ett hopp, för någonstans djupt inom honom finns ljusa minnen. Minnen av en kärleksfull och närvarande mamma. Vad var det egentligen som gick fel mellan dem?

”Glöm mig” är en gripande skildring av en vacklande relation mellan mor och son, men också en självutlämnande berättelse om medberoende och förnekelse. Framför allt är det en bok om människans outtröttliga behov av kärlek och närhet.

I flera bloggar har jag sett att den här boken lovordats och jag instämmer förstås i den kören. Lättläst, gripande, hans barndom är inget jag varken kan förstå eller önska min värste ovän (om jag hade någon sådan). Rekommenderar ”Glöm mig” gärna.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 254

Bok: 54 / 2020

Terapeuten

Terapeuten är författaren Helene Floods första bok för vuxna, utgiven 2019 och redan såld till 26 länder!

Helene Flood, född 1982, är bosatt i Oslo och är utbildad psykolog.

Den unga psykologen Sara driver en privatpraktik för ungdomar från ett kontor ovanpå garaget i den stora ärvda villa hon håller på att renovera med sin ambitiöse och överarbetade arkitektman Sigurd.

Men det går trögt med både jobb och renovering och en dag lämnar Sigurd ett svårtolkat meddelande på Saras telefonsvarare för att sedan försvinna. Det gamla halvfärdiga huset känns långtifrån tryggt. Föremål försvinner och dyker upp igen, och är det fotsteg Sara hör från vinden om natten?

Terapeuten är en laddad och oförutsägbar spänningsroman om att vara vilsen i livet, om felval och förödande självbilder. En berättelse där inget är vad det ser ut att vara.

Det här är en bladvändare, den mest spännande boken jag läst på länge. Sträckläste den en solig vacker höstdag utanför fönstret. Det säger allt tillsammans med den citerade baksidestexten här ovan. 😉

Betyg: 10 / 10

Sidor: 347

Bok: 43 / 2020

En helt vanlig familj

Mattias Edvardsson är gymnasielärare, bosatt i Skåne, där även skildringen i den här boken utspelar sig-

Hur långt skulle du gå för att skydda din familj? Och hur väl känner du egentligen dina barn?

De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i ett villaområde i Lund och på ytan tycks tillvaron perfekt. Men allt raseras när Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.

Adam och Ulrika är båda förtvivlade och beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.

I tre olika delar får vi följa fadern, modern och dottern, och bit för bit avslöjas sanningen om vad som egentligen hände.

En helt vanlig familj skildrar varje förälders mardröm. Det är en spänningsroman om tre människor som tror sig känna varandra men lever i olika världar. Och den fina linjen mellan rätt och fel, sanning och lögn.

Efter att ha läst ”Goda grannar” av samma författare tyckte jag det var spännande att se om jag skulle bli lika besviken på den här boken. Mina farhågor blev grusade med råge – detta är absolut en bok jag kan rekommendera. Den väckte många psykologiska tankar i mig, hur skulle min egen familj ha reagerat i en sådan krissituation gick mina tankar.

Boken är uppdelad i tre delar, en del för varje huvudperson – fadern, modern och dottern. Vi får följa personernas tankar, tvivel, ångest under processens gång från mordet fram till rättegångens avslut. En mycket fängslande spänningsroman som kändes ”äkta” från början till slut.

Betyg: 9 / 10

Sidor: 455

Bok: 42 / 2020

# spänningsroman

Testamente

Nina Wähä, född 1979, bosatt i Stockholm, författare, sångerska och skådespelerska. Hon är uppvuxen i en stor syskonskara, pappan invandrad från Bulgarien och mamman kommer från Tornedalen. Nina Wähä har mottagit flera pris för sitt författarskap, bl.a tilldelades hon Sverige Radios romanpris 2020 för just romanen Testamente.

”Det här är inget annt än en mordhistoria. Eller jo, för all del, det är mycket annat än bara det. Men jag vill inte förleda någon eller dölja något så centralt i den här berättelsen.

Någon kommer att dö. Och någon kommer att vara skyldig. Vi måste försöka ta reda på vem. Och vem? Och varför?

Kanske kommer du att stanna upp flera gånger under resans gång och tänka något i stil med ”vad ska nu det här vara bra för”, men hav förtröstan. Lägg ditt liv i mina händer och jag ska leda dig genom mörka tider och ljusa.

Seså. Då börjar vi.”

Utan tvekan är det en mycket mörk berättelse om en minst sagt dysfunktionell tolvbarnsfamilj i Tornedalen. Om jag minns rätt har jag någon gång tidigare läst en bok som utspelade sig i Tornedalen, den var också mycket dyster. Jag läser som hastigast på om Tornedalen på Wikipedia, vill definitivt öka mina kunskaper om dess historia (när jag får tid 😉 ) Jag vill veta mer…

Boken är absolut läsvärd, jag skulle skrivit ”mycket bra” om familjen som berättelsen kretsar runt inte vore så dysfunktionell som den är. Visst finns det familjer med väldigt stora problem, men är det underhållande? DN:s recension skriver ”att Nina Wähä skriver roligt om helvetesmörker”. Jag kan inte se något roligt i allt detta mörka, det är så sant att ”allt sker i betraktarens öga”.

Rolig eller ej, boken är bra, ingen tvekan om det. Det finns väldigt många som växer upp i ”helvetesmörker” idag, har helt säkert alltid gjort.

