Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Stalins dotter

Bild lånad från Adlibris

Som jag tidigare nämnt har jag läst ”Stalins dotter” av Rosemary Sullivan. Författaren berättar om Svetlanas liv från liten flicka, hennes flykt till Amerika och ända fram till hennes död 2011. En intressant berättelse.

Svetlanas mamma tog livet av sig när flickan var 6 år, det präglade hennes liv och man kan förmoda att de minnen hon har av sin mamma dels är verkliga minnen, men andra är förmodligen fantasier och önsketänkande. Hur som helst, mamman saknades under hela hennes återstående liv. Boken berättar förstås också om tillståndet i landet under Stalin-regimen, hur Svetlanas släktingar på mammans sida försvann en efter en utan någon egentlig förklaring.

Svetlanas förhållande till pappan var bra under de första åren, men han ville ha total kontroll även när det gällde henne. Hon förälskade sig i tonåren i ”fel” man, därefter blev deras förhållande spänt livet ut. Hon flydde så småningom från Sovjetunionen, året var 1967 och flykten blev dramatisk. Även om jag inte var så politiskt intresserad då så minns jag uppmärksamheten runt händelsen i nyhetssändningarna. Till en början att hon var ”borta”, var fanns hon, spekulationer fram och tillbaka tills det stod klart att hon hade fått inrikestillstånd och hade landat i USA. Hon hade lätt för att förälska sig, men lika svårt för att leva i förhållande. Det blev giftermål och skilsmässor gång på gång. 

Barndomen hade förstås präglat henne och det låg förmodligen mycket i den otryggheten som gjorde att hon inte kunde slå sig till ro någonstans, hon flyttade gång på gång, främst inom USA.

Boken skildrar Josef Stalins skräckvälde liksom hur detta präglade dottern som människa. Svetlana bytte bort efternamnet Stalin till sin mammas flicknamn tidigt och ville helst slippa kopplingen till Stalin. Jag uppfattar henne som en stark, humörstark kvinna, ständigt på flykt, men en kvinna som ville sin omvärld väl i motsats till sin pappa.

När jag läst klart boken kom jag över en recension av boken där den uppgavs som ”torr” i jämförelse med Svetlanas egen bok ”Tjugo brev till en vän”. Jag begav mig förstås till biblioteket där de fick leta fram den ur deras ”magasin”. Så nu håller jag på att plöjer även den. Ett kvinnoöde som fascinerar.

Visst förstår jag vad ”torr” syftar på, men jag gillade boken mycket. Informativ bok om ett märkligt livsöde. Trots allt så har ”Stalins dotter” den fördelen att den skildrar hela hennes liv.

Kontantlöst samhälle

Bankerna driver oss mer och mer mot ett kontantlöst samhälle. Swedbank har inte ens kontanter, kunden hänvisas till uttagsautomater. Ja, tur jag inte är äldre än jag är… jag har fortfarande spring i benen – eller åtminstone kan jag gå utan problem 🙂

I butiker ser vi kassor som ej tar emot kontanter osv. Men vad gör vi när inte tekniken fungerar? Jo, då ska vi själva fixa fram kontanter och det går förstås bra än så länge! Men hur gör vi när kontanter är borta, om kontanterna verkligen försvinner?

Att tekniken alltid ska fungera det kan vi glömma. Jag tror det var förra veckan jag var i vårt köpcenter, var tvungen att få tag på A4-kuvert, hade ett dokument jag var tvungen att få iväg snabbt. Jag gick till butiken jag visste skulle ha kuvert, plockade på mig litet annat också. När jag kom till kassan frågade kassörskan om jag hade kontanter, annars kunde de inte ta betalt! Systemet hade lagt av!

Problemet med asecs just nu är att det byggs ut och butikerna flyttar runt. Vissa delar av köpcentrat stängs av vissa tider. Inte så lätt att finna en uttagsautomat… Det gjorde jag till sist, men då kändes det som om jag gått långpromenad! 🙂 Jag tror expediten var imponerad av att jag kom tillbaka! Hon tackade väldigt ödmjukt för mitt besvär i alla fall 🙂

Hur har ”de kloka” tänkt vi ska göra den dag kontanter inte finns? I ett sådant här fall skulle man kunna söka upp annan butik, men det kan bli mer omfattande strul. I värsta fall kan främmande makt slå ut ”systemen” i stora område eller i värsta fall hela landet.

