Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar

Arkiv för kategorin ‘Språk’

Föreläsning på föreläsning

 

Igår var jag på en intressant föreläsning om Ryska revolutionen.

Stalin och hans mordiska styre har jag läst en del om, för övrigt kände jag mig ganska okunnig om detta stora rike. Nu har jag fått litet mer bakgrund, vill läsa mer. Olika skeden i historien fram till nutid är intressanta – men när ska jag hinna det? Nu har jag fullt upp med det jag anmält mig till. Bra föreläsare som berättade väldigt pedagogiskt, sådant gör att intresset stiger för ämnet.

I morgon är det spanskakurs igen. Har inte läst på som jag borde, får sitta uppe en stund ikväll och plugga. Har beställt en spansk grammatik, saknar det, det är så utspritt i läroboken och inte riktigt som jag vill ha det. Jag vill ha överskådliga uppställningar, lätta att finna. Tröstar mig med att vår lärare verkar ha ett lugnt tempo framåt, det gör att jag är hoppfull att hänga med. Jag vill faktiskt lära mig litet spanska.

Spanskastart

Idag kom jag igång med min spanskakurs, till sist. För två veckor sedan när den startade var jag så förkyld så jag ställde in i sista stund. Jag tyckte inte det kändes så trevligt att sitta och nysa frenetiskt med droppande näsa. Idag när jag träffade mina ”klasskamrater” så var de tacksamma att jag stannade hemma förra gången… 🙂 I och för sig är jag inte helt OK än, men förkylningen är i ett betydligt beskedligare skede nu.

Att lära ett nytt språk är inget man gör i en handvändning. Det ÄR svårt, men så kul det var! Vi läser i ett betydligt lägre tempo än KomVux höll då jag testade där, ett kapitel/två veckor nu.  Jag tror det här blir jättebra, bara jag inte börjar slarva med hemläxan till sista stund, för då känns det inte kul! Vi var endast sex stycken idag, förra gången hade det varit två st till, frågan är om de har hoppat av eller om de kommer nästa gång. Vi får ju inte bli för få, då är väl risken att vi inte får fortsätta nästa termin om inga nya anmäler intresse.

Rosen ovan ger jag till mig själv för att jag fortfarande känner glädje och förväntan över att lära nytt – även om det är litet kämpigt! 🙂

Caminando 1

Igår fick jag hem min kursbok i spanska.

Jag är och har varit väldigt förkyld. Förra onsdagen när kursen började var det som värst, planerade trots det att gå till första lektionen. Någon timme innan jag skulle ge mig iväg bestämde jag mig dock för att stanna hemma.  Hur trevligt är det att ha en nysande och snörvlande människa i sin närhet, insåg att det är inte trevligt. Hade kontakt med läraren så jag vet vad jag bör läsa in till nästa gång som är först om en vecka.

Det känns som om det inte blir något problem. Det handlar om repetition av något jag lärt mig tidigare… Det känns bara roligt så här i början av terminen, får se om jag tycker det är lika kul framåt jul då vi har sista lektionen för den här terminen. Jag hoppas det, så jag hänger med även till våren.

Fina du!

Gillar du smicker? Gillar du obefogat smicker?

Smicker, vad är det? Ja, litet knepigt att skilja på det jag ser som positivt = ärlig uppmuntran eller om jag tycker att någon/något är ovanligt snygg. T.ex om en väninna till mig har en ovanligt vacker klänning som klär henne och jag säger att jag tycker den är läcker, då är det en komplimang för mig. En del kallar sådant för smicker också…

Jag känner att jag vecklar in mig litet, men att ge beröm, uppskattning tycker jag är viktigt och sprider glädje, det jag vill komma åt är det här slentrianmässiga ”fina du”, ”fining”, ”snygging” osv som florerar både i talspråk och som jag ser i överflöd i bl.a facebook.

Är det här språkbruket för yngre? Men senast igår fick jag ett mail som började så… Jag vet att den personen menar något positivt i relation till mig. Trots det så hade det känts bättre med ”Hej Mia!” 🙂 Det räcker så gott.

Bottnar det i att de som använder sådana ord vill stärka självförtroendet hos den andre? Eller sitt eget? Eller ställa in sig, jag uppfattar det som litet smetande… smickrande… ställa in sig…

Hur använder du det? Använder du det här språkbruket själv, kanske? Hur reagerar du på smicker? 🙂

Jag misstänker att det är litet åldersrelaterat… jag har nog aldrig skrivit så, kommer nog aldrig att göra det heller…. eller säga…

Spanska

Wow! Ansökningstiden gick ut den 2:e eller om det var den 3:e augusti för de olika aktiviteterna hos Senioruniversitetet. Cirka 10 dagar därefter ska allt vara klart, om man kommer med i det man ansökt om, eller ej. Enstaka föreläsningar har jag sett sedan några dagar tillbaka att jag får komma med till. Spanskan var det jag prioriterat högst och igår såg jag att jag fått OK även där. Blev så himla glad.

