Är det sunt?

Novembergrått

Jag satt och kollade litet över dagens rubriker i nyhetsflödet i min telefon, fastnade för rubriken ”Världens fjortonde rikaste vill bli president”. Att det finns rika människor i världen det vet vi alla, men ändå… Är det sunt att de åtta rikaste har lika mycket pengar som övriga världens befolkning? Jag tror det är så det är uträknat, i vart fall är det färre än tio personer som brukar nämnas som har så mycket pengar.

Michael Bloomberg som nu vill kandidera till presidentposten har en förmögenhet på 53 miljarder dollar! Gör han som Joakim von Anka, badar i en stor balja med sedlar? Eller funderar han över vad han ska använda dem till – för att de ska växa än mer? Tänker han över huvud taget på hur världen runt om honom ser ut? Om han skulle bli president kan han se och ha vilja för att även arbeta för de med sämst ekonomiska förhållanden i USA?

Artikeln väcker frågor inom mig. Han kan väl ändå inte bli sämre och mer omdiskuterad än nuvarande presidenten i USA? Eller, är det möjligt?

Konstig bok

Den bok jag ska skriva om nu, den fastnade jag för när jag läste baksidestexten när jag vandrade runt på biblioteket. Där stod två superbra omdömen om den från olika källor plus en text om själva bokens innehåll som fascinerade mig.

Vad möter jag? Bokens innehåll är säkert fascinerande, med ett annat upplägg hade jag förmodligen läst ut den. Men… långa, långa meningar och endast några få stycken. Kapitel finns det dock 🙂 På måfå slog jag upp ett uppslag och började räkna antal sidor utan nytt stycke. Svaret blir inte ett enda stycke i hela kapitlet som är på 27,5 sidor.

Jag har verkligen ansträngt mig för att komma vidare, men nu ger jag upp.

Hur kan en sådan bok få så lysande recensioner? Den bryter mot allt jag lärt mig om skrivande och texter. För skojs skull slog jag upp ett annat uppslag och började räkna antal ord i en mening. Svar 61 st! Kommatering finns dock, som tydliggör vad som hör ihop.

Sorry, Motståndets melankoli ger jag upp. Vill ha flyt i mitt läsande. Är det här en bok som är bekant för någon av er?

Kyrkogårdsbild

En bild från dagens promenad som gick via en kyrkogård. Mörkt var det inte, men många ljus var redan tände, såg att det även bjöds på kaffe i kapellet. Det avstod jag dock ifrån, gick hem och fixade eget fika!

Kanske går jag ut en runda senare ikväll för att se kyrkogården och alla dess ljus. Allhelgonadagens kväll brukar det vara ”rena folksamlingen” där. Visst är det litet knepigt? I vart fall tycker jag så. 🙂

Bronskvinnorna

Skulpturen Bronskvinnorna stod i min väg när jag var i Växjö igår. Jag noterade, passerade, men när jag återvände till bilen för att resa hem stannade jag till litet längre. Skulpturen suger till sig min uppmärksamhet innan jag visste att den är en kändis och skapad av en kändis! En skulptur som det finns många åsikter om. 🙂

Som ni ser så är motivet en överviktig och en anorektisk kvinna. Mina tankar gick till ”självbild”, att den feta kvinna inte tyckte hon var så tjock när hon såg sig i spegeln, medan den anorektiska kvinnan såg sig som jättetjock 🙂 En självbild som inte överensstämmer med verkligheten. Men det var min tolkning.

Skulpturen är gjord av Marianne Lindberg De Geer som en protest mot utseendefixeringen i vårt land och vår tid. Ja, kanske inte så långt från mina spontana tankar, men ändå inte riktigt. Konst ”föds” i betraktarens öga, heter det ju, så min tolkning tycker jag kan betraktas som lika ”god” som skulptörens egen 🙂

Bronskvinnorna berör och upprör, läser jag mig till på nätet, den har vandaliserats några gånger, men rustats upp igen.

Så la sig mörkret

Söndag eftermiddag, övernattnigsgästen har rest hem och mörkret la sig tidigt utanför mina fönster. Vintertid, ogillas, men det gäller att lida sig igenom mörkertiden. Nåja, så farligt är det inte, men jag ogillar vinertiden starkt.

