Fjärilsvägen

Patrik Lundberg, född 1983 i Syd-Korea, adopterad till en familj i Sverige, var nominerad till Stora Journalistpriset 1983. Idag arbetar han som journalist jämsides med sitt författarskap.

”Det här är berättelsen om Ingrid Birgitta Lundberg.

Din generations kvinnorörelse menade att det personliga var politiskt, men för dig fanns ytterligare en dimension: allt som drabbade lågutbildade kvinnor drabbade dig, det politiska var för dig personligt.”

En berättelse om ett kvinnoliv, om en kvinna som inte föddes till ”livets ljusa sida”.

När hon och hennes make inte fick några biologiska barn bestämde de sig för att adoptera, de godkändes som föräldrar och fick så småningom två barn, båda från Sydkorea. Birgittas liv skildras från sonen Patriks sida, samtidigt som han berättar om sitt liv, sin skoltid, ungdomstid jämsides med föräldrarnas. För Patrik flöt livet på, han klättrade på samhällsstegen, samtidigt som Birgittas liv blev alltmer dystert och ascoialt. Vid sidan om familjemedlemmarnas liv får vi följa den politiska utvecklingen i Sverige.

En liten, tunn bok, men ack så viktig. Vi lever i ett välfärdssamhälle för de flesta, men för de som inte hann med ”alla-ska-med-tåget” halkar efter alltmer. Författaren hänvisar till Statistiska Centralbyråns rapport från 2018 ”Skilda världar? Det demografiskt delade Sverige”. I rapporten framgår det att ”lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. I alla andra grupper ökar livslängden. Mellan lågutbildade och högutbildade kvinnor skiljer det över fem år. Om man dessutom adderar antal återstående år med respektive utan långvarig ohälsa ökar skillnaderna ytterligare”. (Citat ur boken Fjärilsvägen, sid 176).

Ingrid Birgitta Lundberg var född 1950 och blev 67 år.

Betyg: 9 / 10

Sidor: 176

Bok: 9 / 2021

Berätta aldrig det här

Frida Boisen är journalist och författare, kanske mest känd från TV-programmet Trolljägarna.

DU BRUKAR SKRIVA OM ALLT.

MEN INTE DET HÄR, FRIDA.

BERÄTTA ALDRIG DET HÄR

Mors dag 2007. Frida glömmer att ringa och att skicka blommor till sin mamma Rosita. När hon även missar moderns telefonsamtal har hon ingen aning om att katastrofen är ett faktum. Dagen efter kommer beskedet att Rosita har hittats död. Men det är när Frida upptäcker hennes sista hälsning som världen fullkomligt rämnar.

Berätta aldrig det här är en gripande självbiografisk roman om en skavande mot-dotter-relation som utmynnar i en tragedi. På ett lika litterärt som lättillgängligt språk navigerar författaren genom då- och nutid, och kombinerar bottenlöst mörker med rak humor och oförställd öppenhet i sin strävan att bryta rådande tabun.

En bok som berörde mig djupt. Jag har ingen nära som begått självmord, men något i boken trycker på en öm punkt. När det tragiska händer har Frida man och ett barn, lever i en stark och ömsint relation som hjälper henne att kunna bearbeta det som skett till viss del. Men hennes egen rädsla, skam och ångest över det som hänt tär på henne…

En stark berättelse.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 375

Bok: 8 / 2021

Pandemin och resande

Hur odödliga tror vi att vi är Ja, så tänker jag ibland när jag läser om hur ganska många gör resor enbart i syftet att ha trevligt, att det är kul att resa osv.

Jag och många med mig gillar att resa, men trots det har vi inga större problem med att hålla oss på hemmaplan. Den längsta utflykt jag gjort sedan pandemins start var i månadsskiftet april/maj i fjol. Dagen efter att en faster hade begravts. Jag avstod från själva begravningen, men körde dit dagen efter för att se hennes grav medan blommorna var fräscha. Den resan blev cirka 25 mil innan jag var hemma igen – hade inte träffat någon överhuvud taget. Butiker har jag varit inne i, väljer i regel min närbutik där det aldrig är mycket folk om jag inte går dit vid 17.00-18.00-tiden. I början handlade sonen åt mig under pandemin, men jag tyckte ganska snabbt att det inte blev detsamma – med andra ord, jag är ingen perfekt person…. det är inte det jag försöker säga.

