Får jag lov att presentera Simba för bloggvärlden. Det är knatten på bilden ovan och han har hyrt semesterboende hos mig i år. Så kul det ska bli… Glömde fråga vilken/vilka veckor jag får sällskap!
Jag tror inte jag behöver vara rädd för att han ska föra pandemin in i min lägenhet.
Norge tillåter inte sina medborgare att åka över till Sverige för att besöka en släkting eller handla utan att de måste sitta i karantän ett visst antal dagar när de återvänder till hemlandet. Detsamma gäller nästan alla inresande från Sverige förstås.
Men svenskar som ska arbeta i Norge, t.ex via bemanning inom vården, dom verkar inte bära på så stor smittorisk. De kan i vart fall komma från Sverige och gå direkt in i vårdarbetet med gamla vårdbehövande eller akut sjuka personer. Där borde det vara minst lika starka regler som för gemene man, tycker jag. Där de mest kroppsligt nedsatta finns borde de vara extra noga om de funnes någon logik. Så har jag tänkt ända sedan jag började höra talas om det här systemet.
Läste att en norsk kvinna har flyttat över gränsen till Sverige för att kunna besöka sin mamma utan att sitta i karantän. Hon kunde alltså inte besöka mamman någon dag och återvända till Norge utan ett visst antal karantänsdagar. Nu bor dottern i Sverige och har sitt arbete kvar i Norge och kan därmed korsa gränsen varje dag hon ska till sitt arbete! Det anses inte som något problem!
Sådant kan min hjärna fundera över – var finns logiken? Det är mycket min mänskliga hjärna inte riktigt ser någon logik i. Kanske är det så att det inte är svenskarna som egentligen är så farliga, mer ett sätt att hålla sin egen befolkning på hemmaplan 🙂
JP Delaney vet jag inte så mycket om. Det som går att få fram är att det är en pseudenym på en författare som har skrivit flera andra romaner under andra namn. De ska vara bästsäljande romaner också, hur man nu vet det när det ska vara så ”anonymt” vem som döljer sig bakom namnet. Just den här romanen har getts ut på 35 olika språk, det säjer en del om kvaliteten på innehållet.
EMMA
För att kunna gå vidare efter ett otäckt inbrott vill Emma flytta. Då hör hon talas om Folgate Street ett. Det högteknologiska huset är ett av stadens mest spektakulära, och det har ett imponerande säkerhetssystem. Men det finns en hake. Man måste följa reglerna. Den unge stjärnarkitekten Edward Monkford kräver full kontroll över husets invånare. Inga böcker, inga mysiga kuddar, inga personliga foton. Ingen olydnad.
JANE
Efter att Jane gått igenom en personlig tragedi behöver hon en paus. När hennes mäklare berättar att Edward Monkford söker en ny hyresgäst känner Jane sig genast dragen till både huset och den excentriske arkitekten. I den avskalade villan ska hon finna ro. Men drömhuset visar sig bli en mardröm. Vem var den unga kvinnan som hyrde huset innan Jane? Finns det inte väl många kusliga likheter mellan Jane och hon som kom före?
Vad tyckte jag om boken? Litet dubbelt. Jag kan inte säga att jag tyckte den var jättebra, trots det så kunde jag inte vara ifrån boken under så långa stunder. Jag ville veta vad som skulle hända härnäst. Med andra ord gillade jag den, trots att jag kanske inte tyckte innehållet var jättespännande! 😉
Varannat kapitel fick vi följa Emmas liv, varannat Janes liv fastän de levde under olika tidsperioder. Innan jag läste boken, försökte jag bli klok på baksidestexten men tyckte den var ganska förvirrande. Nu när jag läst boken och läser samma baksidestext, tycker jag den säger väldigt mycket.
Klockan var ganska mycket över midnatt när jag äntligen läst klart boken och kunde släcka lampan. Nu har jag tre böcker att välja mellan, har inte bestämt vad som står på tur.
Fascinernde bok, trots allt!
Betyg: 7 / 10
Sidor: 392
Bok: 30 / 2020
Jag vill dela med mig några få bilder från naturreservatet som finns ”andra sidan vägen” från Braås hembygdspark. Håll till godo.