Betyg: 7 / 10

Sidor: 438

Bok: 35 / 2020

Memorys bok

Petina Gappah är född i Zimbabwe, jurist, advokat, författare och även bloggare! Har bott i Geneve och även studerat i Europa men är sedan 2010 tillbaka i Zimbabwe. Gappah är född 1971. Memorys bok är hennes första roman, tidigare har hon givit ut några noveller.

Det här är en historia om att inte passa in. Det är historien om Memory.

Memory är en ung kvinna som sitter på death row i Zimbabwe. Hon sticker ut bland sina medfångar: Hon är bildad och privilegierad, och hon är albino. Hon är också den enda av fångarna som är dömd för mord – mordet på Lloyd Hendricks, den vite man som tagit hand om Memory sedan hon var liten. Medan Memory väntar på sitt straff skriver hon ner sin historia. Hur dog egentligen Lloyd? Hur kom det sig att Memory flyttade in hos honom? Är det sant att hennes fattiga föräldrar sålde henne? Kan man lita på sina minnen? Memorys vittnesmål formar en hypnotiserande berättelse om öde, identitet, klass, ras och kön i ett land präglat av brutala kontraster.

Memorys bok är en bok jag verkligen gillar, den lämnade mig inte oberörd, trots att jag fick anstränga mig för att läsa vidare under några sidor i början av boken. Där var så mycket afrikanskt, ord som jag inte förstod eller kunde relatera till. Men jag envisades, tyckte att baksidestexten berättade om en helt annan berättelse – och det var det!

Det blev en berättelse som är annorlunda mot mycket annat jag läst, fascinerande roman. I efterhand funderar jag över hur mycket av innehållet som kunde hända i verkligheten under (dåtidens) Rhodesia!?

Kommer Petina Gappah att ge ut fler romaner kommer jag definitivt att kolla in dem.

Betyg: 9 / 10

Sidor: 280.

Bok: 31 / 2020

Hon som kom före

Färgerna på boken är missvisande, men dock en bild!

JP Delaney vet jag inte så mycket om. Det som går att få fram är att det är en pseudenym på en författare som har skrivit flera andra romaner under andra namn. De ska vara bästsäljande romaner också, hur man nu vet det när det ska vara så ”anonymt” vem som döljer sig bakom namnet. Just den här romanen har getts ut på 35 olika språk, det säjer en del om kvaliteten på innehållet.

EMMA

För att kunna gå vidare efter ett otäckt inbrott vill Emma flytta. Då hör hon talas om Folgate Street ett. Det högteknologiska huset är ett av stadens mest spektakulära, och det har ett imponerande säkerhetssystem. Men det finns en hake. Man måste följa reglerna. Den unge stjärnarkitekten Edward Monkford kräver full kontroll över husets invånare. Inga böcker, inga mysiga kuddar, inga personliga foton. Ingen olydnad.

JANE

Efter att Jane gått igenom en personlig tragedi behöver hon en paus. När hennes mäklare berättar att Edward Monkford söker en ny hyresgäst känner Jane sig genast dragen till både huset och den excentriske arkitekten. I den avskalade villan ska hon finna ro. Men drömhuset visar sig bli en mardröm. Vem var den unga kvinnan som hyrde huset innan Jane? Finns det inte väl många kusliga likheter mellan Jane och hon som kom före?

Vad tyckte jag om boken? Litet dubbelt. Jag kan inte säga att jag tyckte den var jättebra, trots det så kunde jag inte vara ifrån boken under så långa stunder. Jag ville veta vad som skulle hända härnäst. Med andra ord gillade jag den, trots att jag kanske inte tyckte innehållet var jättespännande! 😉

Varannat kapitel fick vi följa Emmas liv, varannat Janes liv fastän de levde under olika tidsperioder. Innan jag läste boken, försökte jag bli klok på baksidestexten men tyckte den var ganska förvirrande. Nu när jag läst boken och läser samma baksidestext, tycker jag den säger väldigt mycket.

Klockan var ganska mycket över midnatt när jag äntligen läst klart boken och kunde släcka lampan. Nu har jag tre böcker att välja mellan, har inte bestämt vad som står på tur.

Fascinernde bok, trots allt!

Betyg: 7 / 10

Sidor: 392

Bok: 30 / 2020

Ett amerikanskt äktenskap

Vilka böcker det finns! Det här är en väldigt bra roman, jag tror att många, många skulle hålla med mig – men då måste man förstås läsa den. 🙂

Ömsint, helt fantastiskt har Tayari Jones skildrat de tre huvudpersonerna.

Roy och Celestial personifierar den amerikanska drömmen och bilden av det nya svarta Södern. Han är en ung affärsman, hon en lovande konstnär. Men precis när de ska inleda sitt liv tillsammans, händer något som sliter dem isär. Roy blir anklagad för ett brott som Celestial är övertygad om att han inte har begått och han döms till tolv års fängelse. Trots att Celestial alltid varit självständig känner hon sig vilsen och övergiven, och när domen efter fem år upphävs och Roy kan återvända hem, är den kärlek som en gång fanns inte lika självklar. Går det att rädda ett äktenskap som berövats sitt fundament?

Ett amerikanskt äktenskap är berättelsen om en kärlek som aldrig tillåts mogna. En drabbande och insiktsfull roman om ras och klass i dagens USA.

Alla lässugna människor – LÄS DEN, tror inte ni ångrar er. Boken tilldelades ”Women´s Price for fiction 2019”. Om någon funderar över varför jag skriver att det finns tre huvudpersoner i boken så beror det på att Roys barndomskamrat Andre är en viktig person i berättelsen.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 322

Bok: 21 / 2020