Däremot har jag svårt att förstå de som ”måste” resa iväg på semestrar, för att åka skidor eller till främmande länder bara för att de vill…. Hur mycket det påverkar pandemins spridning och utbredning i landet är jag inte rätt person att svara på, men…. är det inte ganska onödigt i dessa tider!? Är det så himla svårt att trivas hemma när vi vet att en pandemi pågår i stort sett världen över?

Eller, hur omdömeslösa får ungdomar vara. Då syftar jag på ett bilburet ungdomsgäng som träffats och umgåtts en sen lördagkväll på vårt köpcentrums parkering. Polisen uppskattade dem till ett 100-tal. Visst, man kan skylla det på ungdomligt oförstånd, men borde de inte förstå bättre när de kommit upp i ”bilåldern”? Ingen av oss är odödlig. Varje dödsfall är tragiskt, dödsfall som uppstått efter olämpligt beteende är dessutom onödigt, kunde undvikits.

Vi har väl alla läst eller hört om vilka följdeffekter vissa får som insjuknat i covid-19? En del blir väldigt nedsatta och behöver långvarig rehabilitering, om dessa blir återställda helt och hållet det vet vi inget om i dagsläget.

Vi människor är alla olika, har olika behov av socialt umgänge osv, det har jag full respekt för. Men ändå… hur svårt är det att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer någorlunda?

Var rädda om er och gör det bästa av situationen! Tack och lov. många, många av oss gör så gott vi kan, tänker om och finner andra sätt att ha trevligt, t.o.m andra sätt att umgås på.

Lördagshälsning från Mia

Barnafödande

Nu blir det ett högst kvinnligt ämne, herrarna får välja att läsa eller att fly fältet redan från start! 😉

Midsommarros skrev om sin snabba förlossning och hur lätt det är att personalen inte tar den blivande mamman riktigt på allvar då. ”Du har ju nyss kommit in” och de allra flesta kommer i god tid, tänker personalen, kanske!? När jag läste inlägget tänkte jag att jag ska skriva om min upplevelse av när jag blev mamma första gången, men det får bli en dag när ”lusten faller på”. Det gör den idag.

Det är snart 40 år sedan det hände så jag minns inte riktigt vad de första tecknen var. Jag ringde i vart fall till förlossningen, åtta mil bort, när jag fick en blödning. Nej, inga problem, rinner det inte nedför benen så var det bara att ta det lugnt. OK, jag tyckte nog det var ganska skönt, detta var tidig morgon så jag åt frukost i lugn och tro, var framme i affären och handlade litet, ifall, ifall. Vaga värkar kom, ökade i styrka, men inte så mycket. Dock var det mindre än fem minuter emellan som jag hade hört att ja, då var man välkommen till sjukhuset. Ringde till Skövde förlossning igen…. Nej, som förstföderska kan det ta många dagar innan det blir något om det bara molar litet. Jag stod på mig för jag förstod nog undermedvetet att det var dags, till sist sa barnmorskan att jag var välkommen in så skulle de titta på mig, men jag behövde inte ha bråttom!

Ringde min sambo som var på jobbet och sa att han fick komma hem, sa också att ”du behöver inte ha bråttom”! Han var två mil bort. När jag kommit så långt började värkarna tillta, men ändå överkomligt, tyckte jag. La mig dock på sängen, ville inte stöka runt och skynda på förloppet. Poff, så gick vattnet – och då gick jag till toaletten. Sambon kom hem och ringde efter ambulans. Då vi bodde i utkanten av samhälle ville de han skulle gå ut till vägen så de inte missade stället. Där satt jag på toalettstolen, värkarna intensiva, krystvärkar och ja, ni gissar rätt, Sonen föddes på toaletten kl 10.25. Sambon kom in och ropade ”nu har de kommit” (ambulansen alltså). Mitt svar blev: Ja, nu är det klart! 😉 Ambulanskillarnas första ord var ”det här har vi aldrig varit med om”.

