Stängt på obestämd tid

Nu stänger jag bloggen på obestämd tid.

Ett STORT TACK till er alla som kommenterat flitigt trots att jag varit ganska osynlig i bloggvärlden den senaste tiden. Känner att intresset dalat ordentligt. Kanske tittar jag in hos er och lämnar en kommentar då och då… tiden får utvisa det…

1 november idag… höst, mörkret faller tidigare och tidigare på kvällarna. Vad pysslar jag då med? Jag har tagit tag i släktforskningen igen. registren hos Arkiv Digital där jag söker mina (och andras rötter) har förändrats, utvecklats egentligen, men gör att jag inte känner mig hemma och det tar tid att finna det jag söker. Men ju mer jag håller på, desto lättare blir det. Som alltid, ”träning ger färdighet”. Jag har en tanke om att skriva om mitt eget liv och det jag känner till om mina anfäder. Ju äldre jag blir, desto mer skulle jag vilja veta mer om mina föräldrars liv. Inte bara i stora drag, utan om känslor, konflikter, tankar och förhoppningar om framtiden, hur min farmor klarade sig ekonomiskt när hon blev änka 1934 med sex barn i åldrarna 4-17 år m.m, m.m. Det finns mycket att utforska om och när man vill.

En sådan bok om mina förfäder skulle jag önskat fanns. Mina söner just nu är måttligt intresserade av sina förfäder – än så länge! Därför har jag tänkt att dela med mig av det jag får fram.

En spännande resa!

Som sagt… jag önskar er alla en skön höst och var rädda om er själva och om varandra så här i coronatider! Annars också, förresten… 😉

Glöm mig

Alex Schylman, född 1976, är känd för de flesta med några år på nacken, tror jag. Han har varit programledare i TV, bloggat och skrivit krönikor i Aftonbladet m.m.

Alex är på väg till barndomstorpet i Värmland för att hämta hem sin mamma, som stängt in sig på ett rum och druckit flera dagar i sträck. I hemlighet har han redan kontaktat ett behandlingshem för alkoholister. Han när ett hopp, för någonstans djupt inom honom finns ljusa minnen. Minnen av en kärleksfull och närvarande mamma. Vad var det egentligen som gick fel mellan dem?

”Glöm mig” är en gripande skildring av en vacklande relation mellan mor och son, men också en självutlämnande berättelse om medberoende och förnekelse. Framför allt är det en bok om människans outtröttliga behov av kärlek och närhet.

I flera bloggar har jag sett att den här boken lovordats och jag instämmer förstås i den kören. Lättläst, gripande, hans barndom är inget jag varken kan förstå eller önska min värste ovän (om jag hade någon sådan). Rekommenderar ”Glöm mig” gärna.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 254

Bok: 54 / 2020

Familjen

Författaren Johanna Bäckström Lerneby, född 1974 i Luleå, är journalist och författare.

”Sedan tittade han mig i ögonen, lyfte armen, låtsades att han höll i ett vapen och siktade på mig:

– Johanna, jag frågar dig: Om du vet att någon ska döda dig, hur mycket skulle du betala för att rädda dig och familjen? Säg?

Jag blev tyst. Sedan svarade jag:

– Jag skulle betala precis så mycket som krävdes.

– Exakt. Och på grund av det tror folk att jag får pengar och sitter på en guldtron.”

I områden där samhället sviker står andra beredda att ta sig an uppgiften att skipa rättvisa och utöva makt. Som famijen Al Asim.

Under mer än ett decennium har den prisbelönta journalisten Johanna bäckström Lerneby följt familjen från Angered utanför Göteborg. Nu berättar hon om hur de kontrollerat en hel förort med 50.000 invånare. Och vadd som händer när svenska myndigheter går samman för att försöka slå ut det som kallas det ”parallella samhället”.

I detta omskakande reportage får vi följa familjen, de som drabbats av deras brott och myndigheternas jakt för att sätta dit dem – en gång för alla.

Det här är en mycket intressant skildring av gängkriminaliteten i Göteborgs förorter som vi hörde mycket om för några år sedan. Författaren har varit på plats, talat med olika medlemmar i gängen, överhuvudet i familjen, några av de utsatta. Hon skildrar även arbetet för att få bort det dödliga våldet, samarbetet mellan olika myndigheter.

Som sagt, en mycket intressant bok, som jag i stort sett sträckläst. 😉

Betyg: 10 / 10

Sidor: 297

Bok: 52 / 2020

Mamma sa att jag inte fick berätta

Cathy Glass är en pseudonym, hon skriver under namnet Cathy Glass för att skydda barnens identiteter. Hon skriver nämligen om sina erfarenheter som familjehemsföräldraskap. ”Mamma sa att jag inte fick berätta” är en sann berättelse om den tid hon var familjehemsmamma till en liten kille.

Vad är det för hemlighet Reece inte får avslöja? Cathy Glass ställs inför sitt livs störst utmaning.

