Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Sameblod och vykortsklubb

Bild från SF Bio

För ett par kvällar sedan var jag iväg och såg ”Sameblod”. Jag rekommenerar den gärna, gå och se filmen om den känns intressant för dig. Förmodligen blir du inte besviken.

Betyg: 4,5/5.

Så till något helt annat. Det finns väldigt mycket man kan lägga energi på om man vill… 🙂 Häromdagen kom jag i kontakt med en sida för postcrossing. Det går ut på att sända vykort till okända som också är med i samma grupp, oavsett var de bor i världen. Ja, man kan välja litet; om man vill ha vykort från ”alla” eller från något ”speciellt land”.

Jag har alltid gillat att skriva, haft många brevvänner under mina barn-  och ungdomsår så jag nappade förstås. Har nu köpt vykort plus frimärken till fem ”medlemmar”, idag sänder jag iväg mina första två kort. Det ena går till Turkiet och det andra till Novosibirsk i Ryssland. Novosibirsk, nog låter det kallt? För varje vykort jag sänder ska jag få ett tillbaka, inte från samma person som jag sänt till utan till någon annan som postcrossing-systemet väljer. På min medlemssida hos postcrossing registreras det noga vart jag ska sända, mottagaren ska registrera när hen mottagit vykortet. Först då sänds min adress till någon som vill sända ett vykort till mig. Det bästa med det här, man kan sända när man får lust, kan hoppa av när man vill utan att någon väntar och blir besviken. Jag ska sända mina fem inköpta vykort, så får jag se om det känns kul att fortsätta.

Visste du att det kostar 21 kronor att sända ett vykort inom Europa? Inom Sverige kostar det sju kronor. Jag tycker att 21 kronor är skitmycket för att sända ett vykort inom Europa, å andra sidan, vad får man för 21 kronor i övrigt? Inte speciellt mycket. Kanske beror min reaktion på att jag inte sänt brev eller vykort utomlands på många år! 21 kronor är inte mycket för att förgylla dagen för någon medmänniska.

Steg-grej

Tappa trampet kom jag i kontakt med någonstans på nätet, tyckte det lät intressant.. Jag och en väninna  anmälde oss, vi är väl egentligen inte den målgrupp de vill nå i första hand, men i alla fall. Tappa trampet går ut på att få folk att röra sig mer. Jag har satt mål på 10.000  steg/dygn, det har jag ju haft länge och oftast går jag betydligt mer. Tror att snittet per månad ligger ungefär 12.000 steg/dygn så jag räknar med att klara mitt eget mål.

Start idag och slut 1 juni, tror jag det var.

Betalade drygt 340:-, fick en stegräknare hemsänt… en egen sida i Tappa trampet… Vad mer jag får för pengarna vet jag inte. Förmodligen inte så mycket mer om inte vårt lag vinner någonting. Mest en kul grej… Men det blir säkert enda året jag är med i det här jippot. En väldigt dyr stegräknare, kan jag tycka… 🙂 Dessutom verkar den funka väldigt dåligt. Tog en koll nu och den står på samma stegtal som när jag kollade nere i city idag när jag satt och åt. Den promenad jag tog hem brukar generera cirka 6.000 steg. Kollar jag telefonens stegräknare så verkar den stämma bättre, den ligger på cirka 7.000 fler steg än när jag kollade den mitt på  dagen, samtidigt som jag kollade stegräknarens! Har haft båda på mig hela tiden… Kan tänka mig att jag gjort cirka 1.000 steg sedan jag kom hem tidig eftermiddag!

Tycker ni jag ska framföra klagomål? Tror inte jag gör det även om jag borde, så trist att lägga energi på sådant. Får lita på och registrera telefonens räknare 🙂

Igår var jag och lyssnade på en intresssant föreläsning på biblioteket i Jönköping. Det var Ordfront som hade bjudit in till författarafton och det var journalisten Maja Hagerman som berättade om varför hon började skriva boken ”Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta”.

Herman Lundborg var svensk läkare och rasbiolog, blev sedermera den förste chefen för Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Han mätte skallar på människor, då ofta på de mindre lyckade i samhället, fotograferade människor och delade in dem i olika typer. I början av 1900-talet så ”studerade” han befolkningen i Sverige och kom fram till att i norra Sverige fanns flest ”rasligt degenererade”. Lundborg gjorde många resor till Norrland för att studera befolkningen på plats. Samer och tornedalsfinnar la han fokus på och ansåg att de inte var riktigt rasrena.