Helgen har varit desto bättre. De som gästade mitt hem, vi har alla känt varandra sedan någon gång på 1970-talet. Tänk om vi då vetat att vi skulle fortsätta att träffas som pensionärer. Hisnande tanke.

Ätit och druckit gott! Så här på söndagskvällen känns det att jag inte är van att ha folk runt mig alla dygnets vakna timmar, trött, sömnig, hade egentligen velat gå och sova middag. Upptäckte då att det var för sent för sådant nöje, kl var för mycket. Jag vill kunna sova i natt och komma in i den nya dygnsrytmen, en enda futtig timme ska nog inte vålla några större problem.

Så har jag börjat läsa en bok. De första två-tre sidorna funderade jag över vad det var för konstig bok, sedan har jag blivit fascinerad. Om den håller vad den lovar just nu kommer jag nog att berätta mer om den senare. För det är en annorlunda bok, för mig i vart fall.

Snart, om några få timmar går vi in i oktober månads sista vecka, ja, det känns som att ”gå in i dimman”! Litet överdrivet kanske, men litet ditåt i alla fall. Snart knackar vintersolståndet på, får längta dit, sedan ”går vi på rätt hål” igen.

Städa, städa

Finns det något mer otacksamt än att städa? Vissa människor tycker det är kul att städa – dem kan jag avundas. Jag gillar det inte, ju mer jag fejar, desto mer borde jag ta itu med 🙂

Inte ofta jag skriver om städning, det är sådant som sker i det tysta. Nu har jag dock gjort ett ordentligt ”lyft” i min lägenhet. Var sak är nog inte på sin plats, men det är i vart fall bra undanplockat. Det ska bli tjejträff i kväll hos mig. Maten fixade jag igår kväll, så idag kan jag ta det lugnt, ska bädda soffan till en av gästerna som stannar ett par dagar, hämtar henne så småningom vid stationen. Fixa sallad, ja en ganska behaglig dag, värdinnan ska känna sig utvilad när gästerna kommer. Inte alltid jag gör…. 🙂

Är du en som gillar att städa, fejar litet dagligen? Som du förstår så fejas det inte dagligen här, mer ”ett ordentligt tag” en gång ibland.

Önskar er en trevlig fredag!

Fiktion eller verklighet

Jag är inne i en period då jag läser om sådant som har hänt, på riktigt alltså.

Boken jag läste när jag åkte tåg till Stockholm heter #Kvinnofrid

Baksidestexten lyder: ”Marina får kontakt med Göran på nätet och de bestämmer sig för att träffas. Hon anar inte att han är en berömd och högaktad polis och att han samtidigt har andra kvinnor som han behandlar illa.

Det här är Marinas berättelse om gångerna som Göran kommer hem till henne, om hans övergrepp och hur hon reagerar. Och hur hon hanterar det flera år senare när han blir dömd och så småningom frigiven”

Trots en snaskig verklighet i övergreppen så var det inte det boken tog upp. Handlingen kretsade runt Marinas terapi av händelserna flera år senare. Ja, så uppfattade jag innehållet när jag läste den. Jag tyckte den var väldigt intressant, tills idag då jag gick ut på ”nätet” och läste om boken. Då fick jag veta att det är fiktion, gjord utifrån någon pjäs som visats i ämnet! Fiktion eller verklighet, spelar det någon roll? Ja, för mig så dalade mitt omdöme om boken vädigt mycket.

Skulle du reagerat likadant?

Senaste tiden har jag inte intresserat mig för skönlitteratur, jag vill läsa historiska eller om något som händer/hänt i vår nutid. Alltså verklighetsbakgrund, inte uppdiktade historier. För den delen har jag inte sagt att jag inte gillar skönlitteratur, jag läser mycket sådan också, men just nu känner jag mig mätt på den sortens litteratur.

***

Igår kväll hann jag läsa ut ”Bränd frihet”. Den är verkligen läsvärd. Tragisk, men jag har lärt mig litet mer om hederskulturen. En komplicerad problematik, minst sagt.

Då jag redan skrivit om Maria Rashidis levnadsöde så nämner jag den inte mer här, mer än en uppmaning till alla intresserade ”LÄS DEN!”