Jag pillar även med en bild på Sjösåsas gamla kyrka med klockstapeln som ligger mellan hembygdsparken och naturreservatet. Någonstans i kyrkobyggnaden har man funnit tecken på att än tidigare har det funnits en stavkyrka på platsen.
Som ni ser är det klockstapeln som jag var mest fascinerad av 🙂
Det finns så många vackra platser i vårt land, kul att beta av något av dem då och då.
Igår var det utflyktsdags igen. Färden gick till Braås hembygdspark och Sjöåsa naturreservat som ligger strax intill hembygdsparken. Vackert, men kunde varit bättre. Trots att det var söndag eftermiddag var inga av husen öppna, inget café öppet, tyvärr. Endast en privat fest och de bjöd inte på något kaffe till en törstig 🙂
När man ser huset så här en solig, varm dag under sommaren känns det mysigt och vackert, men om jag försöker tänka mig in i en blåsig, kall dag med snöstorm så känns det inte lika mysigt 🙂
I veckan som nu snart är slut har jag varit i Västerås några dagar. Jag har ett par vänner där, vi brukar försöka ses varje år, ibland ett par gånger/år. Nu när det inte avråds från resor på samma sätt som tidigare, var det dags att träffa dem. Jag hade tankar på vandrarhemsboende, men Kerstin erbjöd mig att bo i hennes och makens husbil som står uppställd på deras infart. Jag var aldrig inne i deras hus den här gången, vi umgicks helt och hållet utomhus, allt av nödvändigheter hade jag ju i husbilen. Det gäller att tänka om i dessa tider.
En heldag ägnade vi tillsammans med en annan vän, Eva. Vi hade på förhand bestämt oss för att besöka Anundshög och promenera på Badelundaåsen. Oerhört vackert, frågan är om vi verkligen njöt av allt det vackra i hettan!? Jo, vi njöt, men hade det varit något svalare så hade vi nog utforskat litet mer. Det blev en riktigt het och trevlig dag. Vi höll oss så mycket som möjligt i skuggan, där hade vi ”bara” 32 grader C! Det räckte gott och väl, tyckte vi. 🙂
Vid Anundshög har jag varit tidigare, men väl värt ytterligare besök. Egentligen skulle jag vilja strosa där när det är varmt men inte hett, läsa på alla skyltar i lugn och ro. Men det intresset fanns varken hos mig eller de andra den här gången. Men uppe på Anundshögens toppen var vi alla tre.
Anundshög, Sveriges största gravhög, anses vara från 900-talet och enligt mina vänner är högen inte utgrävd så ingen vet vad som kan dölja sig där inuti. När vi var uppe på toppen funderade vi litet över varför en sten ligger i mitten av de här stenformationerna? Är det någon som är historiekunnig och kan besvara vår undran?
En väldigt fin utflykt som avslutades med sallad och sedan kaffe och glass vid naturreservatets café. Tack för en trevlig dag tillsammans som avslutades hemma i Kerstins trädgård. En gemenskap som gav energi till oss alla tre, tror jag.
Läste i en artikel att Richard Gere har blivit pappa vid 70 års ålder och nu hade oro, ångest för att inte leva tills barnet blivit vuxet. Så dags att börja fundera på det när barnet var fött! 😉
Nog måste det vara fel i naturen att män ska kunna avla barn under hela sina livstid? Eller är det så att ”skapelsen” vet att det är kvinnorna som fixar det galant – i de allra flesta fall? Underförstått att män inte skulle göra det. Ja, jag vet inte, men nog tror jag att många män skulle klara det galant, men inte alla. Kanske fler kvinnor, för åtminstone i vår kultur är det kvinnorna som är mest omhändertagande. Oavsett varför vore det bra om männen tänker efter före!
Har du läsare en annan åsikt i den frågan så utveckla gärna! Spännande med nya tankar för mig.
Författaren Arash Sanari är född i Iran men växte upp i Sverige till största delen. Han kom tillsammans med sina föräldrar till vårt land när kriget härjade i hemlandet. Idag är han vuxen och arbetar som läkare i Stockholm.
Familjen kommer till Tjörn i slutet av 80-talet efter att ha flytt krigets Iran. Pappa Jamshid är ingenjör och ser Sverige som de stora möjligheternas land. Han drar igång det projekt som resten av familjen kommer att kalla för Projekt Svensk. Med hjälp av allt från skidsemestrar till noga utmätt mängd lördagsgodis ska han få familjen att smälta in i det bitvis mycket svårbegripliga samhället.
