Barnafödande

Nu blir det ett högst kvinnligt ämne, herrarna får välja att läsa eller att fly fältet redan från start! 😉

Midsommarros skrev om sin snabba förlossning och hur lätt det är att personalen inte tar den blivande mamman riktigt på allvar då. ”Du har ju nyss kommit in” och de allra flesta kommer i god tid, tänker personalen, kanske!? När jag läste inlägget tänkte jag att jag ska skriva om min upplevelse av när jag blev mamma första gången, men det får bli en dag när ”lusten faller på”. Det gör den idag.

Det är snart 40 år sedan det hände så jag minns inte riktigt vad de första tecknen var. Jag ringde i vart fall till förlossningen, åtta mil bort, när jag fick en blödning. Nej, inga problem, rinner det inte nedför benen så var det bara att ta det lugnt. OK, jag tyckte nog det var ganska skönt, detta var tidig morgon så jag åt frukost i lugn och tro, var framme i affären och handlade litet, ifall, ifall. Vaga värkar kom, ökade i styrka, men inte så mycket. Dock var det mindre än fem minuter emellan som jag hade hört att ja, då var man välkommen till sjukhuset. Ringde till Skövde förlossning igen…. Nej, som förstföderska kan det ta många dagar innan det blir något om det bara molar litet. Jag stod på mig för jag förstod nog undermedvetet att det var dags, till sist sa barnmorskan att jag var välkommen in så skulle de titta på mig, men jag behövde inte ha bråttom!

Ringde min sambo som var på jobbet och sa att han fick komma hem, sa också att ”du behöver inte ha bråttom”! Han var två mil bort. När jag kommit så långt började värkarna tillta, men ändå överkomligt, tyckte jag. La mig dock på sängen, ville inte stöka runt och skynda på förloppet. Poff, så gick vattnet – och då gick jag till toaletten. Sambon kom hem och ringde efter ambulans. Då vi bodde i utkanten av samhälle ville de han skulle gå ut till vägen så de inte missade stället. Där satt jag på toalettstolen, värkarna intensiva, krystvärkar och ja, ni gissar rätt, Sonen föddes på toaletten kl 10.25. Sambon kom in och ropade ”nu har de kommit” (ambulansen alltså). Mitt svar blev: Ja, nu är det klart! 😉 Ambulanskillarnas första ord var ”det här har vi aldrig varit med om”.

Trots stränga länsgränser vad gällde sjukvården så blev det ambulansfärd till Jönköping istället för till Skövde. 😉

När jag blev mamma för andra gången behövde jag endast säga att jag hade haft en snabbförlossning så var jag välkommen att komma! 😉 T.o.m blev ombedd att åka till Jönköping, trots att länsgränsen var lika ”hård” då som tre år tidigare. Det blev en snabb förlossning den gången också, men inte lika häftig. Kanske beroende på att jag inte var uppe och ”stökade runt” tills det inte gick längre.

Litet kuriosa är att jag själv föddes i bilen utanför BB i Älmhult, men då var det min mammas tredje förlossning.

Fettisdagen

Så var det dags igen för fastlagsdagen, det kan jag inte undgå när jag lyssnar på radions P1

Jag har promenadavstånd till ett konditori som har goda vitsord när det gäller semlor och även andra godsaker. Idag under en promenad styrde jag kosan dit. Jag tänkte som så, är det inte för mycket folk inne i konditoriet köper jag en, i annat fall promenerar jag vidare.

På avstånd såg det ut som det var mycket folk som var utanför.. OK, när jag kom närmare såg jag att vissa gick in, medan andra handlade utanför. De hade nämligen ett stånd med 2-pack av semlor utomhus. Pandemin, såväl som andra kriser leder till ”nya tag”. Idag har vi någon plusgrad, kvinnan som sålde såg litet frusen ut, jag hoppas de byts vid att stå där ute. På det här sättet fick de helt säkert mer sålt idag än utan utomhushandeln. Jag köpte dubbelt upp, jag hade endast köpt en om jag gått in, tyckte dock det var smidigare att handla utanför.

Semlan, ja, den ligger i magen nu. God var den, lika god som förväntat.

Har du ätit någon semla idag?

Alla hjärtansdagshälsning

Jag ser att Pantertanten gör comeback i bloggosfären och jag gör ett litet nedslag, en hjärtlig hälsning till er alla 😉 Ett vårtecken?

Ljuset återvänder till Jönköping med stormsteg, vilket känns väldigt skönt. Coronan härjar vidare i vårt samhälle, många mår psykiskt dåligt av den icke självvalda isoleringen. Litet trist tycker även jag att det är emellanåt, men inte så det påverkat mitt humör nämnvärt. Jag har mina böcker, biblioteket har än fler, frisk luft och promenader både i sta´n som ute i något motions- /promenadstråk går bra att ägna sig åt. Har fullt upp här inne i min lägenhet också om jag vill ha annan sysselsättning. Jag kan ju städa, baka och testa en massa nya recept bl.a.