Vi har redan ett sårbart samhälle, utvecklingen går nog mot än högre sårbarhet…

Ålderskriser

Det snackas mycket om utseende och ålderskriser i dagens samhälle. Är det månne ett symptom på välfärdssamhället? Ikväll slog jag på TV:n vid 18.30-tiden. I Gokväll så snackar just nu Mian Lodalen och Anna Lindman om en bok de skrivit om 50-årskrisen.

Livskris har jag gått igenom, men aldrig kopplat det till åldern. I kvällens program sa Anna Lindman att hon minns känslan när män slutade titta efter henne! Så har jag aldrig tänkt/funderat vad jag kan minnas, mer att jag blev glad om någon snygg man kollade in mig 🙂

Vad tror ni om det här med ålderskriser? Ett ämne jag skulle vilja diskutera i ett tjejgäng, jag har inget tjejgäng hos mig ikväll – därför sänder jag ut det här! 🙂

Nog är världen knepig ibland? Ja, man behöver inte ens gå utanför landets gränser. Jag har hört flera gånger att det diskuteras om Frostensson, hustru till den våldtäktsmisstänkte Arnault, ska kallas som vittne till mannens fördel! Att hon ska ”vittna” till hans fördel att det inte ingår i hans beteende att våldta kvinnor!

Jag tycker det är väldigt knepigt, t.o.m oanständigt. Hur ska  hon kunna veta hur han uppträder mot andra kvinnor? Hur han är mot henne säger inget om hur han uppträder mot andra kvinnor?

Har jag fel i den tanken så är jag tacksam om någon kan förklara det hela. Anhöriga ska aldrig behöva vittna mot närstående, tror jag bestämt. Det här är ju till den misstänktes fördel i så fall, för mig känns det inte riktigt juste. Det hade varit mer reko av henne att tacka nej till det uppdraget, tycker jag.

Kanske är det något jag inte förstår. Kan någon förklara för mig vad hennes ”vittnesmål” kan ha för betydelse över huvud taget för rättegången?

Funderar vidare  om den misstänkte vore arbetslös, bilmekaniker eller invandrare – skulle deras ev. hustru då kallas in för vittnesmål? Kan det möjligtvis vara så att förfrågan till Frostensson beror på att det handlar om en akademiledamot? Att det p.g.a den ställningen är svårare att tro att han skulle kunna utföra en ”våldshandling”?

Allt för statistiken

Veckan som gått har inte varit till belåtenhet för mig.

I måndags kände jag mig seeeg, men gjorde det jag skulle. Tisdagen kände jag mig inte alert, men ändå inte sjuk. Men nog måste det handla om sjukdom, det är inte normalt att vara så här hängig. Jag tror jag sov bortåt 20 timmar det dygnet.

Trots allt så tyckte jag det var bra att jag sov så mycket den dagen med tanke på att jag skulle resa till Stockholm under torsdagen. Onsdagen kom och gick, segt då också. Packade dock resväskan inför Stockholms-kursen plus att jag bokat en natt extra för egen ”semester” i vår huvudstad. Torsdagen kom och det var bara att ställa in, det var inte tänkbart att resa iväg, hur gärna jag än ville. Först igår kväll, lördag kväll, jag började känna att livsandarna återvände till mig!

Mitt mål att gå 70.000 steg/vecka var ju bara att se att det blev inte så mycket med det, den här veckan. Under måndagen hade jag gått drygt 10.000 steg, därefter hade det inte blivit så mycket med det. Flera dagar jag inte varit utanför ytterdörren, som minst hade jag rört mig med 1.756 steg under tisdagen. Jag har tagit minst 70.000 steg/vecka samtliga veckor hittills i år och hade tänkt mig klara hela året! Insåg att nu var det kört!

