Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Cathy Glass är en pseudonym, hon skriver under namnet Cathy Glass för att skydda barnens identiteter. Hon skriver nämligen om sina erfarenheter som familjehemsföräldraskap. ”Mamma sa att jag inte fick berätta” är en sann berättelse om den tid hon var familjehemsmamma till en liten kille.

Vad är det för hemlighet Reece inte får avslöja? Cathy Glass ställs inför sitt livs störst utmaning.

Sjuårige Recee har avverkat fyra famijehem på lika många veckor innan han placeras hos Cathy. Hon försöker finna svaret på varför Reece är så våldsam: han bits, slåss och skriker. Men han har lovat sin mamma att inte berätta någonting. Även Cathy är beredd att ge upp kampen om att nå fram till honom, när hon plötsligt finner nyckeln till pojkens mörka hemlighet.

Flera gånger under läsningen tänkte jag ”Tänk att det finns människor med så stort tålamod och engagemang som denna familjehemsmamma har”. Det är nämligen en sann berättelse. Jag är ganska säker på att Recees liv hade sett helt annorlunda ut om han inte fått möjligheten att bo hos Cathys och hennes familj under en period av sitt liv.

En bok som fascinerade mig mycket.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 348

Bok: 47 / 2020

Terapeuten

Terapeuten är författaren Helene Floods första bok för vuxna, utgiven 2019 och redan såld till 26 länder!

Helene Flood, född 1982, är bosatt i Oslo och är utbildad psykolog.

Den unga psykologen Sara driver en privatpraktik för ungdomar från ett kontor ovanpå garaget i den stora ärvda villa hon håller på att renovera med sin ambitiöse och överarbetade arkitektman Sigurd.

Men det går trögt med både jobb och renovering och en dag lämnar Sigurd ett svårtolkat meddelande på Saras telefonsvarare för att sedan försvinna. Det gamla halvfärdiga huset känns långtifrån tryggt. Föremål försvinner och dyker upp igen, och är det fotsteg Sara hör från vinden om natten?

Terapeuten är en laddad och oförutsägbar spänningsroman om att vara vilsen i livet, om felval och förödande självbilder. En berättelse där inget är vad det ser ut att vara.

Det här är en bladvändare, den mest spännande boken jag läst på länge. Sträckläste den en solig vacker höstdag utanför fönstret. Det säger allt tillsammans med den citerade baksidestexten här ovan. 😉

Betyg: 10 / 10

Sidor: 347

Bok: 43 / 2020

En helt vanlig familj

Mattias Edvardsson är gymnasielärare, bosatt i Skåne, där även skildringen i den här boken utspelar sig-

Hur långt skulle du gå för att skydda din familj? Och hur väl känner du egentligen dina barn?

De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i ett villaområde i Lund och på ytan tycks tillvaron perfekt. Men allt raseras när Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.

Adam och Ulrika är båda förtvivlade och beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.

I tre olika delar får vi följa fadern, modern och dottern, och bit för bit avslöjas sanningen om vad som egentligen hände.

En helt vanlig familj skildrar varje förälders mardröm. Det är en spänningsroman om tre människor som tror sig känna varandra men lever i olika världar. Och den fina linjen mellan rätt och fel, sanning och lögn.

Efter att ha läst ”Goda grannar” av samma författare tyckte jag det var spännande att se om jag skulle bli lika besviken på den här boken. Mina farhågor blev grusade med råge – detta är absolut en bok jag kan rekommendera. Den väckte många psykologiska tankar i mig, hur skulle min egen familj ha reagerat i en sådan krissituation gick mina tankar.

Boken är uppdelad i tre delar, en del för varje huvudperson – fadern, modern och dottern. Vi får följa personernas tankar, tvivel, ångest under processens gång från mordet fram till rättegångens avslut. En mycket fängslande spänningsroman som kändes ”äkta” från början till slut.

Betyg: 9 / 10

Sidor: 455

Bok: 42 / 2020

# spänningsroman

Har man inte jobb…

Ja, har man inte sysselsättning så skaffar man det, sägs det. Visst stämmer det, ibland i alla fall.