Det jag egentligen saknar är mina barn och barnbarn. De små växer med rasande fart och är snart stora. Visst har jag träffat dem ibland, men inte umgåtts med dem som vanligt. DET saknar jag. Ibland saknar jag även att gå till gym, även om jag inte har varit någon regelbunden gäst där, mer 2-3 ggr/vecka periodvis. Sedan perioder med långa uppehåll.

Vaccinationer mot coronaviruset dröjer… det är bara att accepter. Jag hoppas innerligt att när det kommer att det då lever upp till våra förväntningar. Sjukdomen är ny, vaccinet är nytt och tagits fram i rasande fart – har det den effekt vi tror och hoppas? funderar jag. Diskussioner om att chefer och anhöriga till chefer som har fått någon enstaka dos – gått före i ”kön” – har jag lyssnat till i radion. Det jag vet har hänt här i mitt område är att någon dos getts till en personal (ej chef) på någon vårdinrättning – helt beroende på att det fanns inte fler i närheten i den grupp som var sagt skulle vaccineras. Personalen som vaccinerade tyckte det var bättre att ge ”slatten” till en personal än att kasta bort. Öppnad ampull har kort hållbarhet, sägs det. Tja, jag tycker nog det var ett riktigt ställningstagande… Varför kasta bort dyr, eftertraktad vara istället för att ge den till någon i ”närområdet” – det kan man fundera över. Om det är så det gått till tycker jag det är riktigt, alla andra sätt att ”komma förbi” kön är givetvis helt förkastligt! Men visst blev jag förskräckt och litet till, när jag först hörde talas om sådant och det lät som att personal prioriterades framför de som det är sagt SKA prioriteras! Har du några tankar i ämnet?

Med andra ord så lever jag på i stort sett som vanligt, funderar på än det ena än det andra. Igår deltog jag bl.a i en digital kurs för släktforskare som vill skriva en bok om sin släkthistoria. Mycket bra kurs som gav inspiration. Jag har sådana tankar, haft i några år, men inte kommit igång. Tankarna får vila fram tills i höst tror jag. Kommer att skriva upp litet ”stolpar” som jag vill ha med ur mitt eget liv och från de levande närmanst runt mig. De kan ju själva berätta! 😉

Så lever livet med mig. Jag läser en del bloggar sporadiskt, någon gång lämnar jag en kommentar, men inte så ofta. Idag fick jag lust att sätta några ord på pränt, kanske som en efterverkan av kursen igår – det ena leder till det andra!

Finns ni läsare kvar – ja då önskar jag er alla en riktigt behaglig och trevlig ALLA HJÄRTANS DAG!

Barbariskt

Jag bryter endast bloggstoppet tillfälligt. Det beror helt på att jag läst Dick Harrisons bok om ”Henrik VIII” och behöver lufta mina tankar ;-). I den berättas det förstås om hans kvinnor men även om hur lätt det var att utfärda diverse dödsdomar. Det var en himla tur att jag inte var kvinna i England då när det begav sig.

Ett straff som jag strax ska citera har jag funderat över, ja, inte själva straffet men hur människorna då tänkte. Hade de det vi idag kallar för empati? Jag vill tro att människan i sig är sig ganska lik över tid, att det mer handlar om vad som ansågs normalt, accepterat av samhället. Att känslor som empati har funnits i människan under århundraden.

År det som jag antar, hur kunde man då acceptera tortyr? I och för sig så behöver vi inte se bakåt, tortyr finns även idag i många länder… Den ena tanken leder till den andra.. även i vårt samhälle skjuts det, oprovocerat våld förekommer, män anser att de har rätt att aga sina kvinnor – skillnaden är att det inte är acceptera av vårt samhälle eller sker i varje hem…. Ja, jag ska inte krångla mig vidare i mina tankegångar inför öppen ridå… 😉

Nu till citat i Harrisons bok:

”Både Francis Dereham och Thomas Culpeper ställdes inför rätta den 1 december, anklagade för högförräderi. Utfallet i rättegången var inte svårt att räkna ut, och de avrättades nio dagar senare. Däremot var det stor skillnad i procedur. Culpeper kom undan med halshuggning, ett jämförelsevis milt straff, medan Dereham blev hängd, dragen och fyrdelad. Hanging, drawing and quartering, som straffet heter på engelska är känt sedan 1200-talet och blev standardstraff för manliga förrädare i England år 1351. Det var sedvanligt grymt: först drogs den dömde till avrättningsplatsen, sedan hängdes han genom långsam strypning, men utan att döden tilläts inträda, varefter han togs ned till marken. Könsdelarna skars bort, kroppen sprättades upp och inälvorna drogs ut för att brännas i den dödsdömdes åsyn. Slutligen dödades personen genom halshuggning och kroppen styckades i fyra delar, vilka skulle sättas upp till allmänt beskådande i olika landsändar. Huvudet utgjorde en femte del, som placerades på en påle, i regel mitt i London. I Derehams fall hamnade huvudet på London Bridge, där även Culpepers huvud spikades upp.”

