Max Tegmark

Såg ni TV-programmet Agenda för någon vecka sedan där AI-forskaren Max Tegmark fick ordet?

Han pekar på risken med att vi människor kan utrota oss själva i vår iver att lära mer och mer om AI-tekniken!

Blir det ett sätt för att vår planet ska överleva? Är det människorna som måste bort och att det är vi själva som framkallar det?

Ingenting är otänkbart för mig. Arter uppstår och försvinner, ofta är det människan som ligger bakom att vissa arter försvinner. Det kan sluta med en förskräckelse för vår egen art, att vi inte behövs helt enkelt.

Hisnande söndagstankar!

Sommaren

Var är sommarvärmen?

Torrt i markerna, risk för bränder om vi inte är varsamma. Men var är sommarvärmen?

Enligt radionyheterna ska vi få badväder på nationaldagen! Så långt är det bra. Men vi behöver dessutom regn någon dag, gärna dessförinnan.

Jag har inte varit utomhus än idag. Ser dock att en del går klädda i shorts och kortärmat medan andra är fullt påklädda. Jag gör en kompromiss, svala långbyxor och sval långärmad tröja. Det återstår att se om det blir en bra klädsel!?

Oops, nu ser jag en kvinna som t.o.m har en knäppt sommarkappa promenera fram… Tycker ni att jag borde gå ut på min balkong och känna efter hur mycket just jag behöver ta på mig!? 😉

Vad kan inte en 73-åring hitta på!?

I min tidiga ungdom, ungefär 25 år gammal, köpte jag en bok med diverse yogarörelser. Jag prövade på, gjorde en del enklare yogaställningar varje morgon innan frukost. Men som allt annat så kommer ”annat” emellan eller om jag tröttnade, jag minns inte. I vart fall la jag det på hyllan och där har det legat sedan dess.

Sista tiden i min förra lägenhet tog jag upp det litet försiktigt, men själva flytten krävde sitt och sedan har det inte blivit något. Här i Jönköping har vi flera yoga-instruktörer som driver egna verksamheter. Flera gånger har jag haft tanken på att delta i någon nybörjarkurs, men fegat ur. Skyllt på än det ena, än det andra för att inte gå dit.

Med stigande ålder blir vi förstås stelare i leder, mjukheten, eller vigheten måste underhållas. I annat fall vet vi vad som händer…. Litet gympa ibland har jag gjort här hemma, men jag har inte lyckats få någon regelbundenhet i det. Så såg jag en annons om en ”pröva-på-yoga”, endast fyra tillfällen. Nu eller aldrig, tänkte jag… Det blev nu.

I onsdags var första träffen. Vi var 10 tappra nybörjare, ja, några hade visst gått en liknande kurs tidigare men betraktade sig trots det som nybörjare.

Ryggläge intogs direkt, avslappning, diverse övningar sedan i sittande ställning, därefter i liggande ställning. Det kändes väldigt bra nästan hela vägen. I slutet började jag tänka för mig själv ”hur mycket är klockan – är det inte dags att avsluta snart!?” 😉

Jodå, slutet kom och det var dags att resa sig. Jag har ganska lätt att resa mig upp i vanliga fall även från golvläge när jag är utvilad… men efter att varit på golvet i cirka 1,5 timme och tänjt hit och dit så undrade jag i mitt stilla sinne ”HUR ska jag komma upp”. Det hade varit pinsamt om jag hade behövt hjälp. Jag kom upp med litet ansträngning och kände mig himla duktig. Jag var helt klart äldst i gänget…

Det här ska jag träna mer och mer på. Igår var jag i golvläge flera gånger här hemma. Det gick bra, tills på kvällen innan läggdags. Då tog jag en runda till på yogamattan och kände sedan hur tusan ska jag ta mig upp, samtidigt så kände jag att jag klarar det med litet (mycket) ansträngning. Så gjorde jag också…

Tre gånger till med yogaträffarna innan midsommar. Får se hur jag gör till hösten, men inser att jag bör fortsätta. Kroppen behöver de här utmaningarna för att inte stelna till i förtid. Nyttigt, kul, varför är det inte fler pigga pensionärer som går på sådan här mjukgympa, för det är mjuka rörelser det handlar om…

Hur är de funtade

Det här med de kungliga har jag inte funderat så mycket över, de har bara funnits där…

Idag när jag ser bilder från Englands kungagala igår så är min reflektion ”Hur är dessa människor funtade som vill ställa upp på att få det mesta av sitt liv publikt? Både de lyckliga stunderna som när de mer genanta avslöjandena görs?

