Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för kategorin ‘Relationer’

Kollektivboende

promenad8

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg om hur jag bor när jag arbetar i Norge.  Kommentarer till det inlägget resulterar i ännu ett inlägg. Relationer är något som är både viktiga och intressanta.

Har du bott i kollektivboende? Berätta gärna i så fall.

Jag har aldrig ens haft tanken på det, men tror att det har både sina för- och nackdelar. En av fördelarna kan nog vara att man utvecklar sin sociala kompetens. För att gemensamt boende ska fungera måste man verbalt kunna uttrycka det man menar, det går inte att en längre tid gå och gräma sig över vissa saker andra bestämt. Nackdelen är förstås att man inte får bestämma om allt.. 🙂 När jag bor tillsammans med folk i en lägenhet några veckor, tänker jag att jag behöver inte bry mig över sådant jag ogillar, om det inte stör mig alldeles förfärligt mycket. Det är så kort tid det handlar om.

Sedan går mina tankar vidare till äldreboende. Det är ju en form av kollektivboende, man måste samsas med människor man inte valt att umgås med. Å andra sidan  när man idag får plats på äldreboende är man så dålig så då behöver man inte bry sig om rutiner, hur köket ska skötas osv.

I alla former av kollektivboende jag känner till så har individen eller familjen ett eget krypin där man kan stänga dörren ut till allmänna utrymmen när man vill vara ifred. Det är nog förutsättningen för att de flesta ska trivas, misstänker jag.

Har du någon gång funderat på eller lockats av kollektivboende?

 

Utmanande relationer

promenad9

Drammenrestaurang i bästa sommarläge

När jag är ute på mina jobbturnéer i Norge så bor jag alltid tillsammans med okända. Om jag fick välja skulle jag ha singelboende, men den möjligheten finns inte. Å andra sidan, oftast har vi väldigt bra boenden, ibland t.o.m riktigt mysiga och hemtrevliga lägenheter.

Det här med att bo med okända människor har sina sidor. Alla människor älskar man inte, sällan jag bott tillsammans med någon jag verkligen gillat så där riktigt mycket. En del har jag haft kontakt med en tid efter att vi skilts åt, men de här snabba kontakterna rinner ut i sanden förr eller senare, utan någon saknad egentligen. Däremot har vi haft trevligt tillsammans en period i livet. Även de sambo-skap som inte ”gillats” speciellt bra av mig göms i minnet med någon slags ömhet, det är medmänniskor jag mött och delat en tid och boende tillsammans med. Jag har aldrig blivit riktigt arg på någon, passar inte sällskapet drar jag mig tillbaka till eget rum och det har jag gjort vissa perioder

Den senaste omgången bodde jag först ihop med ett par, hon syrra, han sambo till henne. Trevliga, men det som stör mig är att män som är med som sällskap har en tendens att häcka i lägenheten hela tiden när hon arbetar! Varför inte ge sig ut och se sig om när de är lediga och på främmande ort? Trots allt inget stort problem.

Därefter bodde jag ensam två veckor! Ensam i femrumslägenhet, lyxigt! Trivdes kanon!

Sedan kom en manlig syrra indånande med buller och brak, högljudd både i tal och rörelse. Han stängde inte en dörr utan smällde igen den som ivriga barn brukar göra… Ja, han hördes verkligen. Första dagen hade jag överseende, tänkte han är nog stressad, resande är stresssande, hitta rätt adress där nyckel ska hämtas, sedan hitta till lägenhet osv. Dessutom skulle han börja arbeta några timmar efter ankomsten.

När dagen efter började i samma högljudda läge plus att min handduk på toaletten var genomblöt när jag kom hem efter flera timmars utomhusvistelse var det nog. Jag är mycket för ”rakt på sak, vänligt, men bestämt” sedan utagerat… Tog upp både med ljudnivån och att handduken är min personliga! Dagen efter var min handduk endast litet blöt, då fick den flytta in på mitt rum. 🙂 Fann även en pytteliten handduk jag hade i köket för att torka av händer på vid behov genomblöt! Därefter inga blöta handdukar som störde mig.