(Ur ”Henrik VIII” av Dick Harrison, sid 126)

Det straffet är så grymt så jag tror att fler än jag har svårt för att tänka tanken ut…. Hur kunde man tillåta att något så barbariskt kunde vara vedertaget av samhället?

Tur att mänskligheten har utvecklats en del i alla fall…

Stängt på obestämd tid

Nu stänger jag bloggen på obestämd tid.

Ett STORT TACK till er alla som kommenterat flitigt trots att jag varit ganska osynlig i bloggvärlden den senaste tiden. Känner att intresset dalat ordentligt. Kanske tittar jag in hos er och lämnar en kommentar då och då… tiden får utvisa det…

1 november idag… höst, mörkret faller tidigare och tidigare på kvällarna. Vad pysslar jag då med? Jag har tagit tag i släktforskningen igen. registren hos Arkiv Digital där jag söker mina (och andras rötter) har förändrats, utvecklats egentligen, men gör att jag inte känner mig hemma och det tar tid att finna det jag söker. Men ju mer jag håller på, desto lättare blir det. Som alltid, ”träning ger färdighet”. Jag har en tanke om att skriva om mitt eget liv och det jag känner till om mina anfäder. Ju äldre jag blir, desto mer skulle jag vilja veta mer om mina föräldrars liv. Inte bara i stora drag, utan om känslor, konflikter, tankar och förhoppningar om framtiden, hur min farmor klarade sig ekonomiskt när hon blev änka 1934 med sex barn i åldrarna 4-17 år m.m, m.m. Det finns mycket att utforska om och när man vill.

En sådan bok om mina förfäder skulle jag önskat fanns. Mina söner just nu är måttligt intresserade av sina förfäder – än så länge! Därför har jag tänkt att dela med mig av det jag får fram.

En spännande resa!

Som sagt… jag önskar er alla en skön höst och var rädda om er själva och om varandra så här i coronatider! Annars också, förresten… 😉

Glöm mig

Alex Schylman, född 1976, är känd för de flesta med några år på nacken, tror jag. Han har varit programledare i TV, bloggat och skrivit krönikor i Aftonbladet m.m.

Alex är på väg till barndomstorpet i Värmland för att hämta hem sin mamma, som stängt in sig på ett rum och druckit flera dagar i sträck. I hemlighet har han redan kontaktat ett behandlingshem för alkoholister. Han när ett hopp, för någonstans djupt inom honom finns ljusa minnen. Minnen av en kärleksfull och närvarande mamma. Vad var det egentligen som gick fel mellan dem?

”Glöm mig” är en gripande skildring av en vacklande relation mellan mor och son, men också en självutlämnande berättelse om medberoende och förnekelse. Framför allt är det en bok om människans outtröttliga behov av kärlek och närhet.

I flera bloggar har jag sett att den här boken lovordats och jag instämmer förstås i den kören. Lättläst, gripande, hans barndom är inget jag varken kan förstå eller önska min värste ovän (om jag hade någon sådan). Rekommenderar ”Glöm mig” gärna.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 254

Bok: 54 / 2020

Familjen

Författaren Johanna Bäckström Lerneby, född 1974 i Luleå, är journalist och författare.

”Sedan tittade han mig i ögonen, lyfte armen, låtsades att han höll i ett vapen och siktade på mig:

– Johanna, jag frågar dig: Om du vet att någon ska döda dig, hur mycket skulle du betala för att rädda dig och familjen? Säg?

Jag blev tyst. Sedan svarade jag:

– Jag skulle betala precis så mycket som krävdes.

– Exakt. Och på grund av det tror folk att jag får pengar och sitter på en guldtron.”

I områden där samhället sviker står andra beredda att ta sig an uppgiften att skipa rättvisa och utöva makt. Som famijen Al Asim.

Under mer än ett decennium har den prisbelönta journalisten Johanna bäckström Lerneby följt familjen från Angered utanför Göteborg. Nu berättar hon om hur de kontrollerat en hel förort med 50.000 invånare. Och vadd som händer när svenska myndigheter går samman för att försöka slå ut det som kallas det ”parallella samhället”.