Trots stränga länsgränser vad gällde sjukvården så blev det ambulansfärd till Jönköping istället för till Skövde. 😉

När jag blev mamma för andra gången behövde jag endast säga att jag hade haft en snabbförlossning så var jag välkommen att komma! 😉 T.o.m blev ombedd att åka till Jönköping, trots att länsgränsen var lika ”hård” då som tre år tidigare. Det blev en snabb förlossning den gången också, men inte lika häftig. Kanske beroende på att jag inte var uppe och ”stökade runt” tills det inte gick längre.

Litet kuriosa är att jag själv föddes i bilen utanför BB i Älmhult, men då var det min mammas tredje förlossning.

Fettisdagen

Så var det dags igen för fastlagsdagen, det kan jag inte undgå när jag lyssnar på radions P1

Jag har promenadavstånd till ett konditori som har goda vitsord när det gäller semlor och även andra godsaker. Idag under en promenad styrde jag kosan dit. Jag tänkte som så, är det inte för mycket folk inne i konditoriet köper jag en, i annat fall promenerar jag vidare.

På avstånd såg det ut som det var mycket folk som var utanför.. OK, när jag kom närmare såg jag att vissa gick in, medan andra handlade utanför. De hade nämligen ett stånd med 2-pack av semlor utomhus. Pandemin, såväl som andra kriser leder till ”nya tag”. Idag har vi någon plusgrad, kvinnan som sålde såg litet frusen ut, jag hoppas de byts vid att stå där ute. På det här sättet fick de helt säkert mer sålt idag än utan utomhushandeln. Jag köpte dubbelt upp, jag hade endast köpt en om jag gått in, tyckte dock det var smidigare att handla utanför.

Semlan, ja, den ligger i magen nu. God var den, lika god som förväntat.

Har du ätit någon semla idag?

Alla hjärtansdagshälsning

Jag ser att Pantertanten gör comeback i bloggosfären och jag gör ett litet nedslag, en hjärtlig hälsning till er alla 😉 Ett vårtecken?

Ljuset återvänder till Jönköping med stormsteg, vilket känns väldigt skönt. Coronan härjar vidare i vårt samhälle, många mår psykiskt dåligt av den icke självvalda isoleringen. Litet trist tycker även jag att det är emellanåt, men inte så det påverkat mitt humör nämnvärt. Jag har mina böcker, biblioteket har än fler, frisk luft och promenader både i sta´n som ute i något motions- /promenadstråk går bra att ägna sig åt. Har fullt upp här inne i min lägenhet också om jag vill ha annan sysselsättning. Jag kan ju städa, baka och testa en massa nya recept bl.a.

Det jag egentligen saknar är mina barn och barnbarn. De små växer med rasande fart och är snart stora. Visst har jag träffat dem ibland, men inte umgåtts med dem som vanligt. DET saknar jag. Ibland saknar jag även att gå till gym, även om jag inte har varit någon regelbunden gäst där, mer 2-3 ggr/vecka periodvis. Sedan perioder med långa uppehåll.

Vaccinationer mot coronaviruset dröjer… det är bara att accepter. Jag hoppas innerligt att när det kommer att det då lever upp till våra förväntningar. Sjukdomen är ny, vaccinet är nytt och tagits fram i rasande fart – har det den effekt vi tror och hoppas? funderar jag. Diskussioner om att chefer och anhöriga till chefer som har fått någon enstaka dos – gått före i ”kön” – har jag lyssnat till i radion. Det jag vet har hänt här i mitt område är att någon dos getts till en personal (ej chef) på någon vårdinrättning – helt beroende på att det fanns inte fler i närheten i den grupp som var sagt skulle vaccineras. Personalen som vaccinerade tyckte det var bättre att ge ”slatten” till en personal än att kasta bort. Öppnad ampull har kort hållbarhet, sägs det. Tja, jag tycker nog det var ett riktigt ställningstagande… Varför kasta bort dyr, eftertraktad vara istället för att ge den till någon i ”närområdet” – det kan man fundera över. Om det är så det gått till tycker jag det är riktigt, alla andra sätt att ”komma förbi” kön är givetvis helt förkastligt! Men visst blev jag förskräckt och litet till, när jag först hörde talas om sådant och det lät som att personal prioriterades framför de som det är sagt SKA prioriteras! Har du några tankar i ämnet?