Sjuårige Recee har avverkat fyra famijehem på lika många veckor innan han placeras hos Cathy. Hon försöker finna svaret på varför Reece är så våldsam: han bits, slåss och skriker. Men han har lovat sin mamma att inte berätta någonting. Även Cathy är beredd att ge upp kampen om att nå fram till honom, när hon plötsligt finner nyckeln till pojkens mörka hemlighet.

Flera gånger under läsningen tänkte jag ”Tänk att det finns människor med så stort tålamod och engagemang som denna familjehemsmamma har”. Det är nämligen en sann berättelse. Jag är ganska säker på att Recees liv hade sett helt annorlunda ut om han inte fått möjligheten att bo hos Cathys och hennes familj under en period av sitt liv.

En bok som fascinerade mig mycket.

Betyg: 10 / 10

Sidor: 348

Bok: 47 / 2020

Terapeuten

Terapeuten är författaren Helene Floods första bok för vuxna, utgiven 2019 och redan såld till 26 länder!

Helene Flood, född 1982, är bosatt i Oslo och är utbildad psykolog.

Den unga psykologen Sara driver en privatpraktik för ungdomar från ett kontor ovanpå garaget i den stora ärvda villa hon håller på att renovera med sin ambitiöse och överarbetade arkitektman Sigurd.

Men det går trögt med både jobb och renovering och en dag lämnar Sigurd ett svårtolkat meddelande på Saras telefonsvarare för att sedan försvinna. Det gamla halvfärdiga huset känns långtifrån tryggt. Föremål försvinner och dyker upp igen, och är det fotsteg Sara hör från vinden om natten?

Terapeuten är en laddad och oförutsägbar spänningsroman om att vara vilsen i livet, om felval och förödande självbilder. En berättelse där inget är vad det ser ut att vara.

Det här är en bladvändare, den mest spännande boken jag läst på länge. Sträckläste den en solig vacker höstdag utanför fönstret. Det säger allt tillsammans med den citerade baksidestexten här ovan. 😉

Betyg: 10 / 10

Sidor: 347

Bok: 43 / 2020

En helt vanlig familj

Mattias Edvardsson är gymnasielärare, bosatt i Skåne, där även skildringen i den här boken utspelar sig-

Hur långt skulle du gå för att skydda din familj? Och hur väl känner du egentligen dina barn?

De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i ett villaområde i Lund och på ytan tycks tillvaron perfekt. Men allt raseras när Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.

Adam och Ulrika är båda förtvivlade och beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.

I tre olika delar får vi följa fadern, modern och dottern, och bit för bit avslöjas sanningen om vad som egentligen hände.

En helt vanlig familj skildrar varje förälders mardröm. Det är en spänningsroman om tre människor som tror sig känna varandra men lever i olika världar. Och den fina linjen mellan rätt och fel, sanning och lögn.

Efter att ha läst ”Goda grannar” av samma författare tyckte jag det var spännande att se om jag skulle bli lika besviken på den här boken. Mina farhågor blev grusade med råge – detta är absolut en bok jag kan rekommendera. Den väckte många psykologiska tankar i mig, hur skulle min egen familj ha reagerat i en sådan krissituation gick mina tankar.

Boken är uppdelad i tre delar, en del för varje huvudperson – fadern, modern och dottern. Vi får följa personernas tankar, tvivel, ångest under processens gång från mordet fram till rättegångens avslut. En mycket fängslande spänningsroman som kändes ”äkta” från början till slut.

Betyg: 9 / 10

Sidor: 455

Bok: 42 / 2020

# spänningsroman

Har man inte jobb…

Ja, har man inte sysselsättning så skaffar man det, sägs det. Visst stämmer det, ibland i alla fall.

Ovanstående bärskörd fixade jag igår på 1-2 timmar, trots att jag måste vila ryggen regelbundet på grund av en lindrig skada, men just att stå böjd går inte långa stunder i sträck. Med andra ord, det finns massor med bär i markerna, synd att allt inte kommer till nytta.

Idag förmiddag hade vi möte i min grupp i Brottsofferjouren, sedan har jag rensat bär kokat soppa till middag. I går sken solen, idag är det mer ”soppväder”, men har hunnit rensa en del lingon också. Ska strax fortsätta så jag för undan dem. En del av dem blir sylt framåt kvällen, andra hamnar i frysen för framtidens behov.

Ibland känner jag mig riktigt huslig 😉

Tack till sommaren

Så är det dags att säga hej då till sommaren, en sommar som jag har varit utomhus mycket och njutit både av solen men kanske allra mest av ljuset! Från vårens inträde då vi fick ljusare och ljusare dagar tills det var ljust dygnet runt, nästan i alla fall!

Jag har kunnat träffa barn och barnbarn igen, även om det inte blivit så väldigt mycket, faktiskt. Kunnat sitta utomhus och samtala med vänner, promenera i skogen ensam eller tillsammans med någon god vän osv.