Jag började läsa spanska på KomVux för cirka tio år sedan, men det var ett högt tempo och det fixade jag inte att kombinera med tufft och intensivt arbete i arbetslivet. Jag hängde nog med 4-5 kapitel, tror jag. Sedan förstod jag att jag skulle knäcka mig själv om jag skulle fixa både spanskan och arbetet. Hoppade av spanskan, men har hela tiden velat lära mig mer.

Nu är det dags igen, men med pensionärstempo? Vad det innebär vet jag inte riktigt, men vi har endast lektioner varannan vecka? Kanske ett kapitel på två veckor istället för ett kapitel/vecka som KomVux hade. Jag får väl se, samma bok verkar det som…

Kul, kul. Nu väntar jag endast på  klartecken för den aktivitet jag prioriterat som nr två. Allt annat har jag redan fått klartecken på. Både spanskan och min prio två-aktivitet verkar vara uppskattade aktiviteter, eller vad det nu beror på att just de aktiviteterna blir klara sist

Spännande tider när det börjar närma sig hösttermin igen!

 

Tankar i språkfråga

Meningen med språket måste vara att kunna utbyta tankar med våra medmänniskor, att kunna kommunicera. Ungefär så uttryckte MarveW det i en kommentar till föregående inlägg hos mig. Visst är det så, vad har vi annars språket till?

Det är många år sedan jag första gången tänkte ”Tänk vad mycket skulle vara enklare om vi människor på den här planeten talade samma språk”. Kanske vore det inte lika många konflikter då?

Med de tankarna som bakgrund har jag funderat mycket över minoritetsspråkens betydelse. Samerna kämpar för sitt språk, i Finland är både finska och svenska modersmål, inte helt konfliktfritt har jag förstått mellan grupperna – de som har finlandssvenska resppektive de som har finska som modersål. Världen över kämpar folk för sina minoritetsspråk. Det är helt OK, tycker jag, men nog är det viktigare att lära sig ett språk som man har stor nytta av? Minoritetsspråken kan ju vara frivilliga andraspråk!

Svenskan är ett litet språk och det har begränsat och begränsar fortfarande många samtal över världen. Vi flyttar kors och tvärs över världen, antingen frivilligt eller som flyktingar. Tänk vad praktiskt det skulle vara med ett och samma språk!

Minoritetsspråk i alla ära. Men tänker man att språket är till för att kunna kommunicera med andra människor, så borde alla minoritetsspråk vara andrahandsspråk. Vore mänskligheten överens om det så skulle det säkert bli konkurrens om vilket språk som ska bli världsspråket, kinesiska, spanska eller engelska! Visst, det här är en förändring som inte är genomförd i en handvändning, men kanske något att kämpa för?

Hur tänker du i språkfrågan?

Hörselproblem

Egentligen tycker jag att vi via  radio och TV ska kunna få lyssna till alla våra dialekter och även invandrarnas brytning. Alltså att det ska vara en spegling av hur vårt samhälle är uppbyggt.

Men… folk som får komma fram i etern borde tänka på att tala tydligt. Jag har inte tidigare haft problem med att förstå skånskan, mycket beroende på att jag är uppvuxen i södra Småland och har haft många släktingar bosatta i Skåne. Alltså fått en dust av skånska då och då. Med åren så dör släktingar bort och numer har jag endast en bror som bor i Skåne, han är gift med en infödd skånska. Det är de kontakter jag har med Skåne ”in real life” idag.

Det senaste året har jag märkt att jag har mer och mer svårt att förstå skånska i radio/TV när de pratar fort och litet otydligt. De som pratar ”ordentligt” som jag tänker i mitt stilla sinne, alltså högt och inte sluddrar, dem har jag inga som helst problem att förstå. Alltså är det inte skånskan i sig som är problemet, utan att många inte anstränger sig det minsta för att andra ska förstå.

Det finns många dialekter i Sverige, jag upplever inte ovanstående problem med andra dialekter. Varför, funderar jag. Det är ju inte endast skåningar som kan tala otydligt, det kan även smålänningar, norrlänningar och stockholmare göra. Men dem förstår jag trots detta, när de framträder i media!

Problemet kopplar jag till min hörselnedsättning som inte blir bättre med åren…

Etikettmoln