Ovanstående bärskörd fixade jag igår på 1-2 timmar, trots att jag måste vila ryggen regelbundet på grund av en lindrig skada, men just att stå böjd går inte långa stunder i sträck. Med andra ord, det finns massor med bär i markerna, synd att allt inte kommer till nytta.

Idag förmiddag hade vi möte i min grupp i Brottsofferjouren, sedan har jag rensat bär kokat soppa till middag. I går sken solen, idag är det mer ”soppväder”, men har hunnit rensa en del lingon också. Ska strax fortsätta så jag för undan dem. En del av dem blir sylt framåt kvällen, andra hamnar i frysen för framtidens behov.

Ibland känner jag mig riktigt huslig 😉

Tack till sommaren

Så är det dags att säga hej då till sommaren, en sommar som jag har varit utomhus mycket och njutit både av solen men kanske allra mest av ljuset! Från vårens inträde då vi fick ljusare och ljusare dagar tills det var ljust dygnet runt, nästan i alla fall!

Jag har kunnat träffa barn och barnbarn igen, även om det inte blivit så väldigt mycket, faktiskt. Kunnat sitta utomhus och samtala med vänner, promenera i skogen ensam eller tillsammans med någon god vän osv.

Jag har via mail kontakt med en person i Australien och en i Brasilien. Kvinnan i Australien kan inte förstå att vi lever som vi gör i dessa corona-tider. Hon har inte träffat barn och barnbarn sedan i januari, går inte ut och handlar, beställer hem mat. Går ut och promenerar i alla fall.

Mannen i Brasilien är betydligt yngre, arbetar som lärare och undervisar på distans. Han är inte nöjd med sitt lands styrelseskick och inte med deras korona-hantering heller.

Bilen har jag nyttjat en del, varit på utflykter, oftast ensam, sett nya miljöer, njutit av att kunna vara utomhus, att sitta utomhus och fika osv, osv…

Nu är det dags att snart börja njuta av höstfärgerna, de har inte visat sig än, men kommer så småningom. Regnet är nyttigt för naturen, men jag uppskattar uppehållsdagana mest 🙂

Som sagt var, ett stort tack till sommaren 2020! 😉

Videskogen

Igår, lördag, hade vi ett strålande sommarväder. Varmt, men inte för varmt, soligt och behagligt på alla sätt och vis. Dags för utflykt. Jag har några utflyktsmål som jag gärna vill åka till vackra dagar det här året. Då jag inte ville resa alltför långt så föll valet på Vandalorum i utkanten av Värnamo. Trodde jag. Jo, jag körde till Vandalorum, men kände inte riktigt för inomhusaktivitet. De har en pågående konstutställning där.

Jag visste de skulle ha en vacker promenadstig här någonstans. Vad bra att man numer alltid har tillgång till internet och inte behöver åka hem för att kolla. 🙂 Såg att bilen stod bra där den stod, det var promenadavstånd till Videskogen, ett våtmarksområde i utkanten av staden. Det blev ett lyckat val som dessutom gör att jag vill lära mig mer… Så är det ofta när jag är ute på resande fot, hur det sedan blir med att ”lära mer”, ja, det är si och så… 😉

Promenadvägen är ett genomtänkt projekt, lättillgängligt för både barnvagn som för rullstol, ja, för alla, även för de som har svårt att ta sig fram i oländig natur. Väldigt bra, tycker jag.

Våtmarker är viktiga för ekologin och hela vår tillvaro, ja t.o.m livsviktiga för vissa arter. Människan har ändrat naturens struktur utifrån mänskliga intressen. Jag misstänker att det gjorts utan att fundera över om det kunde vara till någon nackdel. När jag tänker tillbaka på min barndom så dikades blöta områden ut så de skulle vara lättare att odla på. Jag läser på Naturvårdverkets sida att ”Under det senaste seklet har nästan en fjärdedel av Sveriges ursprungiga våtmarker försvunnit”. Det är inte bara i vårt land som våtmarkerna minskat i areal.

Läser, trots med tanke på de utdikningar som skett i vårt land att ”Sverige är faktiskt ett av de våtmarksrikaste länderna i världen, och den största delen av våra våtmarksområden finns i Norrlands skogsbygder.”