Jag har via mail kontakt med en person i Australien och en i Brasilien. Kvinnan i Australien kan inte förstå att vi lever som vi gör i dessa corona-tider. Hon har inte träffat barn och barnbarn sedan i januari, går inte ut och handlar, beställer hem mat. Går ut och promenerar i alla fall.

Mannen i Brasilien är betydligt yngre, arbetar som lärare och undervisar på distans. Han är inte nöjd med sitt lands styrelseskick och inte med deras korona-hantering heller.

Bilen har jag nyttjat en del, varit på utflykter, oftast ensam, sett nya miljöer, njutit av att kunna vara utomhus, att sitta utomhus och fika osv, osv…

Nu är det dags att snart börja njuta av höstfärgerna, de har inte visat sig än, men kommer så småningom. Regnet är nyttigt för naturen, men jag uppskattar uppehållsdagana mest 🙂

Som sagt var, ett stort tack till sommaren 2020! 😉

Videskogen

Igår, lördag, hade vi ett strålande sommarväder. Varmt, men inte för varmt, soligt och behagligt på alla sätt och vis. Dags för utflykt. Jag har några utflyktsmål som jag gärna vill åka till vackra dagar det här året. Då jag inte ville resa alltför långt så föll valet på Vandalorum i utkanten av Värnamo. Trodde jag. Jo, jag körde till Vandalorum, men kände inte riktigt för inomhusaktivitet. De har en pågående konstutställning där.

Jag visste de skulle ha en vacker promenadstig här någonstans. Vad bra att man numer alltid har tillgång till internet och inte behöver åka hem för att kolla. 🙂 Såg att bilen stod bra där den stod, det var promenadavstånd till Videskogen, ett våtmarksområde i utkanten av staden. Det blev ett lyckat val som dessutom gör att jag vill lära mig mer… Så är det ofta när jag är ute på resande fot, hur det sedan blir med att ”lära mer”, ja, det är si och så… 😉

Promenadvägen är ett genomtänkt projekt, lättillgängligt för både barnvagn som för rullstol, ja, för alla, även för de som har svårt att ta sig fram i oländig natur. Väldigt bra, tycker jag.

Våtmarker är viktiga för ekologin och hela vår tillvaro, ja t.o.m livsviktiga för vissa arter. Människan har ändrat naturens struktur utifrån mänskliga intressen. Jag misstänker att det gjorts utan att fundera över om det kunde vara till någon nackdel. När jag tänker tillbaka på min barndom så dikades blöta områden ut så de skulle vara lättare att odla på. Jag läser på Naturvårdverkets sida att ”Under det senaste seklet har nästan en fjärdedel av Sveriges ursprungiga våtmarker försvunnit”. Det är inte bara i vårt land som våtmarkerna minskat i areal.

Läser, trots med tanke på de utdikningar som skett i vårt land att ”Sverige är faktiskt ett av de våtmarksrikaste länderna i världen, och den största delen av våra våtmarksområden finns i Norrlands skogsbygder.”

Att människoarten ökar i antal är skadligt ur många vinklar. Frågan är hur man får stopp på vår arts utbredning. När jag ”tänker till” så är det inte konstigt att naturen gör uppror med stormar, tsunamin, översvämningar och med alla medel den kan. Kanske är även pandemier ett sätt att försöka hålla efter överbefolkningen? Tror inte det finns någon art som är skadligare än vår egen – ur planetens synvinkel och vår egen överlevnad! Det känns inte kul att tänka på… Men nog så viktigt!

Handen på hjärtat: Vad är det vi lämnar efter oss till kommande generationer!?

Kan du inte kommentera?

För något/ett par år sedan fick jag veta att två vänner som ej är bloggare inte kunde sända iväg kommentarer till min blogg. Den ena träffade jag och kollade i hennes telefon, kommentaren gick igenom…. Trodde att det var löst. Men hon kunde trots det inte kommentera sedan.

En annan vän berättade om samma problem något år efter den första, hennes dator har jag inte testat. Jag tycker det är synd, men vad göra. Hon har heller ingen blogg.

Nu fick jag veta att även en bloggare inte får igenom sina kommentarer hit. Alla dessa tre har tidigare kommenterat i bloggen hos mig tidigare.

Finns det någon som har en tanke på vad som är fel? Nu börjar jag undra om det är fler läsare som inte lyckas få iväg kommentarer till min blogg. Bloggare kommer och går i mitt flöde, ibland undrar jag vad som hände.

Jag ska ta kontakt med wordpress idag, de brukar vara tjänstvilliga. Är det någon som läser min blogg, men inte lyckas kommentera – hör av dig till min mailadress (miatankar @ gmail. com). Förhoppningsvis löser det sig när jag går över till egen domän, men vet inte om jag tror på det riktigt. Jag börjar förstå att felet ligger här – men varför är det endast enstaka läsare som drabbas gång på gång. Jag kan inte finna någonstans att jag varken kan eller har blockerat någon, blockerat omedvetet då 😉