Som tidigare nämnts la Maja Hagerman sin kraft på att försöka förstå den tidens samhälle och hur rasbiologin kunde växa fram i landet, samtidigt blev det en historik över Herman Lundborgs liv och leverne. I sitt arbete läste hon stora brevkontakter han haft med andra. Hon blev intresserad av hur en sådan man som Lundborg kunde ha förhållande med kvinnor han ansåg degenererade. Han hade bland annat ett långvarigt förhållande med en samekvinna och fick barn med henne, ett barn som inte blev ”rasrent” med hans synsätt, senare i livet blev denne Maria även hans hustru!

Maja Hagerman var en duktig föreläsare, hon fångade publikens intresse till fullo och vi, åhörarna, fick även tillfälle till frågestund efter hennes framförande.

Hennes bok ”Käraste Herman” såldes på plats, men jag tog mig inte tid att köpa den där men har skickat efter den nu. Kommer att läsa den med stort intresse. Den här mannen har fångat mitt intresse tidigare genom boken Fallna kvinnor av Eva F Dahlgren som jag skrivit om här. Den boken i sin tur gjorde att jag förra sommare besökte Citadellet i Landskrona. Lundborg hade obehagliga tankar om människor, hade mycket kontakt med Tyskland och stödde Hitler. Det säger en hel del om Sverige då i början av 1900-talet när en sådan man hade en sådan framträdande plats inom den tidens forsknignsvärld. Böcker som fascinerar mig på olika sätt brukar jag skriva om här i bloggen, misstänker att jag kommer att återkomma till den här boken så småningom.

Upphovsrätt

Känner du till upphovrättslagen när det gäller bilder?

Att frågan aktualiseras för mig nu beror på att i en grupp jag är med i på Fb dök en bild upp som jag visste att en bloggkompis hade gjort. Jag kommenterade det till den som la ut den i  den politiska diskussionsgruppen. Som väntat viftade han bort det med att det är en bild från nätet… precis som om det inte skulle vara en mänsklig hand som ligger bakom när den finns på nätet. Nu var det inte ett foto rakt upp och ned utan två-tre bilder hen hade redigerat ihop till en bild. En mycket lyckad bild, om du frågar mig!

Att den nu dök upp i den politiska gruppen som inte alltid är så seriös eller trevlig, men trots allt tycker jag det är kul att ta del av. Ibland kommenterar jag, oftast läser jag bara eller bläddrar förbi. För inte orkar jag läsa allt 🙂 Mycket tramspolitik, tycker jag, mycket påhopp på varandra, många nättroll och ingen administratör som reagerar i första taget på dumheter! Igår eller förrgår var det ytterst nära jag lämnade gruppen… förmodligen en tidsfråga tills det verkligen sker.

Så tillbaka till ämnet. Om jag eller någon annan tagit ett foto, eller fotoshoppat bilder eller på annat sätt framställt något så får ingen annan ta det för att använda på nätet eller i annat sammanhang. Kopierar du hem, bara för att det är vackert och behåller det för dig själv tror jag det är helt OK.

Vill du absolut använda ett foto (eller liknande) någon annan tagit ska du fråga upphovsmannen om det är OK. I annat fall är det en brottslig handling om man ska spetsa till det. Jag känner fotografer som krävt betalning i efterhand, i annat fall blir det domstolssak av det hela.  Alltså inget bara att rycka på axlarna åt.

Men… det finns flera sidor på nätet med ”free images”, de bilder som finns där kan du använda hur mycket du vill. Ange gärna länk till sidan du hämtat den på, en artighetshandling, men inte ens det är nödvändigt. Så vill jag tillägga att jag inte är duktig på olika tolkningar av upphovsrättslagen, det finns givetvis gränsfall. Jag använder endast mina egna bilder eller från ”gratisbilder” för att vara på den säkra sidan.

Jag tycker det är viktigt med upphovsrätten, den ska respekteras.

Igår var dagen då jag såg första vitsippan för i år, i verkligheten vill säga. Har sett att andra bloggare, på andra ställen i landet, har sett den tidigare. Plockade inga, de första sipporna får alltid stå – i alla fall plockar inte jag dem!

För övrigt så gav gårdagen mig baksmälla tills idag. Som så många gånger tog jag mig en kvällspromenad innan jag skulle gå till sängs. Den blev inte lång, dessutom kom jag hem i bil! Det blåste ganska kraftigt, huvan på jackan uppe, kanske hade jag skygglappar för ögonen, men det var även ganska mörkt under en del av min promenad. En gren hade blåst ned och den satte krokben för mig fullständigt. Jag fick den mellan mina ben i ett steg, alltså låste steget sig och  jag damp som  en fura. Slog i pannan och näsan i asfalten, ont gjorde det, kände mig snurrig, näsblod, det blev en stor blodpöl på asfalten. En man som nyss parkerat bilen frågade om jag behövde hjälp och jag svarade jakande…. just då kändes det tungt att andas under ett kort ögonblick, när jag lutade huvudet nedåt gick det snabbt över.