Med andra ord så lever jag på i stort sett som vanligt, funderar på än det ena än det andra. Igår deltog jag bl.a i en digital kurs för släktforskare som vill skriva en bok om sin släkthistoria. Mycket bra kurs som gav inspiration. Jag har sådana tankar, haft i några år, men inte kommit igång. Tankarna får vila fram tills i höst tror jag. Kommer att skriva upp litet ”stolpar” som jag vill ha med ur mitt eget liv och från de levande närmanst runt mig. De kan ju själva berätta! 😉

Så lever livet med mig. Jag läser en del bloggar sporadiskt, någon gång lämnar jag en kommentar, men inte så ofta. Idag fick jag lust att sätta några ord på pränt, kanske som en efterverkan av kursen igår – det ena leder till det andra!

Finns ni läsare kvar – ja då önskar jag er alla en riktigt behaglig och trevlig ALLA HJÄRTANS DAG!

Barbariskt

Jag bryter endast bloggstoppet tillfälligt. Det beror helt på att jag läst Dick Harrisons bok om ”Henrik VIII” och behöver lufta mina tankar ;-). I den berättas det förstås om hans kvinnor men även om hur lätt det var att utfärda diverse dödsdomar. Det var en himla tur att jag inte var kvinna i England då när det begav sig.

Ett straff som jag strax ska citera har jag funderat över, ja, inte själva straffet men hur människorna då tänkte. Hade de det vi idag kallar för empati? Jag vill tro att människan i sig är sig ganska lik över tid, att det mer handlar om vad som ansågs normalt, accepterat av samhället. Att känslor som empati har funnits i människan under århundraden.

År det som jag antar, hur kunde man då acceptera tortyr? I och för sig så behöver vi inte se bakåt, tortyr finns även idag i många länder… Den ena tanken leder till den andra.. även i vårt samhälle skjuts det, oprovocerat våld förekommer, män anser att de har rätt att aga sina kvinnor – skillnaden är att det inte är acceptera av vårt samhälle eller sker i varje hem…. Ja, jag ska inte krångla mig vidare i mina tankegångar inför öppen ridå… 😉

Nu till citat i Harrisons bok:

”Både Francis Dereham och Thomas Culpeper ställdes inför rätta den 1 december, anklagade för högförräderi. Utfallet i rättegången var inte svårt att räkna ut, och de avrättades nio dagar senare. Däremot var det stor skillnad i procedur. Culpeper kom undan med halshuggning, ett jämförelsevis milt straff, medan Dereham blev hängd, dragen och fyrdelad. Hanging, drawing and quartering, som straffet heter på engelska är känt sedan 1200-talet och blev standardstraff för manliga förrädare i England år 1351. Det var sedvanligt grymt: först drogs den dömde till avrättningsplatsen, sedan hängdes han genom långsam strypning, men utan att döden tilläts inträda, varefter han togs ned till marken. Könsdelarna skars bort, kroppen sprättades upp och inälvorna drogs ut för att brännas i den dödsdömdes åsyn. Slutligen dödades personen genom halshuggning och kroppen styckades i fyra delar, vilka skulle sättas upp till allmänt beskådande i olika landsändar. Huvudet utgjorde en femte del, som placerades på en påle, i regel mitt i London. I Derehams fall hamnade huvudet på London Bridge, där även Culpepers huvud spikades upp.”

(Ur ”Henrik VIII” av Dick Harrison, sid 126)

Det straffet är så grymt så jag tror att fler än jag har svårt för att tänka tanken ut…. Hur kunde man tillåta att något så barbariskt kunde vara vedertaget av samhället?

Tur att mänskligheten har utvecklats en del i alla fall…

Stängt på obestämd tid

Nu stänger jag bloggen på obestämd tid.

