Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för kategorin ‘Språk’

Tankar i språkfråga

Meningen med språket måste vara att kunna utbyta tankar med våra medmänniskor, att kunna kommunicera. Ungefär så uttryckte MarveW det i en kommentar till föregående inlägg hos mig. Visst är det så, vad har vi annars språket till?

Det är många år sedan jag första gången tänkte ”Tänk vad mycket skulle vara enklare om vi människor på den här planeten talade samma språk”. Kanske vore det inte lika många konflikter då?

Med de tankarna som bakgrund har jag funderat mycket över minoritetsspråkens betydelse. Samerna kämpar för sitt språk, i Finland är både finska och svenska modersmål, inte helt konfliktfritt har jag förstått mellan grupperna – de som har finlandssvenska resppektive de som har finska som modersål. Världen över kämpar folk för sina minoritetsspråk. Det är helt OK, tycker jag, men nog är det viktigare att lära sig ett språk som man har stor nytta av? Minoritetsspråken kan ju vara frivilliga andraspråk!

Svenskan är ett litet språk och det har begränsat och begränsar fortfarande många samtal över världen. Vi flyttar kors och tvärs över världen, antingen frivilligt eller som flyktingar. Tänk vad praktiskt det skulle vara med ett och samma språk!

Minoritetsspråk i alla ära. Men tänker man att språket är till för att kunna kommunicera med andra människor, så borde alla minoritetsspråk vara andrahandsspråk. Vore mänskligheten överens om det så skulle det säkert bli konkurrens om vilket språk som ska bli världsspråket, kinesiska, spanska eller engelska! Visst, det här är en förändring som inte är genomförd i en handvändning, men kanske något att kämpa för?

Hur tänker du i språkfrågan?

Hörselproblem

Egentligen tycker jag att vi via  radio och TV ska kunna få lyssna till alla våra dialekter och även invandrarnas brytning. Alltså att det ska vara en spegling av hur vårt samhälle är uppbyggt.

Men… folk som får komma fram i etern borde tänka på att tala tydligt. Jag har inte tidigare haft problem med att förstå skånskan, mycket beroende på att jag är uppvuxen i södra Småland och har haft många släktingar bosatta i Skåne. Alltså fått en dust av skånska då och då. Med åren så dör släktingar bort och numer har jag endast en bror som bor i Skåne, han är gift med en infödd skånska. Det är de kontakter jag har med Skåne ”in real life” idag.

Det senaste året har jag märkt att jag har mer och mer svårt att förstå skånska i radio/TV när de pratar fort och litet otydligt. De som pratar ”ordentligt” som jag tänker i mitt stilla sinne, alltså högt och inte sluddrar, dem har jag inga som helst problem att förstå. Alltså är det inte skånskan i sig som är problemet, utan att många inte anstränger sig det minsta för att andra ska förstå.

Det finns många dialekter i Sverige, jag upplever inte ovanstående problem med andra dialekter. Varför, funderar jag. Det är ju inte endast skåningar som kan tala otydligt, det kan även smålänningar, norrlänningar och stockholmare göra. Men dem förstår jag trots detta, när de framträder i media!

Problemet kopplar jag till min hörselnedsättning som inte blir bättre med åren…

Grand finale och en fördom mindre

vanse11

Idag går jag i mål i #blogg100, två dagar för sent, men trots allt går jag över mållinjen med litet ”övertramp”…

#blogg100-utmaningen tycker jag är kul, hoppas den återkommer nästa år!

Det kanske är på sin plats att säga tack till en del bloggläsare som orkat läsa en del nonsensinlägg som blivit till för att  något skulle skrivas. 😉

Det är härligt när man kan döda sina egna fördomar. Ja, vi alla har fördomar, och jag har förstås fler fördomar än den jag har dödat de senaste dagarna. Sydeuropeer tänker jag mig med ett hetare temperament än vi i Norden i regel har, att de pratar högljutt och mycket med en hel del gester för att förstärka sitt språk.

Vi har fått en spanjor till arbetsgruppen, han är betydligt mer nordisk i sitt sätt att vara än som min ”tanke” om sydlänningar var! Han är lågmäld, lugn, skandinaviskt kroppsspråk. Endast brytning i språket och hans utseende vittnar om att han inte är nordisk… 😉 Tilläggas kan att han studerat norska via internetkurs i 10 månader, känner sig redo att testa om hans norskakunskaper räcker till för att testa norska arbetslivet. Mycket strongt gjort, tycker jag. Sådana människor imponerar på mig!

Än en gång är det på plats att inse att vi människor ska ses som individer och inte som något gruppfenomen… 😉

100/100 blogg100mini

 

Märkliga saker

hästhov

När jag satt och tittade i min blogg i väntan på att något ämne skulle dyka upp i skallen som kunde leda till ett nytt inlägg fann jag något märkligt. Jag upptäckte att det 37:e inlägget saknades, kollade på min adminlista och fann det opublicerat där! Jag som var så säker på att jag sänt iväg det. Undrade litet varför ingen kommenterade…. trodde nog att ni tålde sådana tokigheter… Glömde bort det.

Sände iväg det ikväll med ett tillägg överst, till min häpnad så placerade det sig på rätt ställe! Hade jag alltså publicerat det och sedan tagit tillbaka det? Hmm kanske dags att sluta blogga, just nu verkar mina tankar inte vara så mycket med, plus att jag inte har koll på vad jag gör…. Ni som regelbundet brukar besöka min sida, har ni sett detta tidigare? 😉

Trots allt vill jag önska er alla en trevlig helg. Det ska jag ha! Varmt och behagligt ska vädret bli! Vad mer kan man begära?

