Klubben

”Klubben” av Matilda Gustavsson är ett boktips jag fått via bloggvärlden. Den är efterfrågad så biblioteken i Jönköping har kö till den. I lördags hämtade jag den och idag har jag läst ut den.

Matilda Gustavsson skriver om hur hon arbetade fram det som senare blev ett avslöjande reportage i DN om den s.k kulturprofilen. Boken beskriver hur hon fått fram underlaget till sitt reportage där 18 kvinnor påstod att de blivit sexuellt trakasserade av kulturprofilen. Dessutom skildras spelet inom Svenska Akademien efter avslöjandet som bl.a ledde till att Sara Danius lämnade sin post som den ständige sekreteraren.

Boken är avslöjande, som läsare har jag svårt att förstå att dessa trakasserier mot kvinnor har kunnat pågå år efter år. Samtidigt vet vi som hunnit få några år på nacken att det är ”sådant man inte snackar om”. Kvinnor har förödmjukats, delvis lagt skulden på sig själva, alla inom Akademin verkar ha sett och förstått vad som pågått – och låtit det pågå.

Det pågick ett maktspel utan dess like av Kulturprofilen, till sist sprack bubblan. Slutna grupper är livsfarliga brukar jag säga – och boken befäster det fullt ut. Jean-Claude Arnault, som benämns som kulturprofilen, fick ett fängelsestraff på 2,5 år, flera medlemmar i Akademien lämnade sina ”stolar” och det var inte självklart hur Akademien skulle kunna överleva. Men, som bekant, nya medlemmar har kommit och just nu är det ganska tyst om deras arbete. Författaren har gjort ett stort arbete genom att publicera artikeln i DN och även skrivit boken. Allra mest kanske jag förundras över Arnaults hustru som trots att många trakassarier av unga kvinnor gjordes mitt framför ögonen på henne så försvarade hon sin make hela vägen! Trots att det var hon som vara akademiledamot och hon som var den viktigaste personen av de båda! Hur tänker hon? Det har jag väldigt svårt att förstå.

Läs boken!

Om uppgifterna på Wikipedia är aktuella så är 17 av de 18 ”stolarna” besatta idag. Av dessa är sex kvinnor!

Betyg 10 /10

228 sidor

Bok 8 / 2020

Veckans mest lästa

Alltid var det någon fint städerskorna hade gjort på rummet som överraskade på Kuba

I WordPress ser jag statistik på vilka inlägg som är mest lästa av mina blogginlägg. Vecka efter vecka ligger ”Kons magar” på ohotad första plats! Förmodligen är det skolbarn som har någon skoluppgift som söker information om just kons magar. Ja, jag misstänker det i vart fall, jag kan ju inte se vilka som sökt på ämnet!

Jönköpingsdialekt intar också förstaplatsen emellanåt, (just nu 5:e plats) men just nu är det ”Kons magar” som verkar vara mest intressant! Litet kul att se vad som folk sökt på, något jag ser ligger på listans fjärde plats den här veckan är ”Tenkebenk” som jag skrev under min tid jag arbetade i Kristiansund i Norge. Där hade de en fin tenkebenk med utsikt ut över vattnet. just Tenkebenk har nog inte varit i listan över veckans 10 mest lästa tidigare! Inte vad jag kan minnas.

Pusslande

Jag har länge funderat över att köpa ett pussel, men känt att jag inte haft någon plats där det kan ligga i lugn och ro tills det är färdiglagt. Köksbordet används till en del annat, bl.a vid frukostdags.

Så fick jag tips från Znogge om att det numer finns fiffiga pusselmattor där man kan rulla ihop pågående pussel för att senare ta fram och rulla ut mattan. Pusslet ska då ligga kvar som när man lämnade det. Än så länge har jag inte rullat ihop pusselmattan. När jag väl lagt ut alla bitarna igår kväll var klockan mycket och så länge jag inte ”måste” använda bordet till annat får det ligga kvar. Eller om jag får besök, då vill jag ha undan det förstås.

Det här kommer med all säkerhet att ta tid. Dels är det länge, länge sedan jag pusslade, förutom barnpussel. Dels har jag ganska mycket inbokat närmaste tiden, får se hur mycket tid jag lägger på pusslet.

Hur många bitar det är? 1.000 bitar ska placeras på rätt plats. 🙂 En utmaning som känns kul. 1.000 bitar, nog trodde jag att jag skulle få en plats där jag kunde äta frukost och även andra måltider – alltså att pusslet inte skulle kräva hela bordet. Men… det blev inget med det, jag äter vid soffbordet. Inte helt bekvämt, men antingen får jag rulla ihop pusslet eller finna mig i nya ordningen. Bara att välja.

Har man inget att pyssla med så skaffar man sig ett pussel 🙂

Åldersfixerad?

Hur länge ska jag ha svårt att tycka det är ”naturligt” att det inom penionärslivet väldigt ofta endast är pensionärer runt mig?