Det går fantastiskt bra och fantastiskt dåligt.
I Sverigevänner: Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn berättar specialistläkaren Arash Sanari om sin uppväxt och hur han, enligt sin far, åtminstone lyckades bli 90 procent svensk.
Boken är skriven på ett varmt och humoristiskt sätt. Läsaren får en inblick i små obetydliga självklarheter för född svensk, alltid svensk som kan upplevas konstiga av någon som kommer från annan kultur.
Lättläst, rolig och tänkvärd bok! Det sistnämnda inte minst viktigt, det är de delarna jag kommer att ta med mig.
Betyg: 10 / 10
Sidor: 240
Bok 28 / 2020
I Jönköping får IVA-personalen, kanske fler avdelningar – jag minns inte riktigt – endast tre semesterveckor i sommar! Sedan ska de få den fjärde veckan senare i höst är det sagt. Självklart är de besvikna, i år är kanske det året de allra bäst skulle behöva en riktigt lång sammanhängande semester för att vila upp kropp och själ.
Så är det säkert på fler håll i landet, men det är i Jönköping jag bor och läser om hur de slitit, hur besvikna de är över förkortad semesterperiod. Ja, det är avtalsbrott, men i en pandemi är säkerheten viktigare än avtalen. Så krass är verkligheten. En syrra med lång erfarenhet har t.o.m sagt upp sig för att få vila ut ordentligt. Det oroar ledningen förstås… Jag kan känna både med syrrorna som med ledningen, har erfarenhet från båda positionerna…
Läser om att i Motala verkar det blivit ökning av coronasjuka (eller om det var coronasmittade) förmodligen efter en studentfest. Så onödigt, så respektlöst, även om jag förstår att de unga vill kramas m.m.
Det gäller att hålla ut pandemin igenom, hålla avstånd, inte kramas, pussa vänner eller handhälsa osv när vi träffar varandra. Intimiteten får hållas inom familjen… Visst är det svårt, men om vi inte är rädda om våra egna liv, kan vi åtminstone göra allt för att få slut på pandemin för alla oss andra – och framförallt för sjukvårdspersonalens! Det går att umgås och ha trevligt tillsammans utan att vara i närkontakt med varandra, allra helst vid den här tiden på året!
Trots att det är några år sedan jag arbetade, har aldrig arbetat inom IVA eller likvärdig avdelning, så har jag ett stort och varmt hjärtta för sjukvårdspersonalens slit i dessa tider. Ja, i alla tider, egentligen, men än mer just nu.
Ingen av oss vet hur hösten blir, vi behöver förmodligen fräsch och pigg personal på sjukhusen och inom kommunal vård då också.
En annorlunda midsommarbild, men ibland gillar jag att sticka ut från mängden! 😉 Igår var jag ute på en lång skogspromenad, genomsvett blev jag, jag blev varm av själva promenerandet men också av den härliga sommartemperaturen.
Så har jag kollat några bloggar en stund och läste att Maria börjar sin semester nu. När jag arbetade inom vården, alltså hade tjänst, började första gänget just inför midsommarhelgen. Jag minns känslan av sista arbetsdagen innan semester och även kvällen när man satt hemma och hade all ledighet framför mig. Den känslan var ljuvlig, men inget gick upp mot den semesterkänsla vi hade när jag arbetade på kontor i Ljungby på en industri, där industrin slog igen för semester. Alla anställda gick på semester samtidigt – snacka om semesterkänsla och eufori i luften den sista arbetsdagen innan ledigheten!
Så läste jag ett inlägg inne i Kul Tur i Natur om en annorlunda ”sevärdhet”. Där skrev hen att det är 50 år sedan det lades ned, samtidigt hade det berättats att industriprojektet lades ned 1966. Min spontana tanke var ”1966 – 50 år sedan, där tar du väl ändå i” innan mitt förnuftiga jag kom underfund med att; jo, så är det nog. Gumman här har faktiskt här några år på nacken 😉
Hur som helst, min tanke med att gå in här på bloggen är att önska er alla en GLAD och SOLIG MIDSOMMARHELG! Var rädda om er!