PS! Blomman på bilden ovan kallade jag för hästhov under min uppväxt, numer hör jag aldrig det namnet. Lärde mig att den heter tussilago och hästhov, du vet, kärt barn har många namn! 😉

41/100 blogg100mini

Kroppsspråk och samspel

knopp

Vi är många som är medvetna om att kroppsspråket säger mycket om oss själva och andra. Jag tycker att jag är ganska bra på att avläsa hur människor mår, kroppshållning, hur någon rör sig, talar och dessutom avslöjar ögonen en hel del.

I Norge däremot har jag mer än en gång funderat över norska folkets kroppsspråk. Är de verkligen så mjuka, behagliga, trevliga, omtänksamma och glada som de verkar. På arbetsplatser försöker jag iaktta hur de talar med varandra, hur de vänder kropparna till varandra i samtal… Men jag har inte många gånger kunnat iaktta att två personer inte tycker om varandra. Alltså, gillar de verkligen varandra så mycket som det ser ut för mitt öga?! Så kan det förstås inte vara…. alla inom vården kan inte gilla varandra!? Dessutom ska man kunna samarbeta… men man brukar se i kroppsspråket att de just samarbetar, inte bjuder till för övrigt.

I natt arbetade jag tillsammans med en norska jag träffat tidigare när jag var här. Varje gång har vi lika intressanta diskussioner.  I natt talade vi om likheter och olikheter mellan Sverige och Norge och jag tog upp det här med kroppsspråket. Berättade vad jag funderat över på arbetsplats efter arbetsplats i Norge. Att jag har mycket lättare att tolka in kroppsspråket i Sverige. Jag har även snackat med andra svenskar som arbetar som jag, flera skrattar igenkännande… och menar att det kanske döljer sig mycket ilska där under den tillmötesgående ytan… 😉 Min arbetskamrats svar blev: O nej, inte gillar alla varandra på arbetsplatserna, vi kanske är bättre på att uppvisa en trevlig fasad mot varandra, fått det genom uppfostran. Men det händer varje dag att när folk går hem är det alltid någon som gruffar om vad någon annan sagt eller gjort.

Precis som jag misstänkt… funderar på om norska folket är än mer konflikträdda än svenskarna. På en annan arbetsplats vet jag att en norsk arbetskamrat påstod det. Hon upplevde att vi svenskar är rakare, går i diskussion om saker och ting, inte håller med bara för att vara trevliga. Ja, det var hennes upplevelse.

Tove som brukar läsa min blogg är kanske proffs på denna fråga, norska som bor i Sverige sedan många år… Har ni andra erfarenheter av norska folket eller tänker ni på sådant här när ni vistas längre tid tillsammans med människor med annan nationalitet?

28/100 blogg100mini

Biblioterapi

såvacker

Idag gör jag det enkelt för mig, inte enbart av bekvämlighet utan för att jag funnit ett väldigt intressant inlägg som jag vill att många ska få chans att ta del av.  Med andra ord länkar jag till inlägget från min blogg, så får ni läsare chans att förkovra er i termen ”biblioterapi”.

Christina nämnde ordet i ett inlägg igår…. jag var för bekväm för att googla det. Samtidigt är det kul att få kontakt med andra bloggskrivare så jag ställde frågan om vad biblioterapi är för henne. Idag har hon skrivit ett långt och intressant inlägg som jag alltså länkar till för att intresserade ska kunna ta del av hennes tankar i ämnet.

Du finner inlägget här!

19/100 blogg100mini

.

Brukare

var

I de senaste inläggen i bloggen har jag varit inne och snuddat vid livsfrågor. Tycker att det här inlägget kan platsa där också.

Vad tycker ni om ordet ”brukare” när det gäller de som behöver omsorg i äldreboende och liknande sammanhang?

Jag minns första gången jag hörde det. Det var en kort tid efter att äldreomsorg skulle drivas av kommunerna i stället för landstingen, minns inte om det handlade om ett eller flera år, så sa min dåvarande chef att ordet ”brukare” skulle användas om våra patienter som vi kallat dem tidigare. Kommunerna tryckte på att ”patienter” handlade om sjuka personer, våra pensionärer var inte sjuka, hette det! Nåja, alla var inte sjuka, men väl svårt handikappade av ålder och/eller sjukdom.

Jag tyckte väldigt illa om ordet brukare redan från start, jag använde ordet patient en tid, men fick tillsägelser. Jag började använda ”vårdtagare”, det var mer accepterat – vård bedrev vi förvisso. Det krävdes ju kompetens som undersköterska och sjuksköterska för att få arbeta där och då borde man inte kunna förneka att viss form av vård bedrevs… 😉 I min enfald trodde jag nog att ordet brukare skulle vara en fluga som snabbt försvann. Men icke. Än idag ska man helst kalla de äldre för brukare. Jag är envis och vägrar fortfarande, vet dock att jag använt ordet några få gånger i vissa sammanhang.

Intressant är att se att fler än jag studsar för ordet. En del brukare och framförallt anhöriga till brukare, skriver insändare i tidningen, än idag, cirka 20 år efter att ordet infördes. De skriver om hur illa de tycker om att bli kallade för brukare. Någon dag den här veckan sedan skrev en insändarskribent bl.a ”Man blir nedvärderad som människa, diskriminerad och kränkt när man hamnar inom kommunens och landstingets omsorg.” Mig veterligt används inte ordet brukare inom landstinget. Men jag kan förstås ha fel. Dessutom är det många som inte arbetar inom vård och omsorg som har svårt att skilja på vad som är kommunernas ansvar och vad som är landstingens ansvar.

Har du läsare funderat på ordet? Om du en dag behöver hemtjänst eller bo i äldreboende – hur skulle du uppfatta det om folk pratar om dig som en brukare? Är det en ointressant fråga eller hur tycker du?

Etikettmoln