Nu kan man tro att det här samboskapet blev ansträngt. Icke. Nästa gång jag träffade honom frågade jag hur det varit på jobbet och vi kom igång med litet trevligt småsnack. Vi upptäckte att vi hade en del gemensamt, diskuterade litet ”livets svåra frågor”, alltså hur vi blir de vi blir, barndomens prägling osv. Både han och jag är psykiatriska syrror så det ligger oss nära. Vi hade jättetrevligt tillsammans, samtidigt skulle jag inte kunna leva ihop med en sådan man, vi hade väldigt olika syn på en del praktiska saker… 🙂

Det är viktigt att finna gemensamma punkter för att inte snabba relationer ska spåra ur… Det gäller förstås även längre relationer, men mina samboskap blir aldrig långvariga numer… Hur som helst, det är en utmaning att träffa okända på det här sättet. Jag är betydligt mer ordningssam när jag lever på bortaplan tilsammans med andra än när jag huserar här hemma… 🙂

Den sista veckan jag bodde där kom även en danska som var ute på sitt första Norge-uppdrag. Säkert jättetrevlig, men inte helt enkel att förstå. Det ligger mycket i det någon norsk person på jobbet sa. Norrmännen förstår svenska, men svenskarna förstår inte norska. Norrmännen förstår danskarna, men danskarna förstår inte norska. Danskarna förstår inte svenskarna, och svenskarna förstår inte danska! 🙂

Anknytningsteorin

hmm

Jag har börjat läsa en bok som jag fick via lottning av en bloggkompis. Den heter ”Hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge. Boken handlar egentligen om hur man ska lyckas i dejtandets ädla konst,  men så långt har jag inte kommit än.har redan blivit

Litet nyfiken var jag på den, jag är trygg i min singelrelation, men gillar att läsa om relationer. Jag skulle kunna tänka mig en särborelation också om den rätte prinsen på springaren uppenbarar sig. Åter till boken, jag har precis börjat läsa den så egentligen borde jag vänta med att skriva om den, men har blivit fascinerad av texten. Författarna gör jämförelse med nyföddhetsperioden, hur det lilla barnet gör för att knyta an till några få vuxna med hur nyförälskade personer uppför sig mot varandra… 😉

Det lilla barnet övetlever inte utan närhet till andra människor. Så illa är det förstås inte om en kärleksrelation går i kras… men åter till starten och anknytningen. Bl.a läser jag om jämförelsen när en 1-åring tittar på sin föräldrar, fångar deras uppmärksamhet och ler för att knyta starka känslomässiga band. De vuxna faller förstås pladask och ler tillbaka. Sedan påstås det att människor gör precis likadant som vuxna när vi närmar oss någon som känns intressant, vid första tiden i lära-känna-perioden. Fångar blicken ordentligt, ler och hoppas på bekräftelse tillbaka. I boken tas det också upp om det lilla barnets behov av fysisk närhet, ett barn som skriker tröstas oftast väldigt fort om det får komma upp i mammas eller pappas famn, känner sig trygg vid fysisk närhet. I nyförälskelsefasen söker vi också mycket fysisk närhet för att få bekräftelse på att tryggheten finns kvar, att känslorna är besvarade! Citat: Det vi kallar ”flört” är en teknik som vi har med oss från barndomen.”

Att relationen mellan barn och vuxna de första åren är väldigt viktiga för barnets tillit till andra människor längre fram i livet har varit känt under flera år. Men just den här jämförelsen mellan barnens anknytningsfas till nära vuxna och de förälskades anknytningsfas är spännande.

Min reflektion: Vad beror det då på att så många i vårt samhälle lever som singlar? Med stigande ekonomiskt välstånd väljer  fler och fler människor att leva ensamma… Jag återkommer kanske när jag har läst hela boken. Så här långt har boken i vart fall presenterat intressanta tankar redan under de 30-40 sidorna!

Sådär, då blev det inlägg även den här dagen. Fram tills för någon vecka sedan hade jag väldigt flyt i skrivandet, sedan har det känts trögare att finna ämnen… Men jag ger inte upp… Snart i mål.

67/100 blogg100.mini

#blogg100, #anknytningsfasen, #kärleksrelation

 

Storhelg – ensamhet

knopp

Många i vårt land ser fram emot storhelgerna som ett avbrott från slit och släp och för umgänge med släkt och vänner, eller med familjen. Andra tycker att storhelgerna är tråkiga, de känner sig ensamma, alla andra umgås med släkt och vänner.

Påsken är en helg som jag tror många känner är till för avkoppling, oavsett om de gör det i lugn och ro eller tillsammans med andra. Julen däremot är betydligt mer laddad. Jag glömmer inte när jag som ung, 20-årsåldern, stod och tittade på julpynt i någon stormarknad. Där stod också en man som jag uppfattade som ganska mycket äldre än mig, men inte lastgammal, om jag minns rätt. Han mådde inte bra. Tittade på något pynt, kastade det tillbaka till sin ”låda” och sa något i stil med att han behöver inget pynt för han är alldeles ensam. Sa att han skulle köpa sig en flaska och supa sig full under julen trots att han aldrig drack annars. Att han mådde dåligt var ingen tvekan om, vad jag svarade minns jag inte.