För att inte riskera att bli kallad för att vara diskriminerande mot äldre, finner inget bättre ord just nu, så har jag inga problem med att umgås med mina ”privata” pensionärsvänner. Jag umgås mest med folk som är i samma ålder som jag, eller äldre! Dessutom trivs jag med det.

När jag går på pensionärsaktiviteter händer det att jag ser mig runt om på oss som deltar. Inte känner jag mig upplyft av det! Jag snackade med kvinnan som satt bredvid mig igår vid en föreläsning för pensionärer. Jo, jag känner henne sedan tidigare, annars hade jag inte tagit upp det. Hon instämde i mina tankar, sa att även hon får en sådan känsla emellanåt. Vi båda verkar trivas bäst i blandat ålderssällskap, såsom det är i samhället i stort.

Funderar idag över VARFÖR jag får en sådan känsla. Jag har arbetat både tillsammans med äldre som ”mina patienter” ofta var äldre, har aldrig känt att ”de är fel” 🙂 En grupp med endast förskolebarn är gulligt att se, en grupp med skolbarn kan ibland verka stökiga, högljudda men inte tycker jag de känns deprimerande. Varför får jag en sådan känsla när jag ser ett gäng pensionärer samlas? Beror det på att kroppens förfall och livets slut knackar på mer än i blandade grupper? Nja, jag vet inte, tillhör absolut inte de som bekymrar mig över min kropps synliga förfall, mer över att jag känner att orken inte är som den varit, stelhet o.dyl. Känner jag mig yngre när jag umgås med yngre? Tror inte det, det är något annat som stör mig. Jag kanske har svårt att acceptera att jag tillhör gruppen äldre? Att vara pensionär och styra min egen tid älskar jag, men det är något där som ligger och lurar!

Ni läsare som känner igen er i mina tankar, eller för all del inte känner igen er, dela gärna med er av era tankar

Litet gott att äta

Snöslask och grått i luften

Visst kan man tycka det är onödigt med snö nu när vi inte har haft det tidigare inne i sta´n under hela vintern. Snöslask, ingen torr fin snö ens. Inte många som kan bli glada av sådant väder.

Men… det går ju göra något bra av dagen i alla fall. Jag var bjuden på lunch av en vän och det blev en trevlig stund. Kompisen ville inte vara med på bild på bloggen så det blir ingen bild av hen. 🙂

Jag åt fisk, jättegott, dagen till ära fick vi också varsin semla eller fettisbulle. Det hade jag inte tänkt på ens att det var fettisdagen idag. Liten men naggande god var den.

Promenerade både ned till centrum som hem igen. Livet har återgått mer till vanliga förhållanden, även bloggen som ni märker.

Fidel Castro

Fildel Castro. En biografi av Anne M. Sörensen är en bok som kändes som självklar inför resan till Kuba. Kuba är starkt förknippad med den mannen, som bekant. Jag tycker boken är väldigt intressant, om än litet långdragen under cirka 40-50 sidor.. Nu skulle jag gärna vilja läsa något om utvecklingen av landet åren efter bröderna Castros styre. Vad jag vet redan nu är att det hänt en del, men fortsatt hårt styre. Men först ska jag plöja igenom litet annan litteratur. 🙂

Baksidestext:

Då Fidel Castro i februari 2008 officiellt överlämnade makten till brodern Raul, var det efter nästan femtio år som ledare för Kuba. Trots att han var ledare för en liten stat och att hans politiska makt utanför hemlandet var begränsad, har han utövat ett inflytane som få under 1900-talets andra hälft – vare sig det varit som förebild eller hotbild.

Journalisten Anne M. Sörensen berättar historien om ett av samtidens mest fascinerande levnadsöden. Hon har intervjuat människor i Fidel Castros omgivning, såväl fiender som vänner. Bland de hon har träffat finns flera som står diktatorn nära, däribland hans bror Martin. Hon målar ett porträtt av en man som var oförmögen att släppa ifrån sig makten, en man som inte insåg att hans tid var förbi, trots att Kubas folk törstade efter förändring.

Fidel Castro är en initierat skriven biografi om en man som gäckat lönnmördare och politiska omvälvningar under ett halvt sekel.

338 sidor.

Betyg 8 / 10

Bok 7 / 2020

PS. I och med detta inlägg avslutar jag ”Kuba” här i bloggen. I och för sig har jag fler bilder och fler ställen vi besökte som jag hade tänkt berätta om, bl.a Che Guevaras masoleum, men det känns som jag behöver ändra inriktning nu. 🙂

Kuba-bilder

Bildinlägg idag, men varierande bilder från Kuba.

Gatubild från Trinidad

Korvträd. Varför tror ni det heter så? 🙂

Lägg märke till de tunna ”trådarna” som hänger ned från trädets krona…

…när de trådarna når marken så slår de rot och bildar en ny trädklunga! Stora områden kan bildas. Det fanns ett ganska stort område med sådana trädklungor till vänster utanför bilden.

Den här sortens blommande träd fanns litet överallt… Vackra, tyckte jag.

Inuti en sådan ”bulle” kan finnas upp till sju paranötter fick jag lära mig