Att människoarten ökar i antal är skadligt ur många vinklar. Frågan är hur man får stopp på vår arts utbredning. När jag ”tänker till” så är det inte konstigt att naturen gör uppror med stormar, tsunamin, översvämningar och med alla medel den kan. Kanske är även pandemier ett sätt att försöka hålla efter överbefolkningen? Tror inte det finns någon art som är skadligare än vår egen – ur planetens synvinkel och vår egen överlevnad! Det känns inte kul att tänka på… Men nog så viktigt!

Handen på hjärtat: Vad är det vi lämnar efter oss till kommande generationer!?

Kan du inte kommentera?

För något/ett par år sedan fick jag veta att två vänner som ej är bloggare inte kunde sända iväg kommentarer till min blogg. Den ena träffade jag och kollade i hennes telefon, kommentaren gick igenom…. Trodde att det var löst. Men hon kunde trots det inte kommentera sedan.

En annan vän berättade om samma problem något år efter den första, hennes dator har jag inte testat. Jag tycker det är synd, men vad göra. Hon har heller ingen blogg.

Nu fick jag veta att även en bloggare inte får igenom sina kommentarer hit. Alla dessa tre har tidigare kommenterat i bloggen hos mig tidigare.

Finns det någon som har en tanke på vad som är fel? Nu börjar jag undra om det är fler läsare som inte lyckas få iväg kommentarer till min blogg. Bloggare kommer och går i mitt flöde, ibland undrar jag vad som hände.

Jag ska ta kontakt med wordpress idag, de brukar vara tjänstvilliga. Är det någon som läser min blogg, men inte lyckas kommentera – hör av dig till min mailadress (miatankar @ gmail. com). Förhoppningsvis löser det sig när jag går över till egen domän, men vet inte om jag tror på det riktigt. Jag börjar förstå att felet ligger här – men varför är det endast enstaka läsare som drabbas gång på gång. Jag kan inte finna någonstans att jag varken kan eller har blockerat någon, blockerat omedvetet då 😉

Simba

Nu har jag fått sällskap i lägenheten några dagar, av kaninen Simba. På bilden ovan ser det ut som att det inte finns någon mat i skålen, men det finns lite kvar, fast det var i delen av skålen som inte syns. Att Simba la tassarna på skålen när jag öppnade buren tolkade jag som ”Rör inte min mat” 😉 Vi människor vill nog gärna lägga in budskap i djurens beteenden, många gånger stämmer det säkert, men ibland är det kanske önsketänkande av oss! Eller hur tror ni, läsare?

Så här ser det ut hos mig nu, vi har fixat en ”sällskapshörna”. I fåtöljen som syns litet till höger i bild sitter jag mycket både när jag bloggar eller gör annat vid datorn. Sitter där också ofta när jag läser. Just nu har han lagt sig ned för vila, han lägger sig inte litet försiktigt utan genom att slänga ned kroppen med en duns mot underlaget så jag ska veta att nu är det tid för vila!

Kul med sällskap och lära känna den här kanaljen, en riktigt kelig kanin. Njuter väldigt av att bli kliad och smekt. Men som sagt, lånekanin, får se hur länge han får husera hos mig den här gången. Hoppas det blir fler besök framöver.

Dilemma

Ja, se pengar, ja, se pengar är till bekymmer för såväl fattig som för rik

Apropå strofen ovan så var Thore Skogman nog den första artisten jag såg ”live” – som underhållare från ett lastbilsflak under en fisketävling! 🙂 Sådana uppträdande av välkända artister ute bland allmänheten – förekommer de idag? Han var stor kändis redan då! Det var andra tider, minsann… kan det bero på att jag börjar bli gammal!?

***

Överst är en strof som passar in på det här inlägget. Inte för att jag vill kalla mig rik utifrån svenska förhållanden, men visst är jag rik om jag jämför mig med många andra människor världen över.

Jag har tidigare skrivit om Kiva.org och hur deras verksamhet med att vi via dem kan låna ut pengar till behövande. Jag ser av mitt inlägg att jag började låna ut pengar via Kiva i september 2018. Fram tills pandemins start så fick jag tillbaka allt utlånat, även om någon behövde en månads förskjutning.