Igår kväll när jag började piggna till ordentligt så tyckte jag det var bedrövligt att jag skulle missa att fullfölja året, började räkna på det hela och det var drygt 32.000 steg kvar för att uppfylla den här veckans mål. Ska det vara en omöjlighet, började jag fundera. Jo, så var det – men ju mer jag tänkte på det hela så nog skulle jag försöka 🙂

Klockan var mycket när jag bestämde mig, men gav mig genast ut och vandrade ända tills klockan hade slagit midnatt! 🙂 Söndagens mål är att uppnå 26.569 steg för att vara exakt för att klara 70.000 steg! Ganska häftigt, men omöjligt? Nu när klockan är 18.30 har jag 7.109 steg kvar ska jag fixa det? Det återstår att se! Men det känns inte helt ouppnåeligt! Visst är det här tokigt!? Varför så viktigt att uppnå det målet när jag inte varit frisk? Ja, det kan man undra, men tävlingsinstinkten vaknade till liv i mig… 🙂

Har jag gjort något mer än att promenera idag? Jodå, jag är snart klar med boken ”Stalins dotter” som jag kommer att skriva något om någon dag, misstänker jag. Böcker jag tycker är bra brukar hamna här, och ”Stalins dotter” tillhör absolut den klassen.

Dessutom har jag kollat på filmen ”First They Killed My Father”, en film som bygger på verkliga händelser från kriget i Kambodja med start 1977. En förfärlig film, krig är förfärliga, jag började kolla filmen en kväll i veckan, men avbröt. Jag tyckte helt enkelt att den var för tragisk. Igår började jag åter titta på den och idag har jag sett slutet på den. Hade det varit en uppdiktad historia rakt av hade jag aldrig tittat på den. Det blir annorlunda för mig när det bygger på verkliga händelser. Har folk haft det så bedrövligt så kan jag också ta del av deras elände, tänker jag. Det är kunskap för mig. Det som gör att den här filmen upplevdes så tung för mig är säkert att kriget skildras via en flicka som var fem år när kriget började. Hon är huvudperson genom hela filmen.

Nog låter min vecka ganska dyster? Jo, det har den varit, både fysiskt och psykiskt. Jag hade sett fram emot både kursen som min ”egen tid” i Stockholm. Kanske kommer jag att planera en ny resa till huvudstaden under november, det finns en utställning jag gärna vill se. Den som lever får se. Nu känner jag mig pigg och alert i alla fall. Det  är förstås en bra början 🙂

Rådjur

Idag var det så vackert höstväder så framåt lunch kollade jag med min son om han ville hänga med på en geocachingrunda. Han var redan ute på en runda några mil bort. Jag valde en runda i samhället jag bodde i under min ”familjetid”. En ny runda var utlagd i skogsområdet där jag vandrat mycket, motionerat eller bara vandrat för att lyssna på trädens sus.

Det är många år sedan jag flyttade därifrån och kände inte riktigt igen en del av stigarnas sträckning. Även skogen förändras, nya stigar kommer till.

En vacker vandring, bra promenadstigar, lätta cacher och så kom jag fram till ett öppet fält där det sprang rådjur. Det såg ut som de lekte med varandra… men när jag höjde min mobil för att fotografera observerade de mig och blev genast på sin vakt. Tyvärr har jag inte kameran med mig när jag behöver den – men tack och lov att mobilens kamera är med i stort sett vart jag än går. Det blir litet extra grädde på moset när jag får del av djurlivet under mina vandringar. Förutom rådjuren hörde jag en hackspett jobba. Kul, inte så länge sedan jag konstaterade att jag inte hört en enda hackspett i år, började undra om de var utdöda. Men det finns åtminstone en kvar, kan jag trösta mig med 🙂

Maträddarna

Såg ni programmet ”Maträddarna” på TV1 igår kväll?

Jag gjorde det och rekommenderar det gärna till alla. Ikväll kommer jag förmodligen att se programmet igen, värt att se en gång till, tycker jag.

Etikettmoln