Under många år tyckte jag också att storhelger var jobbiga om jag inte hade något ”speciellt” för mig. Antingen gäster, bortbjuden, eller som singel – något arrangemang på gång. Under julen vill jag fortfarande träffa barn och barnbarn, men det behöver inte vara julafton. Det finns ju fler juldagar. Övriga helger känns det helt OK att uggla ensam, den här helgen tror jag inte jag kommer att träffa någon annan för att umgås. Jag har inte svårt att sysselsätta mig själv, och så är jag en person som inte behöver så himla mycket stimulans av andra. Dessutom är jag så privilegierad så vill jag ha folk runt mig så har jag vänner som jag säkert skulle kunna umgås med någon av dagarna i alla fall. Vi människor är väldigt olika, en del behöver folk runt sig för att må bra, storhelger är det ett måste för många. För andra så är umgänge av mer underordnad betydelse.

Ett problem för de som inte mår bra av ensamhet vid storhelger är kanske att de tror att ”alla andra” umgås med andra, har fest och kul. Men så är det förstås inte. Jag har läst någonstans, tror det var en undersökning, som visar att många gör inte speciellt mycket när det stundar till helg flera dagar i sträck men tror just att alla andra har så mycket roligare. Det skapar onödig press på oss mänskliga varelser. Vi är många, många som bara finns till, mår bra av det, därför hörs vi nog inte så mycket heller. Vilka krav vi människor ställer på oss själva. Vi ska vara effektiva, vara bra föräldrar, ha goda relationer med nära och kära, duktiga på jobbet, vara beresta, allmänbildade m.m, m.m.

Vem orkar leva upp till alla sådana krav? Ingen, tror jag .

27/100 blogg100.mini

#blogg100, #storhelg, #umgänge

Datorer kan minska ensamhet

skogsväg

Jag hörde, ev, läste, någonstans att många pensionärer säger att de känner sig mindre ensamma idag och hänvisar till kontakt med medmänniskor via datorn.

Jag trivs i enamhet, sällan jag känner mig ensam på ett negativt sätt. Å andra sidan har jag fortfarande mycket vänner som jag träffar då och då. Dessutom har jag barn och barnbarn i samma stad. Trots det tycker jag att datorn är en glädjekälla på många sätt. Dels att få/kunna utbyta tankar via blogg, via mail eller för all del sociala medier.  Jag känner mig sedd även via datorn!

Idag var det tänkt att jag skulle ha mina barnbarn hos mig, inte för att någon förälder behövde frikopplas utan bara för att umgås. Jag ringde återbud, vaknade med huvudvärk och tänkte att det är inte bästa förutsättningen. Men hade nu pappan planerat något speciellt för dagen hade de fått komma ändå. Jag kände mig inte jättesjuk, mer att jag kunde vara mer lättirriterad och vem vill vara det mot de små liven? Hur som helst, glad att de inte är här… det hade inte känts bra. Jag ligger inte i sängen, men har fortfarande dov skallebank, fryser trots att jag har mycket kläder på mig. Fullt påklädd + morgonrock…. så nog kan även vi kvinnor vara sjuka…. även om jag inte är dödssjuk! 😉 Är jag dödssjuk så är det sängläge som gäller, halvt medvetslös!

En sådan här dag känns det kanonbra att kunna sitta vid datorn och tro att jag har litet sällskap av en massa andra…. 😉 Illusion? Ja, kanske… men vad gör det.. att få leva med en positiv illusion är förstås bättre än att tro att jag är ensam i hela världen…

Svammel, svammel, nu har jag svamlat färdigt för idag. Ett inlägg blev det också… Tänk vad bra #blogg100 är, utan den utmaningen hade det förmodligen inte blivit något inlägg idag.

14/100 blogg100.mini

#blogg100, #sjuk, #äldres ensamhet

 

Relation kontra separation

fiskmås

Bloggaren Marwe skrev ett inlägg om TV-programmet ”Gift vid första ögonblicket”. Det är en titel på ett program som inte lockat mig alls tidigare. Idag tyckte jag att jag borde kolla något avsnitt av det innan jag sågade det fullständigt. För jag tyckte att hela tanken är fullständigt absurd, att man ska besluta sig för att ingå äktenskap/samboskap med någon innan paret ens sett varandra över huvud taget! Själva idéen med programmet tycker jag är lika tokig nu efter att ha kollat in tre avsnitt av årets serie, trots det tycker jag att själva programmet är intressant. Inte för parens skull utan mer på grund av ”samtalsproffsen” som deltar och ska hjälpa paren framåt när det krisar, de ger kloka råd och resonerar om just relationer. Relationer är intressant, utan tvekan. Frågan är om inte ett rent relationsprogram vore lika intressant utan att en del personer behöver gå igenom detta ”spektakel” i mina ögon. Jag tror det kostar på för flera av de personer som gifter sig.