Varför ställer de upp på sådant?

Jag förstår att de är uppfostrade i det och att de tycker om glansen. Försöker jag sätta mig in i deras situation så får jag rysningar på ryggen. Jag vill ha ett privatliv, väldigt mycket privatliv. Jag delar med mig av sådant jag vill, till de jag vill… Ingenting annat. Men så blir det inte så många sensationella rubiker om mig, varken i glädje eller sorg.

Promenadväder

För mig är det alltid promenadväder, men visst är det skillnad på hur mycket jag njuter av mina promenader. Idag var det riktigt behagligt. Jag körde ut till det område som jag räknar som mitt favoritområde. Vackert, flera olika långa motionsspår, inga jobbiga backar. Solen sken, naturen vaknar till liv mer och mer. Så härligt!

Körde hem fixade kaffe och plockade fram en bit blåbärspaj och till det en klick vaniljglass! Så firar jag lördagskvällen idag, förr så var det en drink eller ett glas vin innan det var dags att ge sig ut i nöjeslivet. Däremellan med familjeliv så var det varken det ena eller det andra, då flöt helgerna förbi utan någon speciell tradition. De flesta av de åren arbetade jag varannan eller var tredje helg, då behövde det inte planeras för andra aktiviteter.

Jag ska kolla, jag tror jag har en skvätt vin hemma, kanske dags att göra slut på det. Ska ringa till en ”gammal” vän också. Jag har sett att hon ringde mig när jag var i skogen, telefonen var på ljudlöst läge då. Det är den allt som oftast hos mig…

Hur tillbringar du lördagskvällen?

Min pensionärsdag idag

Att vara pensionär är behagligt Den här dagen har sett ut så här:

Steg upp vid 08-tiden, läste tidningen samtidigt som frukosten intogs. Därefter blev det bloggkoll, läste litet artiklar och funderade över livet, det sistnämnda gör jag dagligen. Sådant man aldrig hann fundera över förr, eller i vart fall inte så mycket, det kan man göra nu precis när man vill. Kanske har mitt skrivande om mitt liv gjort att jag tänker tillbaka på mitt liv, mer än de flesta andra. Men det skulle förvåna mig om inte det är något som de flesta, kanske alla, pensionärer gör. Inte ältar, men tänker på enskilda händelser, varför reagerade eller inte reagerade de vuxna mer än de gjorde när jag var barn osv… Första jobbet, mina yrkesår, relationer osv…

Sedan funderar jag dagligen på hur min fiktiva bok ska fortsätta. Jag skriver om en ung kvinna, har inte bestämt mig för hur hennes liv ska utvecklas. M.a.o vet jag lika litet som huvudkaraktären själv gör just nu. 😉

Därfter blev det en ”snabbmåltid” innan jag promenerade iväg till en busshållplats som ligger en bit bort. En busslinje som gör att jag slipper byta buss för att komma till sjukhuset där jag var inbjuden till mammografi. Var inne på sjukhusets Apotek och köpte en ”svalkande hudsalva” som är kanon mot en arbetsskada jag har på ena benet. Med åren så blir märkena fulare och fulare och kliar emellanåt. Sedan till mammografin, som gick ganska snabbt. Det här var sista gången jag kallas trodde sjuksköterskan. Jkpg;s landsting har allmän mammografi för kvinnor fram tills vi är 75 år. Jag minns inte om det är var 5:e eller var 10:e år vi brukar kallas. Jag fick inbjudan under pandemin, men tackade då nej. Då tyckte jag att jag kunde avstå med tanke på att jag har inga tecken på något främmande i brösten. Idag var jag imponerad, punktligt, snabbt klämt ihop brösten, fyra plåtar, sedan fick röntgensköterskan ta om en bild för den blev inte till hennes belåtenhet. Sedan klart.

