Nu spinner jag vidare på gårdagens ämne som handlade om vänskap.
Bloggaren som gömmer sig bakom ”Första året i Hjo” skriver att han inte har så många vänner och menar att män är väl litet av ensamvargar. När jag skrev gårdagens inlägg tänkte jag inte alls på genusaspekten. Men det här är faktiskt intressant. Kvinnor har ofta väninnor, men män har inte så mycket manliga kompisar. Många har ingen ”bästis” alls.
Varför är det på detta viset kan man undra. Är det enbart av tradition, kvinnor var mannens underlydande för inte allt för länge sedan, inte bara traditionsmässigt utan även lagen sa så. En gift kvinna fick inte yrkesarbeta osv. Mannen bestämde över henne, hon fick t.o.m våldtas inom äktenskapet. Under sådana förhållanden var det förståeligt att hon umgicks med andra kvinnor runt om, för att höra hur andra levde, och framförallt att få ur sig all förnedring.
Är kvinnor mer sociala än män? En bra karl reder sig själv, har vi alltid hört…. är det omanligt att ha behov av vänner då – av samma kön, alltså? Ja, jag menar inte bastukompisar eller kompisar att snacka fotboll med, utan verkliga vänner man kan dryfta det mesta med.
Har inte män samma behov som kvinnor att få umgås och samtala, känna sig bekräftade? Varför har det blivit så från begynnelsen? Är det så även i andra världsdelar? Jag vet inte – vet du?
Jag har några manliga läsare som brukar kommentera, vilket jag uppskattar, ni vet nog bäst själva… har ni behov av en ”bästis” eller räcker det med er kvinna? Tänk om hon av någon anledning försvinner ur ditt liv, hur tomt blir det då? Jag hoppas ni vågar ge er in med era tolkningar i ämnet… även kvinnor är givetvis välkomna att tro och tycka… 😉
Miatankar 
Kommentarer till: "Är det omanligt att ha vänner?" (26)
Hm, jag vet inte vad jag ska tro eller tycka. Kanske lite stereotypt att hävda att kvinnor har vänner men det har inte män. Handlar förmodligen mer om hur man är som person. Vänskaper kan se ut på olika sätt.
Ja, kanske har du rätt.
På en kurs i annonsutformning som jag gick för några år sedan fick vi lära oss följande: om man vill attrahera kvinnor att köpa en produkt ska man utforma annonser och TV-reklam så att de innehåller två kvinnor i en vänskapsrelation. Om man däremot vill locka män att köpa en produkt ska man ha med en bil i annonsen, eller flera män tillsammans i en grupp. Kanske är det så att kvinnor i större omfattning vill ha en ”bästis” och män vill vara kompis med flera andra män. Själv har jag både män och kvinnor som jag är goda vänner med. Men min allra bästa vän är min sambo. Henne delar jag mina allra innersta tankar med.
Spännande med tanken i din kurs om annonsutformning.
De båda sista meningarna i din kommentar gillar jag, det är nog det eftersträvansvärda att ha en sådan relation.
Det ligger nog något i det du skriver. Men sen är det nog lite personberoende. En del män har många vänner och en del kvinnor inga. Sen vet jag att han från Hjo är nyinflyttat och pensionär. Det tar ett tag att skaffa sig nya vänner och det blir svårare ju äldre man blir.
Så sant så…
Intressant reflektion. Kanske är det så att män har flera ”görasakertillsammansvänner” än ”djupasamtaletvänner”. Men, som flera skriver, det beror väldigt mycket på personlighet. Jag själv har aldrig haft särskilt många riktigt nära vänner och de har inte blivit flera på senare år. Fullt förklarligt då jag lever ett helt annat liv efter min stroke för 13 år sedan. En riktigt, riktigt bra manlig vän, och arbetskollega, har jag som hängt med de senaste 25 åren. Vi träffas inte ofta, men vi har ändå många förtroliga samtal och har blivit varandras ”bollplank”.
Min allra bästa ”vän” är D. Med henne dryftar jag allt, men så är hon också mitt allt.
Tack för dina reflektioner! Personligheten är förstås avgörande, vi är olika och har olika behov. Jag generaliserade en del, ibland är det bra för att ställa en fråga.
Tack för dina reflektioner!
Personligheten är förstås avgörande till stor del. Jag generaliserade en hel del, tycker det är bra för att ställa en fråga på sin spets… 😉
Jag är en man och jag har en teori…
Till att börja med så tror jag att du har rätt. Tror att kvinnor har större umgänge, fler väninnor etc. Män är nog mer ensamma. Jag är en av dem.
Som ung kanske det är mera jämt mellan könen men efter sambo/giftermål händer något. man umgås mer inom familjen och kanske har en del gemensamma vänner. Efter skilsmässan så tror jag att kvinnor satsar mest på att umgås med sina väninnor och bygger upp nya relationer medan många män gör tvärt om och prioriterar att hitta en ny kvinna.
Därför tror jag att många män blir mer ensamma i högre åldrar än vad kvinnor är.