Några betalade slutsumman på lånet enligt betalningsplanen strax innan eller strax efter pandemins utbrott världen över. Jag tänkte i mitt stilla sinne ”undrar hur det går med lånen”. Några hade nyss betalat av och jag har inte sänt pengarna vidare till nya låntagare, tänkte jag väntar och ser hur utvecklingen blir. Ville ju inte låna ut och nästan helt säkert veta att de inte fixar att betala tillbaka.

Jag gick in på sidan idag och kollade hur det går för ”mina låntagare”. En har betalat helt efter sin personliga avbetalningsplan. Får se hur hon fixar det nu 1 augusti, enligt hennes avbetalningsplan så ska hon avbetala var fjärde månad… De flesta avbetalar varje månad. En annan kvinna klarade betala tillbaka ända t.o.m juni månad, julis avbetalning ligger hon efter med. Den tredje kvinnan och även den fjärde kvinnan klarade enligt planen t.o.m april, de båda ligger efter med tre avbetalningar vardera. Tveksamt om de kommer igång igen, misstänker jag.

De pengar låntagarna betalar tillbaka till mig låter jag finnas hos Kiva, har tidigare lånat ut direkt så fort det har funnits tillräckligt med pengar. Men sedan pandemins genomslag har jag låtit dem ligga still. Funderar fram och tillbaka. Kanske är det att se de pengarna som gåva till nya låntgare istället, får nog anse att världens fattiga har det sämre idag än innan pandemin. Det är så jag tolkar resultatet av det som sker just nu.

Jag får se hur jag gör…. Trots allt känns det ganska lyxigt att sitta här som pensionär och veta att jag kan om jag vill… Dilemma.

Trots mycket klagande i vårt land har vi överlag det så himla bra. Trots det gnälls det. T.o.m tycker jag att vissa riksdagspolitiker uppträder som att de tror att Sverige snart faller sönder – och det är alltid andras fel. I en så här stor, övergripande, oväntad fråga som pandemin är borde det leda till bättre samling än det gjorts. Sedan finns det givetvis massor som kan göras bättre. I vilket land är allt perfekt? Men det är förstås min personliga åsikt…. 😉

Testamente

Nina Wähä, född 1979, bosatt i Stockholm, författare, sångerska och skådespelerska. Hon är uppvuxen i en stor syskonskara, pappan invandrad från Bulgarien och mamman kommer från Tornedalen. Nina Wähä har mottagit flera pris för sitt författarskap, bl.a tilldelades hon Sverige Radios romanpris 2020 för just romanen Testamente.

”Det här är inget annt än en mordhistoria. Eller jo, för all del, det är mycket annat än bara det. Men jag vill inte förleda någon eller dölja något så centralt i den här berättelsen.

Någon kommer att dö. Och någon kommer att vara skyldig. Vi måste försöka ta reda på vem. Och vem? Och varför?

Kanske kommer du att stanna upp flera gånger under resans gång och tänka något i stil med ”vad ska nu det här vara bra för”, men hav förtröstan. Lägg ditt liv i mina händer och jag ska leda dig genom mörka tider och ljusa.

Seså. Då börjar vi.”

Utan tvekan är det en mycket mörk berättelse om en minst sagt dysfunktionell tolvbarnsfamilj i Tornedalen. Om jag minns rätt har jag någon gång tidigare läst en bok som utspelade sig i Tornedalen, den var också mycket dyster. Jag läser som hastigast på om Tornedalen på Wikipedia, vill definitivt öka mina kunskaper om dess historia (när jag får tid 😉 ) Jag vill veta mer…

Boken är absolut läsvärd, jag skulle skrivit ”mycket bra” om familjen som berättelsen kretsar runt inte vore så dysfunktionell som den är. Visst finns det familjer med väldigt stora problem, men är det underhållande? DN:s recension skriver ”att Nina Wähä skriver roligt om helvetesmörker”. Jag kan inte se något roligt i allt detta mörka, det är så sant att ”allt sker i betraktarens öga”.

Rolig eller ej, boken är bra, ingen tvekan om det. Det finns väldigt många som växer upp i ”helvetesmörker” idag, har helt säkert alltid gjort.

Betyg: 7 / 10

Sidor: 438

Bok: 35 / 2020

Etikettmoln