Ut i friska luften igen. Solen sken så det blev en långpromenad ned till centrum, handlade ett par matvaror innan jag tog bussen hem. Jag bor på andra sidan stan än där sjukhuset finns. Jag gick litet fel, det blev en omväg. Men det gjorde att jag nu är uppe i dagens ”mål” av dagliga steg – med råge. Ätit kvällsmat, nu sitter jag med ett glas vin och tänker sjunka ned i en bok eller kanske något Netflix bjuder mig på. Det återstår att se.

Dagarnas innehåll skiljer sig något åt, men inte så mycket. Kanske någon tid att passa varje dag, vill helst inte ha mer än en tid/dag att anpassa mig efter. Jag tänker ibland på hur det var när jag var anställd. Hur många tider hade jag då inte att passa. Å andra sidan var jag yngre och trivdes med att ha mycket runt mig. Nu skulle jag inte orka – för efter 70 tycker jag det går utför med orken. Ja orken minskar, medan kroppens förslitningar gör sig mer och mer påminda även om jag inte har några större problem.

Höst eller vårmänniska

Nu när jag svarade på era kommentarer kom jag på att jag som ung trodde att alla gillade våren och sommaren bäst. Det var så självklart för mig ända tills barnens dagis bjöd in till en familjedag.

Jag kommer inte ihåg något annat från den dagen mer än följande: En av aktiviteterna var att vi alla, barn som vuxna skulle ställa oss i fyra olika ”fyrkanter”. De som gillade våren bäst i ring ett, de som hade sommaren som favorit i ring två osv. Jag blev väldigt förvånad över att barnens pappa gick till höstrutan! Tänk honom hade jag bott tillsammans med under flera år och hade två barn tillsammans med. Kände jag inte honom bättre? Nej, så var det…. men så blev det separation många år senare, men inte beroende på årstiderna… 😉

I vilka rutor mina söner ställde sig i minns jag inte. Jag var förmodligen tillräckligt chockad över sambons tilltag.

Maj

Jag har inte så mycket att skriva här idag.

Bara för att skriva något så kan jag ställa frågan Vilken månad på året gillar du bäst? Varför?

Maj månad är min ”bästa månad” även om det med åren minskat i betydelse vilken månad livet befinner sig i. Ljuset har kommit tillbaka på allvar, spirande grönska som gör naturen vackrare för varje dag och det blir också behagligare att vara utomhus. Det känns som om hela livet, nåja hela sommaren i alla fall, ligger framför mig.

På tal om att skriva, så har jag anmält mig till ett ”projekt” att skriva varje dag under perioden 15-28 maj. Hur mycket jag ska skriva avgör jag förstås själv. Men min tanke är att jag ska gå in i en mer regelbunden skrivarperiod än det varit senaste tiden. Det är bra att ha litet disciplin på sig själv även om jag är ”friherrinna” och planerar dagen som jag vill.

Snart ska jag ge mig ut i maj-luften och njuta!

Lång fredag

När jag var barn så kändes långfredagen som lång på riktigt. Då skulle vi barn vara hemma, inte mycket aktiviteter över huvud taget, mer än de nödvändiga sysslorna som de vuxna hade. Se till att mat kom på bordet, att korna mjölkades och även att övriga djur sköttes om. Under min barndom luckrades detta upp alltmer, men jag minns när det annonserades ut danskväll under långfredagen någon gång i mitten, slutet av 60-talet. Det var litet med skräckblandad förtjusning jag tog del av den nyheten. Långfredagen ansåg jag vara en långtråkig dag, men jag fann mig i traditionen utan att reflektera över den speciellt mycket vad jag minns. Traditionen levde vi efter mer eller mindre trots att mitt hem egentligen inte var religiöst.