Tack för din kommentar! Ja, det låter mycket sannolikt, tycker jag.
Intressant inlägg! Jag har nog aldrig haft en bästis som vet allt om mig, men många vänner har jag. Vi är ett gäng tjejer som träffats i många år, vi har rest, lagat mat, spelat teater ja hur mycket som. Vi pratar aldrig om någons hemmarelation, vi kommer aldrig in i den här klago-älta-snacket. Mycket trevligt att slippa!
Jag har både manliga och kvinnliga vänner och det är bra eftersom mina tjejkompisar inte gillar fotboll och hockey 🙂
Ha en fortsatt bra dag!
🙂
Nu tänkte jag inte precis på klaga-älta-snack för det gillar jag inte heller… Men riktigt förtroliga vänner…
Manliga vänner har jag nog haft till o från, men tycker det är svårt att behålla en bra kompisrelation av någon orsak jag inte kan sätta fingret på.
Nu börjar man nästa på att bli berömd. Kul.
Jag tror, och vet, att det finns män som är supersociala, självklart. Men generellt törs jag påstå att vi är en samling träbockar. Kvinnor har ett betydligt större nät av vänner. Vilket är att föredra. Varför är det så? Tja, det finns säkert dussintals böcker på biblioteket som fördjupar sig i den frågan. Men jag vet inte, är inte så intresserad. Borde. Kanske det.
Jag var litet orolig att du blev putt för att jag hänvisade till dig… Men du verkar ta det med ro… 😉 Det tackar jag för!
Träbockar… hmm… ganska trevliga sådana i så fall… de flesta av er… 😉 Ja, jag tror det är bra att ha vänner, man vet aldrig vad som händer i livet. Men känner man inget behov av att ha vänner så kan det förstås vara svårt att söka vänner eller förvalta en vänskapskontakt…
Träbock är nog ordet…tack Mr Hjo. 🙂
😉
Tror nog att det kan vara så att män har vänner, men få och de vänner de har är riktiga vänner. Medans vi kvinnor har många av dem men få av dem är de riktiga vännerna. Javisst, vi har köpt hus så nu säljer vi vår lägenhet och byter yr´t 78 kvm mot 125 + 86 kvm 🙂 Mycket att fylla!
Mycket att fylla, men en så rolig period i ert liv, misstänker jag det blir. Lycka till!
Har väl behov av att ha bra folk runt mig i min vardag…bästa vänner har jag ju även om vi inte träffas så ofta som man kanske borde.
Men jag har inget enormt behov av att träffa människor egentligen…men när man träffas har man ju desto trevligare.
Ha de bäst.
Arbetar man heltid så tror jag de flesta inte orkar med så mycket socialt umgänge utanför familjen!
Det är ett märkligt fenomen det där.
Har nog inte tänkt så mycket på det här förut, utan tagit för givet att det hänger mer på personlighet, och att män oftare umgås i grupp och inte med någon speciell och utvald ”kompis”. Åtminstone när de lämnar barn- och ungdomsår bakom sig.
Men när jag tänker efter så stämmer det nog att de blir mer ensamma, och till viss del utan vänner med tiden. Det verkar som att de måste ha en gruppsyssla för att behålla en umgängeskrets. Ha ett fritidsintresse i någon form. De män jag vet umgås med vänner på fritiden håller antingen på med någon idrott, eller spelar i ett band eller något liknande. Vi kvinnor har i regel vänner ändå, utan krav på något som styr upp och fyller det sociala behovet. Det kommer på något sätt av sig själv.
Det finns säkert någon genetisk och ursprunglig förklaring på det här. Vi kan nog hitta de här tendenserna långt tillbaka i människosläktets historia … 🙂
Intressant är det onekligen …
PS!
Jag har bytt mitt användarnamn till Lollo. Profilbilden också. Hoppas att det inte förvirrar.
Bloggen är annars samma gamla ”I mitt tankerum” 🙂
Jo, det förvirrade en del, men huvudsaken är att du är samma ”gamla” Louise!
Tack för din reflektion. Ja, om det är något genetiskt eller ej, det får vi fundera över… Troligtvis får vi aldrig något svar på det… 😉
Jodå, jag är samma gamla Louise. Jag har min personliga och ganska odramatiska anledning till att jag gjort den här ändringen – eller rättare sagt flera små anledningar. Kanske jag nämner någon av dem vid tillfälle 🙂
Hemma hos oss är det nästan lite tvärtom! Min sambo har så mycket kompisar och nära vänner, jag har inte det behovet längre. Men å andra sidan är han hemma på heltid och jag jobbar heltid och känner att jag inte har orken att upprätthålla kontakter på samma vis som när jag var singel. Några få nära vänner har jag absolut och kompisar men jag har inte behovet av att att ständigt umgås med dem… kanske när man får mer ledig tid.
Jag umgås inte mycket, det menar jag inte utan att man har vänner… Jag vill inte ha vänner att umgås med varje vecka… men veta att de finns och att umgås med ibland.