För att göra en kort historia av det hela så propsade mannen på att skjutsa hem mig när jag nu inte ville till sjukhuset. Jag började få kontroll på läget, tyckte jag, även om jag hade ont här och var. När jag kom hem tyckte jag det var tur att jag tackade ja till bilskjuts, jag var blodig i stora delar av ansiktet, från näsborrarna var det små bäckar med blod, jackan var nedblodad. Det hade kunnat väckt frågor hos eventuellt mötande gångtrafikanter.

Idag så är det småsår litet här och var i ansiktet, mest på näsan, där finns större sår. Knä, handleder smärtar och under bröstet höger sida gör det ont vid rörelse. Förmodligen ett revben som fått sig ett knick! Men mest ont gör det faktiskt i näsan,  den verkar ha fått ta den största smällen!

Gamla människor brukar ramla litet här och  där. Snart får jag inräkna mig i deras skara… Vill inte… vill inte… det blir i vart fall inga sena kvällspromenader de närmaste dagarna. Känner att jag ska ta det lugnt ett par dagar. Jag tänker mest på slaget mot pannan, hjärnkontoret är jag rädd om.

Den här mannen vore utan tvekan värd en  blombukett. Jag frågade efter hans förnamn, minns bara hur det började, han är av utländsk härkomst. Han pekade ut vilket hus han bor i, han hade parkerat utanför huset… Funderar på att gå till trappuppgången och kolla in dörrskyltarna och se om jag kan lista ut i vilken lägenhet han bor! Jag vet ju i alla fall första bokstaven i förnamnet, kanske de tre första… men första är jag helt säker på.

PS! Jackan tvättades under natten och där finns inga spår av nattens äventyr längre! Tänk om det vore lika enkelt att få mig att se ren och hel ut igen! Jag har försökt, men det hjälpte inte, inte lika mycket i alla fall… 🙂

Jag brukar trivas på de flesta platser, men hemma är hemma. Så är det för alla och så ska det vara. Trivs man inte hemma så är det något som är fel, antingen inom en själv eller i den närmaste omgivningen.

I går ställde jag färden söderut från Stockholm i strålande solskensväder. Trots att vi haft väldigt växlande väder, snö, blåst, mulet till härligt soliga vårdagar, de senaste dagarna mest snö och mulet faktiskt. Men, som sagt, igår sken solen och gjorde min färd till Jönköping litet extra läcker.

Kaffesugen blev jag och tog mig tid att söka efter ett fikaställe som inte bara är en plats där man kan köpa en kopp kaffe. Igår sökte  jag något mysigare, ibland lyckas jag och ibland inte när jag är ute i samma ärende. Det är inte så lätt att finna pärlorna om man inte har en susning var man ska söka. Tips från bekanta är bra, andra gånger har man turen på sin sida.

Igår hamnade jag hos Kapten Bille´s Café och Mat. Där finns även vandrarhem som golfbana och det ligger väldigt vackert vid Göta Kanal. Det finns gott om utomhusplatser för fikat, men litet väl kallt för det igår. Gammalt hus med trägolv, borde tagit mig litet bättre tid för att kolla huset kanske men som vanligt var det naturen som fångade mitt största intresse. Inom mig finns en liten plan att jag ska ta mig tid att göra ett återbesök där när jag kör hem nästa gång, då är det grönt och vackert i naturen.

Den allra vackraste sträckan och upplevelsen igår var när jag kom söder om Gränna. Att färdas söderut utmed Vättern i soligt väder är väldigt läckert. Jag blir aldrig trött på de upplevelserna.

Borta bra, men hemma bäst. Sanningen är att man måste resa bort för att se och uppskatta det ibland 🙂

Bild från Pixabay.com

Jag ifrågasätter nämndemän i rättegångar.

I alla andra sammanhang så betonas kompetensens betydelse. I så viktiga saker som när människor står inför domstolen så har vi några helt outbildade inom juridik som är med och påverkar dombeslutet! Helt outbildade, nåja, de har fått litet ”utbidning” inför uppdraget. Jag skrev om min syn på detta för flera år sedan i en blogg. Då fick jag både medhåll som mothugg. En del ansåg att det gynnar rättssäkerheten! Jag minns inte ordalydelsen men jag uppfattade det så i alla fall. Jag förstår inte det tänkesättet, trots att jag funderat på det mer än en gång.

Är det i så fall endast inom rättssamhället som detta gäller?

Att jag åter tar upp frågan i min blogg är att jag vill ha fler infallsvinklar, för eller emot nämndemän, efter att ha läst ett avskräckande exempel. För mig avskräckande i vart fall.

Etikettmoln