Snart är långfredagen slut för den här gången. Den har inte känts varken lång eller tråkig, ganska behaglig t.o.m. En dag då jag förutom en långpromenad har jag tillbringat inomhus och pysslat litet, läst och inte så mycket mer. Idag har jag absolut inte så stora tankar om vad jag ska hitta på, jag är nöjd med att ”bara vara”, frukost, slappa, läsa, middag osv…

Så är långfredagen 2023 för mig…. hur har din långfredag varit?

PS! Det här inlägget skrev jag igår kväll… Tydligen var jag trött, jag var helt säker på att jag hade publicerat det, blev förvånad när jag först inte fann det…. Men det låg sparat förstås….

Nåja, idag är det påskafton och har en del att pyssla med, veckan har varit full av aktiviteter. Trevliga sådana…

Tidens gång

Som pensionär hinner jag reflektera över mycket. Jag tänker mycket tillbaka på mitt liv, min barndom, mina föräldrar, min ungdom, mina yrkesår, såväl glädje som sorgliga perioder i mitt liv. Ja, det finns mycket att minnas och reflektera över. Politiska skiftningar under min livstid, moral, etik osv…

När mina barn var små var det självklart att de badade nakna vid allmänna badstränder. Idag har barn på sig badkläder från de är riktigt små i offentliga miljöer. Jo, jag vet varför… men funderat en hel del över det ändå. Är det samhällets ”stora massa” som ska anpassa sig efter en grupp ”mindre seriösa” personer? Vad som känns mest rätt eller fel i den frågan för mig personligen har jag inte kommit till klarhet i… 😉 Självklart ska vi skydda barnen från ”dårar”, men borde inte vi (samhället) rikta in oss på dårarna istället för barnen?

Det som fick mig att skriva om detta idag var att jag läste ett kort utdrag från någonting i sydsvenskan.se i min telefon. Melinda Jakobs hade åsikter om att en influencer som hade intervjuats i TV:s nyhetsmorgon om sitt massiva illamående under graviditeten. Jag har inte sett programmet, bara läst om det idag. Influencern, som jag glömt namnet på, hade sin bebis med sig i TV-studion. Bebisen blev hungrig och ammades under sändningen.. Reaktioner uppstod, det ansågs opassande osv… Mamman försvarade sitt görande, amning är normalt och efterlyser att synen på ammande mammor ska normaliseras. Melinda, reagerade på att hon kritiserades.precis som jag, tycker att det är helt normalt att ge bebisen mat när den är hungrig.

När jag hade mina barn som bebisar, det var under 80-talets första hälft, då ammade jag precis där jag befann mig för tillfället. På en parkbänk, i köpcentrum, med andra ord där jag befann mig. Jag gömde mig inte, dolde inte vad jag och bebisen höll på med. Om det fanns en någorlunda lugn plats i närheten gick jag dit, men aldrig att jag skämdes över amningen.

Var det jag som var så oanständig? Jag minns inte hur andra gjorde, men jag har aldrig uppträtt sexuellt utmanande så jag är säker på att det var allmänt ”godkänt” att bebisar ammades när de blev hungriga. Eller fick flaskmjölk…

Fanns det inga ”fula gubbar” på den tiden? Det fanns det helt säkert, men de styrde inte kvinnorna just på det här området. På många andra områden har utvecklingen gått åt rätt håll. Kvinnor idag är mycket, mycket mer jämställda i yrkeslivet och mycket mer accepteras som självklart idag. Med andra ord förfasar jag mig inte utvecklingen för kvinnor i stort… Men synen på ammande kvinnor. En annan syn som var vanlig då under 80- och 90-talen var att kvinnor solade topless, framförallt på badstränder. Det var litet utmanande, men ändå accepterat, vad jag minns. Idag är det en mycket ovanlig syn.

Det allra mesta vad gäller synen på kvinnor har absolut utvecklats på ett positivt sätt. Men inte allt… Är det verkligen vi kvinnor och även barnen som ska anpassa oss efter en liten grupp män? Borde inte krutet läggas på att ”peka finger” åt ”kåtgubbarna” istället? Eller få dem att söka hjälp för sina problem?

Nu ser jag fram emot era tankar i ämnet, ni som läser det här! 😉