Ett STORT TACK till er alla som kommenterat flitigt trots att jag varit ganska osynlig i bloggvärlden den senaste tiden. Känner att intresset dalat ordentligt. Kanske tittar jag in hos er och lämnar en kommentar då och då… tiden får utvisa det…

1 november idag… höst, mörkret faller tidigare och tidigare på kvällarna. Vad pysslar jag då med? Jag har tagit tag i släktforskningen igen. registren hos Arkiv Digital där jag söker mina (och andras rötter) har förändrats, utvecklats egentligen, men gör att jag inte känner mig hemma och det tar tid att finna det jag söker. Men ju mer jag håller på, desto lättare blir det. Som alltid, ”träning ger färdighet”. Jag har en tanke om att skriva om mitt eget liv och det jag känner till om mina anfäder. Ju äldre jag blir, desto mer skulle jag vilja veta mer om mina föräldrars liv. Inte bara i stora drag, utan om känslor, konflikter, tankar och förhoppningar om framtiden, hur min farmor klarade sig ekonomiskt när hon blev änka 1934 med sex barn i åldrarna 4-17 år m.m, m.m. Det finns mycket att utforska om och när man vill.

En sådan bok om mina förfäder skulle jag önskat fanns. Mina söner just nu är måttligt intresserade av sina förfäder – än så länge! Därför har jag tänkt att dela med mig av det jag får fram.

En spännande resa!

Som sagt… jag önskar er alla en skön höst och var rädda om er själva och om varandra så här i coronatider! Annars också, förresten… 😉

Glöm mig

Alex Schylman, född 1976, är känd för de flesta med några år på nacken, tror jag. Han har varit programledare i TV, bloggat och skrivit krönikor i Aftonbladet m.m.

Alex är på väg till barndomstorpet i Värmland för att hämta hem sin mamma, som stängt in sig på ett rum och druckit flera dagar i sträck. I hemlighet har han redan kontaktat ett behandlingshem för alkoholister. Han när ett hopp, för någonstans djupt inom honom finns ljusa minnen. Minnen av en kärleksfull och närvarande mamma. Vad var det egentligen som gick fel mellan dem?

”Glöm mig” är en gripande skildring av en vacklande relation mellan mor och son, men också en självutlämnande berättelse om medberoende och förnekelse. Framför allt är det en bok om människans outtröttliga behov av kärlek och närhet.

I flera bloggar har jag sett att den här boken lovordats och jag instämmer förstås i den kören. Lättläst, gripande, hans barndom är inget jag varken kan förstå eller önska min värste ovän (om jag hade någon sådan). Rekommenderar ”Glöm mig” gärna.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 254

Bok: 54 / 2020

Familjen

Författaren Johanna Bäckström Lerneby, född 1974 i Luleå, är journalist och författare.

”Sedan tittade han mig i ögonen, lyfte armen, låtsades att han höll i ett vapen och siktade på mig:

– Johanna, jag frågar dig: Om du vet att någon ska döda dig, hur mycket skulle du betala för att rädda dig och familjen? Säg?

Jag blev tyst. Sedan svarade jag:

– Jag skulle betala precis så mycket som krävdes.

– Exakt. Och på grund av det tror folk att jag får pengar och sitter på en guldtron.”

I områden där samhället sviker står andra beredda att ta sig an uppgiften att skipa rättvisa och utöva makt. Som famijen Al Asim.

Under mer än ett decennium har den prisbelönta journalisten Johanna bäckström Lerneby följt familjen från Angered utanför Göteborg. Nu berättar hon om hur de kontrollerat en hel förort med 50.000 invånare. Och vadd som händer när svenska myndigheter går samman för att försöka slå ut det som kallas det ”parallella samhället”.

I detta omskakande reportage får vi följa familjen, de som drabbats av deras brott och myndigheternas jakt för att sätta dit dem – en gång för alla.

Det här är en mycket intressant skildring av gängkriminaliteten i Göteborgs förorter som vi hörde mycket om för några år sedan. Författaren har varit på plats, talat med olika medlemmar i gängen, överhuvudet i familjen, några av de utsatta. Hon skildrar även arbetet för att få bort det dödliga våldet, samarbetet mellan olika myndigheter.

Som sagt, en mycket intressant bok, som jag i stort sett sträckläst. 😉

Betyg: 10 / 10

Sidor: 297

Bok: 52 / 2020