Som många av oss vet är det inte enkelt att att leva i en relation, det vittnar ju alla separationer om. Någonting har funnits mellan två som bestämmer sig för att slå sina påsar ihop, förhoppningsvis förälskelse / kärlek! Detta ”någonting” har fått växa fram, man tror på relationen, man vill verkligen försöka skapa ett liv tillsammans. I de bästa av världar så finner paren fler och fler gemensamma intressen, mer och mer samhörighet osv. Andra par utvecklas parterna åt olika håll, en del söker samtalshjälp, andra försöker lösa det själva. När första förälskelsen lagt sig blir både de positiva och negativa egenskaperna tydligare. Det sägs att de relationer som börjat med en häftig förälskelse har större förutsättning för att hålla ihop relationen i motgångens tidevarv. Om det stämmer vet jag inte, men det låter inte otrolig.

Det finns givetvis olika syn och förväntningar på vad man vill med en relation. Jag vill att en relation ska ge mig mer energi än den tar, annars lever jag hellre ensam. Ekonomi, rädsla för ensamhet m.m kan säkert  finnas som orsak till att en del inte orkar ta sig ur en dålig relation även om de skulle vilja. Ibland tror jag att alltför många stannar kvar i relationer som  inte är bra av  ren bekvämlighet.  Jag är glad att vi lever i den tid vi lever, där det finns möjligheter för de allra flesta att bryta upp från dåliga relationer där de inte mår bra, om de vill. För inte alltför många år sedan så benämndes ogifta kvinnor med ”att de hamnat på glasberget”!

 

6/100 blogg100.mini

#blogg100 #parrelationer #gift vid första ögonkastet

—-

 

Tankar för dagen

hosta

Man kan fundera över varför vi människor har behov av att tycka illa om, förnedra och t.o.m misshandla eller döda andra människor.

När jag tänker tillbaka på när jag var ung så var det de arbetslösa, sjukpensionärer och kriminella som det spyddes galla över. Då, i mitten av 60-talet hade vi inte många invandrare. Senare halvan av 60-talet hade vi stor arbetskraftsbrist och svenska företag var nere i södra Europa och raggade folk som var villiga att flytta. De som kunde tänka sig att flytta hit hämtades med bussar, allt för att Sverige skulle kunna fortsätta att utvecklas i den snabba takt som landet då var inne i. Vad jag minns så sågs sydeuropeerna med misstänksamma ögon, men efterhand har de som kom då smält in i samhället och har varit en stor resurs för landets ekonomiska och kulturella utveckling.

Att jag fick detta i tankarna idag började med att jag läste en artikel om att hatbrotten mot afrosvenskar och HBTQ-personer ökar. En  man med afrikanskt ursprung, Hassan Likhaya, boende i Forserum utanför Jönköping, berättar att en del afrikaner bosatta i Sverige är rädda för att gå ut p.g.a rädsla för att något ska hända dem. Likhaya tror på relationer och samtal mellan människor, att vi hälsar på grannen, hejar på dem vi möter i vår vandring.

I en annan artikel i anknytning till hatbrott framkommer det att Jönköpings län är det län där hatbrotten mot HBTQ-personer ökar mest i landet. Jönköping tillsammans med Stockholm och Västmanlands län är de län där antalet anmälda hatbrott relaterat till sexuell läggning är vanligast.

Varför har så många människor behov av att finna syndabockar och hata andra människor? Jag tror att det i de allra flesta fallen beror på rädsla för det okända…  Hela sanningen är det förstås inte, för ingen var väl rädd för arbetslösa och sjukpensionärer på 60-talet? Ingen är väl rädd för en person bara för att den är homosexuell eller har en annan hudfärg?

Idag kan man höra att barn och ungdomar ofta använder ordet ”hata” när de snackar med varandra. De hatar en kompis för att hen varit dum, hatar att göra vissa saker osv… Hur många hatar inte att se tiggarna som sitter utanför affärer? Vad och varför triggas hatet igång i oss människor? Jag är ganska säker på att ordet ”hata” inte användes på det sättet när jag var barn. Hur mycket påverkar språkbruket oss människor?

 

 

Etikettmoln