I detta omskakande reportage får vi följa familjen, de som drabbats av deras brott och myndigheternas jakt för att sätta dit dem – en gång för alla.

Det här är en mycket intressant skildring av gängkriminaliteten i Göteborgs förorter som vi hörde mycket om för några år sedan. Författaren har varit på plats, talat med olika medlemmar i gängen, överhuvudet i familjen, några av de utsatta. Hon skildrar även arbetet för att få bort det dödliga våldet, samarbetet mellan olika myndigheter.

Som sagt, en mycket intressant bok, som jag i stort sett sträckläst. 😉

Betyg: 10 / 10

Sidor: 297

Bok: 52 / 2020

Mamma sa att jag inte fick berätta

Cathy Glass är en pseudonym, hon skriver under namnet Cathy Glass för att skydda barnens identiteter. Hon skriver nämligen om sina erfarenheter som familjehemsföräldraskap. ”Mamma sa att jag inte fick berätta” är en sann berättelse om den tid hon var familjehemsmamma till en liten kille.

Vad är det för hemlighet Reece inte får avslöja? Cathy Glass ställs inför sitt livs störst utmaning.

Sjuårige Recee har avverkat fyra famijehem på lika många veckor innan han placeras hos Cathy. Hon försöker finna svaret på varför Reece är så våldsam: han bits, slåss och skriker. Men han har lovat sin mamma att inte berätta någonting. Även Cathy är beredd att ge upp kampen om att nå fram till honom, när hon plötsligt finner nyckeln till pojkens mörka hemlighet.

Flera gånger under läsningen tänkte jag ”Tänk att det finns människor med så stort tålamod och engagemang som denna familjehemsmamma har”. Det är nämligen en sann berättelse. Jag är ganska säker på att Recees liv hade sett helt annorlunda ut om han inte fått möjligheten att bo hos Cathys och hennes familj under en period av sitt liv.

En bok som fascinerade mig mycket.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 348

Bok: 47 / 2020

Terapeuten

Terapeuten är författaren Helene Floods första bok för vuxna, utgiven 2019 och redan såld till 26 länder!

Helene Flood, född 1982, är bosatt i Oslo och är utbildad psykolog.

Den unga psykologen Sara driver en privatpraktik för ungdomar från ett kontor ovanpå garaget i den stora ärvda villa hon håller på att renovera med sin ambitiöse och överarbetade arkitektman Sigurd.

Men det går trögt med både jobb och renovering och en dag lämnar Sigurd ett svårtolkat meddelande på Saras telefonsvarare för att sedan försvinna. Det gamla halvfärdiga huset känns långtifrån tryggt. Föremål försvinner och dyker upp igen, och är det fotsteg Sara hör från vinden om natten?

Terapeuten är en laddad och oförutsägbar spänningsroman om att vara vilsen i livet, om felval och förödande självbilder. En berättelse där inget är vad det ser ut att vara.

Det här är en bladvändare, den mest spännande boken jag läst på länge. Sträckläste den en solig vacker höstdag utanför fönstret. Det säger allt tillsammans med den citerade baksidestexten här ovan. 😉

Betyg: 10 / 10

Sidor: 347

Bok: 43 / 2020

En helt vanlig familj

Mattias Edvardsson är gymnasielärare, bosatt i Skåne, där även skildringen i den här boken utspelar sig-

Hur långt skulle du gå för att skydda din familj? Och hur väl känner du egentligen dina barn?

De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i ett villaområde i Lund och på ytan tycks tillvaron perfekt. Men allt raseras när Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.

Adam och Ulrika är båda förtvivlade och beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.

I tre olika delar får vi följa fadern, modern och dottern, och bit för bit avslöjas sanningen om vad som egentligen hände.

En helt vanlig familj skildrar varje förälders mardröm. Det är en spänningsroman om tre människor som tror sig känna varandra men lever i olika världar. Och den fina linjen mellan rätt och fel, sanning och lögn.

Efter att ha läst ”Goda grannar” av samma författare tyckte jag det var spännande att se om jag skulle bli lika besviken på den här boken. Mina farhågor blev grusade med råge – detta är absolut en bok jag kan rekommendera. Den väckte många psykologiska tankar i mig, hur skulle min egen familj ha reagerat i en sådan krissituation gick mina tankar.

Boken är uppdelad i tre delar, en del för varje huvudperson – fadern, modern och dottern. Vi får följa personernas tankar, tvivel, ångest under processens gång från mordet fram till rättegångens avslut. En mycket fängslande spänningsroman som kändes ”äkta” från början till slut.

Betyg: 9 / 10

Sidor: 455

Bok: 42 / 2020

# spänningsroman